för en tid sedan hittade jag en knöl

ikväll råkade jag hitta en till

alla andra får hjälp med sådant här

men inte jag

det vet jag

känns så lönlöst att fortsätta kämpa

låt mig bara dö

djur som inte har någon livskvalite kan avlivas

för att det är humant

men människor ska lida

i evinnerlighet

jag skriker

men det hörs inte

det hördes inte när jag var barn

och det hörs inte när jag är vuxen heller

jag är så arg

så jävla arg

och när jag letar efter vad jag är arg på

så inser jag att jag är ledsen

jag är så ledsen att jag är hysteriskt arg

på mig själv

för allt jag gjort

allt jag sagt

allt jag är

ingen talade om att livet skulle bli såhär

ingen talade om att livet bara skulle vara lidande

att det skulle bli såhär svårt och smärtsamt

jag har aldrig dugit

aldrig räckt till

och kommer heller aldrig göra det

nyss fick jag reda på varför jag inte hört eller sett något från sara på jättelänge

hon har dött

har ingen aning om vad som hände

hon har varit borta i 2 år

det känns helt ofattbart

hennes sambo gick bort i leukemi efter en lång strid

så deras barn bor hos saras föräldrar

det måste ha varit en olycka eller så tog hon sitt liv

med tanke på hennes livshistoria och personlighet så är inte självmord otänkbart

hon verkade inte ha varit sjuk innan i alla fall, så det var nog inte det

känner en våg av extra stark dödslängtan

kunde hon lämna sina barn helt ensamma i världen

så varför skulle inte jag kunna lämna min hund

Hann knappt komma hem innan de störda grannarna attackerade igen.

Skickat ett mail till "vaktmästaren", men han är tydligen på semester. Så nu vet jag inte vad jag ska göra.

"Hej *vaktmästaren*

Nu är jag så jävla arg så jag kokar!

Jag kom hem ikväll efter att ha varit borta i 5 veckor. Jag kom hem vid 18-tiden och började ta tag i trädgården direkt för att min tomt inte skulle behöva vara "kvarterets stora skamfläck". Jag snabbrensade rabatten och försökte skynda mig att klippa gräs så fort som möjligt för att inte störa deras barn. Men jag hann inte ens vara hemma i 2 timmar innan han på nr 13 började slänga skit efter mig. Han skrek från sin bro att "det är tippningsförbud där borta", och menade det ställe som du visat mig att jag fick lägga trädgårdsavfall precis som alla andra i kvarteret gör. Jag sa "Jaha, jag lägger trädgårdsavfall där för att *vaktmästaren* har sagt att jag får göra det, men då får jag höra av mig till *vaktmästaren* imorgon och fråga om det". Jag trodde då att saken var utagerad och tänkte att jag får väl fråga dig var vi boende ska lägga vårt trädgårdsavfall, och varför inte ALLA fått reda på att *hyresvärden* ändrat sig. Jag skulle fortsätta klippa gräset, men då fortsatte han tjafsa - han eller hon har utsett honom till någon slags beskyddare av kvarteret och tycker att det inte ser så trevligt ut och så hävdar han att kommunen sagt det - och att det ska sättas upp en skylt om tippning förbjuden. Det kan jag förstå, men det är ingen annan som sagt något och jag har heller inte fått någon info från *hyresvärden* om att det numera inte är ok att lägga trädgårdsavfall där. Jag har bara fått lovord av alla andra i kvarteret för att jag sköter tomten, och de har ju dessutom sett mig lägga trädgårdsavfall där.

Han tjatade på och jag försökte avsluta med att säga att jag hör vad han säger och att jag ska kolla upp det imorgon så han kan vara lugn och återgå till sitt, men han slutade inte ändå. Till slut frågade jag bara om han var klar, och han svarade "ja - MEN" och så började han igen. Så då sa jag "Bra, hejdå" och så gick jag och fortsatte klippa gräset. Jag är inte dum, utan jag gissar att de tyckte att jag levde om när deras barn skulle sova, men det kunde de ju inte säga så tidigt på kvällen. Så där blev det väl någon annat.

