Fått diffust svar från någon chef på tidningen som ville veta vem jag varit i kontakt med tidigare. INGEN SÅKLART, FÖR DET VAR DET JAG SKREV FRÅN BÖRJAN!!!!! Och de svarar inte ens på OM de överhuvudtaget kommer publicera nyheten. Hade tänkt skriva ihop en egen artikel och skicka ut till andra, men jag orkar inte. De har jobbat på den här artikeln sedan i höstas och ändå händer ingenting. Inte ett skit. Och de får fortfarande hålla på med sina jävla idiotgrejor.

Mitt jur. ombud är också förbannad på dem, men hon tycker att jag ska skriva ihop som en "gigantisk insändare" själv. Men det skiter jag i. Psykopaten vann. Jag förlorade - igen. Som alltid. ALLTID. Har gråtit hela dagen. Jag har verkligen gett upp. Och folk på byn kommer inte längre tro på det jag säger, för nu har det varit för många ggr som meddelat att artikeln SKA publiceras, och så har de ändå inte gjort det. Min trovärdighet är körd i botten, och jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Har ingen aning om vart fan jag ska bo då, men jag kan inte bo kvar här där "alla känner alla" och det enda de hör är psykopaten och hennes anhängare - och mig som hela tiden får höra att tidningen gör "sista kollen" och ska publicera, och så gör de inte det ändå.

Jag tror inte att de vågar. Någon av de jävlarna känner säkert psykopaten, så hon kommer vinna där också. Jag förlorar alltid. Går alltid sönder. ALLTID.

Vill ta livet av mig. Seriöst så vill jag verkligen det. Inatt har jag hetsätit 5 port korv stroganoff och tillhörande ris. Plus glasspaket, pizzor, chokladkakor, godispåse, fil, mackor, pasta............. ja allt. Väger säkert över 70kg igen.

Tänker inte leva såhär längre. Antingen dör jag nu eller så blir jag normalviktig, och det JÄVLIGT FORT.

Ja, så står jag här helt ensam - igen. Släpad i smutsen - igen. Ännu mer trasig än vad jag var innan - återigen.

Har kollat recepten som kommit in på apoteket. Ett av två får jag inte på förmån, så jag kommer inte ha råd att hämta ut det. Det är det ångestdämpande som inte är beroendeframkallande. Har mailat läkaren precis som hon sa att jag skulle göra om det var några problem, men jag känner mig bara jobbig. Ärligt talat så skiter jag i om det går att ordna eller inte. Dessutom fick jag halverad maxdos, så de kommer ändå inte göra någon skillnad.

Ännu ett bakslag idag var att idioterna fick ha sitt möte helt ostört. Inte ett knyst i media. Jag har varit tvungen att höra av mig till min stackars kp och min t som gått i pension, för att tala om att de nu valt - ja, VALT - att inte knysta om det idag alls, trots att det var överenskommet att det skulle bli IDAG.

Känner mig lurad och sviken av dem. Jag har serverat allt på silverfat till dem, och de bara skiter i att jag lider en jävla dag till, och så en till och en till, osv. Folk tror mig snart inte längre, de som inte redan tror att jag hittar på kommer börja göra det nu. Alltid, alltid sviken. Alltid, alltid ensam. Har gråtit hela kvällen. Varit jättefint väder och jag har velat gå ut, Men vart? Jag vill inte gå runt i samhället, och jag får inte visa mig på det där stället. Så vad har jag gjort i det vackra vårvädret som alla njutit av idag? Jo, jag har legat i mig säng och lyssnat på ljudbok och kollat på youtube. Har redan sett det mesta av allt innehåll på netflix, både filmer och hela serier - så länge har det här pågått.

Har just skickat mail där jag skrivit till de som är såååå exalterade över den här nyheten men ändå vägrar knysta om den, att om de inte bryter tystnaden imorgon senast mitt på dagen så går jag till någon annan. De har svikit mig. Gång på gång. De har glömt bort att JAG finns mitt i allt det här. Men - det är ju BARA JAG. Så det spelar väl ingen roll. Och som vanligt måste jag ta till hårdhandskarna. Och det måste vara jag, ensam. Ingen annan gör något. Visst, jag är vuxen, men jag hade väl hoppats på något slags medmänskligt stöd av omgivningen. Mitt juridiska ombud gör så gott hon kan - på sätt och vis. Men hon är ju inte heller drabbad på samma sätt.

