Somnade av utmattning sent igår kväll, men vaknade före halv tre inatt. Min t's ord ekar i mitt huvud. Hon frågade mig i måndags om det är såhär jag ska leva mitt liv. Om det inte ska bli något av mina drömmar och mål, utan om jag bara ska vara på gården i resten av mitt liv. Allting bara rasar. Jag fattar att jag aldrig kommer få någonting värt att kalla liv om jag inte bearbetar och försöker orka ta mig vidare. Men hur ska jag kunna göra det när bergväggen bara kommer närmre. Snart kommer jag inte hinna gå matprogrammet på ÄS innan de stänger inför sommaren, och sen dröjer det ändå till hösten innan det startar igen. Och i sommar kommer ev min kp på ÄS att sluta för att byta karriär. I höst börjar avslutningen med min t på allvar, och jag kommer inte ha någon läkare då heller. Efter årsskiftet står jag garanterat där utan både kp, t och läkare - och inte tänker jag byta till någon annan heller. Ingen vill ju ha mig, ingen vill veta av mig. Jag skulle bli överflyttad till ÄS i höstas, eftersom det är där jag är mest numera. Men de vill inte veta av mig heller, utan har kommit på att de "bara är konsult". När jag har avslutat med min t, vilka ska de då vara konsult åt.

Har inte alls klarat av maten idag heller. For på stan. Fick panik så jag blev alldeles yr. Kom hem och försökte äta, men det gick över styr. Blev MASSOR. Och godis och skit. Jag orkar inte känna. Det går bara inte. Jag går sönder då. Varför kan de inte hjälpa mig. Jag gör mer än vad jag kan och orkar, men det räcker ändå inte. Hur långt ner ska man behöva sjunka.

Hade tänkt gå till gården idag och göra klart första rummet vi började renovera, men jag orkade inte. Fattar inte hur jävla dumma de är som renoverar ÖVERALLT samtidigt. Hade jag ALDRIG gjort. Men nu ska jag ta reda på skiten efter dem - som vanligt. De säger att granntjejen är ett barn för att hon är 8-9 år yngre än de själva (och ja, åldersmässigt så är hon ett barn). Men vad ska jag tycka om dem då?? De är ju lika mycket yngre jämfört med mig!!!

Ja, jag vet inte. Just nu känns det bara som att jag aldrig mer vill gå dit. Aldrig. Men vad skulle då hända med djuren. Och allt det här väcker så mycket gamla känslor i mig. Känslor som jag gömt undan för att jag inte orkar med dem. Pga min historia är det skitviktigt för mig att jag blir hörd, lyssnad på. Och att veta att jag ska vara på ett ställe där de skiter fullständigt i mig och det jag säger, och att jag bara ska acceptera det... ja, vad ska man säga. Det är en hel del människor i olika åldrar som kommer till gården på "daglig verksamhet", och om jag ska vara ärlig så tror jag att de ser mig som en av dem. Enda skillnaden är att jag inte har någon personlig assistent. De pratar till mig som om jag vore dum i huvudet, och en sak stör mig enormt mycket. Varje gång jag ska gå hem så säger min kollega; "Tack för idag, Maria". Det säger hon till barnen 3-10 år och till de funktionshindrade som är där. Känns ju fint....

Jag har i alla fall köpt ett anteckningsblock där jag kan skriva ner allt som tär på mig på gården. Tänker att jag ska ha det istället för att försöka påverka något. Så allt jag tycker och tänker om det ska jag skriva ner där.

Imorgon ska jag träffa min kp på ÄS på eftermiddagen. Hoppas att han förstår att jag inte orkar mer själv, utan att jag behöver hjälp genom deras dagvård. Det är enda sättet för mig att INTE fly till gården och utplåna mig ännu mer. Är bara en tidsfråga innan jag kommer skära mig igen. Känner det på mig. Har tänkt på det idag. Massor... Inte blir det bättre av att jag ska rusa till gården sen för att ta hand om fler barngrupper........ och DÖ.............

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...