Vad jag än gör så är det inte bra, allt är bara skit. De vill inte att lägenheterna här ska stå tomma för att det ser fult ut, men de vill inte att någon ska bo här och ta hand om tomten heller. Och de vill heller inte att man ska leva normalt, utan alla ska anpassa sig efter dem och det ska vara knäpptyst när de så önskar oavsett att det är på dagtid. Och de har rätt att ha okopplade hundar på allmän plats trots lagförbud, men anser att jag inte har rätt att ha min hund lös på min inhägnade tomt. Ingenting är bra enligt dem. Ingenting duger. Allt jag gör är skit. Och de är extremt bra på att uttrycka det på ett så brutalt och elakt sätt som möjligt. Så det här har blivit trakasserier.

Men - nu är det såhär att jag med flera tycker att deras husvagn gör att kvarteret ser fult ut, så om de ska ha den kvar där och inte hyra en extra parkeringsplats till den, så kräver jag att få se ett papper från *hyresvärden* där det står att just den gräsplätt som deras husvagn står på är AVSEDD för en husvagn. Och jag kräver också att få se bevis för att de betalar avgift för att ha den stående där. Den är ful där den står och gräsmattan blir helt förstörd när de är ute och åker med den, och det går heller inte att klippa gräset där pga att den står där.

Och på vintern har de sin skoter med tillbehör står och skräpar där, och det vill jag också se papper på att det är en plats som *hyresvärden*avsett för en skoter och att de betalar för den. Annars får de hyra en parkeringsplats åt den eller ställa den på sin tomt. Och jag vill heller inte att de ska nöjesåka på den här utanför på gräsmattan på vintern, för det finns det skoterleder till.

Och jag har också önskemål om att det ska sättas upp skyltar om att hundar ska hållas kopplade i bostadsområdet. Jag har lärt känna en hel del människor sedan jag flyttade hit, och många går omvägar för att det är så många okopplade hundar som springer runt här. En tant jag brukar pratar med är jättehundrädd, och det finns såklart även barn och vuxna som är rädda. Både hundägare och icke hundägare. Dessutom är det extremt sällan som hundägare till lösa hundar plockar upp bajs, så det förstör utemiljön - och humöret när man trampar i det.

Det räcker uppenbarligen inte med att säga ifrån till de där två, och det räcker inte heller med att vara tyst och sköta sitt eget. Jag får bara mer och mer skit ändå, och ingen av dem fattar att jag LÄTT skulle kunna ställa till ett rent helvete för dem. Jag skulle kunna börja med en ny hobby - plåtslageri tex - och varje gång de exempelvis ställer barnet att sova på bron på dagtid istället för uteplatsen så kunde jag gå ut och väsnas. De tror att de äger hela kvarteret, att alla ska dansa efter deras pipa, och bestämmer allt över alla - i alla fall över mig.

Ska jag behöva sjunka så lågt att jag ska "reta dem" för att försvara mig själv och för att åtminstone förtjäna skiten de slänger??? Det är förjävligt att det är under min värdighet så att jag inte gör det, för det vore väl det enda som skulle bita på dem!!

Men nu får det fan i mig vara nog!! Här gör man sitt allra bästa och försöker ta hand om det man har och dra sitt strå till lasset i kvarteret, men det är aldrig bra. Jag kräver att du pratar med dem och tydligt berättar vad det innebär att vara hyresgäst hos *hyresvärden* (ja, man har grannar och man kan inte diktera vad/när/hur de ska göra, utan man måste respektera varandra OCH *hyresvärdens* föreskrifter/rekommendationer), och vad man kan förvänta sig av sina grannar, samt hur man bör bemöta och tilltala sina grannar.

Jag tänker ALDRIG mer prata med dem. Inte ett enda jävla ord. Utan ALLT får gå via dig från och med nu. Jag sa till honom efter förra dispyten att vi får göra så gott vi kan båda parter och att vi inte pratar med varandra, men det fungerar ju uppenbarligen inte. Jag ansträngde mig för att vara tyst på gården när jag anade att deras barn låg och sov i vagnen på bron, men de kopplade sina hundar EN GÅNG. Och tjafset fortsätter.

Jag har aldrig i hela mitt liv skrivit ett sådant här argsint och hatfyllt mail, till och med med svordomar, men nu har de passerat gränsen!!!! Jag tänker inte ta mer skit!! De får hitta någon annan att gnälla på och förstöra livet och tillvaron för!!!

Och jag är helt slut efter sommaren och resorna, så imorgon tänker jag sova länge, och sen måste jag finna ork att få hem lite mat (tog hand om trädgården istället för att fara och handla för jag tyckte att det var viktigare då det påverkar hela kvarteret) och även fara på behandling. Så jag vill inte att du kommer hit och pratar med mig. Incidenten ikväll gjorde mig verkligen ILLA på djupet på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, så jag får se om jag orkar prata med någon om det här överhuvudtaget. Jag är bortom bristningsgränsen.

Och förresten; *hyresvärdens* skottkärra står på framsidan av mitt hus på min gård full med gräsklipp, och om inte den får tömmas på stället där de råkar ha sin fula husvagn så får ni forsla bort det bäst ni vill, och i så fall kräver jag att ni redan denna vecka antingen utser en plats för trädgårdsavfall, eller ställer en behållare/container någonstans. Hör och häpna så har ju faktiskt de på nr 13 också trädgårdsavfall - som de dumpar på samma plats som alla andra, men de tror väl att ingen ser eller vet det.

Jag ber om ursäkt för mina hårda ord och svordomar. Och att mailet blev så långt. Det är bara det att jag nått min gräns. Jag trivdes här, både med platsen och grannarna. Men nu förpestas min tillvaro så pass mycket att det inte fungerar att leva. Upphör inte trakasserierna så får ni väl sätta upp ett plank där jag idag har staketet på framsidan så att jag slipper bli attackerad på min egen tomt. Annars måste någon av oss flytta.

Jag hann inte ens packa upp innan skiten började igen.

Med vänlig hälsning,"

På tisdag drar jag till fjälls. Äntligen. Det ska bli så skönt. Längtar så det gör ont.

Kommer vara borta över en månad. Önskar att jag inte behövde fara hem igen.

Får se om det här är sista gången jag tar mig dit nu när jag inte har medicin.

Har sett till att lägga undan så jag ska klara resan fram och tillbaka i år.

Skräcken över att det här kan vara sista gången väller över mig, och det känns som att det bästa vore att dö.

Men att fara till fjällen är är väl ännu en lyx som jag inte förtjänar. Jag är ju bara sjukpensionär.

Livet är lidande. Ständigt lidande.

Hon som ska vara min läkare har tydligen sökt upp och pratat med min kp. Tydligen hade hon sagt att jag fick säga till om jag behövde medicin. Fint, det har ju bara gått snart ett halvår sedan hon nekade mig medicin, och då gällde det för 2 veckor. Jag varken vill eller orkar ta mer skit från en läkare. De gör som de vill i alla fall. Kan man neka en patient som har en fungerande medicinering, att få medicin i 2 veckor tills dess att man ska träffas, så säger det allt. Det är ju gulligt att hon plötsligt fått tillbaka ett samvete, men jag är inte imponerad.
När min dag kommer, så kommer det finnas tydliga brev som talar om vad den sk vården gjort mot mig, hur den har traumatiserat och pissat på mig under glada tillrop. Ingen lär bry sig om det då heller, men då har jag i alla fall försökt en sista gång.

Skulle boka tågbiljett till sommaren. Har faktiskt inte oroat mig över det för det går tåg från min stad till staden som jag blir hämtad i, utan att jag behöver byta och krångla. Så jag satte mig igår och skulle boka, men då har de ändrat om så att det är buss på en del av sträckan. Fick panik. Men jag blir hämtad där tåget övergår till buss, så det känns väl lite mer ok. Sen fick jag reda på via en sajt på nätet att min lägenhet ev ska säljas. Då kommer jag inte ha råd att bo kvar här, så jag behöver en plan. Känner att jag är så jävla less på att flytta, så måste jag flytta igen så MÅSTE det vara den allra sista gången. Frågan är då om jag har råd att bo att bo i stugan. Eller om jag skulle ha råd att hyra en lägenhet i samhället där stugan ligger. Det är mitt andra hem på jorden och har så alltid varit, så det är där jag vill bo. I alla fall så småning om, om jag måste leva. Det är dock väldigt dyrt att bo där, med allt från kläder, matvaror, el...... Och att bo i stugan när man har en timmes promenad enkel väg i en skidbacke till ICA och Konsum, är ingen höjdare... i alla fall inte vintertid... Men jag vet inte, det vore sååå skönt att ha eget hus att det är lockande ändå. Det är heller inte jättelätt att få lägenhet där, så jag vet inte om jag skulle hinna med det innan jag ev måste flytta. Mycket beror i så fall på när det skulle bli. Har räknat ut snittpriset för lägenheten, och det är 795 000 kr. Så jag har inte en enda chans ens om jag skulle vilja bo kvar.

Dessutom har en av grannarna haft ett fint utbrott på parkeringen. Hon vrålade och skrek på mig inför sin väninna, för att min hund hade väckt hennes bebis 2 ggr under dagtid på helgen. Hon väljer att ställa bebisen i barnvagn på deras bro som ligger nästan tvärs över från mig, istället för att ställa den på deras uteplats. Och istället för att BE mig snällt eller fråga om jag skulle kunna dämpa mig vissa dagar och tider, så skällde hon alltså ut mig. Jag tände till direkt och sa till henne vad jag tyckte. Jag frågade om jag inte får hållas i mig egen trädgård under dagtid, och frågade vad skillnaden är om bebisen vaknar pga tex min gräsklippare eller att min hund skäller. Hon vrålade bara att jag aldrig säger till min hund. Det var det enda hon hade att framföra och upprepade det gång på gång på gång oavsett vad jag än frågade eller sa. Hon gjorde grimaser, himlade med ögonen, och stod och hade sig med sin bekant som bevittnade det hela. Jag sa att hon betedde sig som en 15-åring, och det står jag för. Nu pratar vi inte med varandra, men stämningen är så hetsk och spänd att min hund tokskäller på henne så fort han ser henne. Vilket ju inte hjälper.

Så ja, jag vet inte. Jag borde kanske flytta ändå, även om jag verkligen inte vill vara den som flyr och låter subban vinna.

Känner mest att jag bara vill dö, för jag orkar inte med det här.

Min kp verkar inte fatta att jag inte är som andra heller, utan han tycker att allt "bara är att göra". Jag försöker tala om att jag har ett helvete utan medicin och att jag inte klarar allt som alla andra gör, men han tror mig inte. Eller så lyssnar han inte. Han är ju så trött hela tiden så han håller på att somna. Han har nog en hel del att fundera på vad gäller sitt arbete - om han ska fortsätta jobba eller ägna sig åt fotbollen som han brinner för. De känns ju helt klart som att det inte kan fortsätta såhär. Så ja, det är ytterligare en anledning till att jag lika gärna kan flytta eller bara dö.

har ont överallt

mest i ben och axlar

har cyklat och turfat väldigt mycket de senaste dagarna, och det är jag inte van vid

så en del är väl gammal hederlig träningsvärk

har även halkat omkull när jag lett cykeln över isen och lyckats krascha med benen rakt in i stora vassa stenar

så där är det väl inte så konstigt att det gör ont

på insidan gör det också riktigt ont

tårarna bränner hela tiden

rinner för minsta lilla sak

fattar inte hur det här ska gå

är så trött i huvudet

kroppen skriker

men ändå kan jag inte vila

stressar bara vidare

ta några fler zoner

cykla några mil till

undrar när jag kraschar