Skulle ha följt med henne och hennes dotter på utflykt imorgon, men det blir inget av för min del. Jag är helt söndertrasad och måste fundera på vad fan jag ska göra om det är lika tyst som i graven imorgon. Är mycket att fundera på och planera. Vilka andra ska man välja, hur berättar man på bästa sätt, vad är viktigt och mindre viktigt, osv. Hade tänkt skriva och klippa ihop en halv bok nu inatt, men jag bara gråter så jag orkar inte. Tänker nog gå under jorden istället. Ska ta stesolid nu så att jag kan andas igen. Försöker ta det lugnt och inte "gå all in" som min kp säger. Och jag tycker att jag gör det trots allt. Det jag helst vill göra är att meddela de sega jävlarna att de redan nu kan köra upp sin nyhet i arslet och att de inte får använda någonting som jag bidragit till.............. Så då är det väl att "inte gå all in" när jag har meddelat dem att de har tills imorgon på sig att bryta tystnaden, och att jag förstår att det är lätt att bli "girig" när man sitter och har ensamrätt till en så smaskig nyhet - och glömma bort att det finns en människa som lever i ett helvete tills dess att tystnaden bryts. Eller????

Höll på att dö imorse innan jag skulle bege mig till min kp. Hade så många olika känslor på en och samma gång. Men mest var jag rädd. Rädd att läkaren skulle ha förändrats sedan jag träffade henne sist. Har träffat så många läkare som betett sig mer eller mindre som svin, så att träffa en läkare med hennes höga positioner och inte veta om hon smittats av "överläkarsyndromet" och andra "maktsyndrom".... Ja, det var jättejobbigt. Men innerst inne tänkte jag att även om jag bara träffat henne typ 10 min för flera år sedan, så kände jag då att hon är och kommer förbli den fina människa hon är.

Satt i väntrummet som gud glömt med min kp. Klockan gick, jag skakade och fick inte luft. Sa till min kp att "vi går nu så slipper jag det här och kan leva på hoppet". Men han fick mig att stanna. Tio minuter försenad hör jag sedan "M-steg" på heltäckningsmattan utanför väntrummet. Jag visste att det var hon. Känner igen hennes steg. Har i princip sparat dem inom mig som för att ha någon slags tröst och påminnelse om att det finns goda människor, och goda människor som har höga maktpositioner.

Hon klev in i väntrummet och jag kände igen henne direkt. Hennes varma leende och blick. Empatiska rösten och kroppsspråket. Ja, allt. Dock blev jag inte helt och fullt övertygad förrän vi satt oss ner. Det gjorde så ont i hjärtat att se henne efter så lång tid, att känna hennes värme och veta att hon är en läkare, så tårarna bara rann. De bara flödade ner för kinderna. Då sa hon "ta det bara lugnt". Och tårarna började forsa - hon var sig själv, hon hade inte förändrats. Till slut bad jag om ursäkt och sa att hon bara skulle strunta i att jag grät. Hon svarade "nej men ta dig tid, det är ingen fara" och hon såg på mig med så varm blick att jag dog ännu mer. Till slut samlade jag mig, men tårarna började rinna igen så fort hon frågade hur det är. Jag snyftade fram att "det är bättre nu" och försökte förklara varför jag grät; att det var en sådan lättnad att se att hon var pörecis så som jag minns henne. Hon log och till och med skrattade till lite, och det gjorde jag också mellan tårarna. Tänkte att jag inte skulle kunna säga något alls för att jag grät så, men hon är så lätt att prata med. Och hon LYSSNAR på vad man säger. Frågar om det är något hon inte förstår och om det hon vill veta. Hon är så rak och tydlig, men ändå så varm och empatisk. Det är helt sanslöst. Och hon TROR på det jag säger. Jag sa som jag känner; att jag vill undvika att ta beroendeframkallande medicin så långt som det är möjligt. Och hon sa att hon håller med mig. Bara sådär, utan att ifrågasätta om det verkligen är sant, utan att bli extrem och säga att allt beroendeframkallande ska sättas ut nu direkt. Fatta hur länge sedan det var, och hur få gånger i mitt liv, som jag fått den reaktionen från en läkare. Hon söker inga strider, ingen kamp. Behöver inte "mosa mig" för att framhäva sig själv som så många andra gjort. Hon "vinner" överlägset med sitt sätt, sitt bemötande. Och man "vinner" som patient - också. Tror att vi gick igenom de aktuella medicinerna, vilket jag inte var riktigt beredd på. Jag ville inte skapa falska förhoppningar i fall om att hon ville träffa mig för att säga att hon tyvärr inte kunde hjälpa mig med att skriva ut medicin, utan bara tänkte ge mig råd om hur jag ska klara mig tills min ordinarie läkare kommer tillbaka. Jag svamlade på, men jag tror att jag mindes de mediciner jag behöver. Jag hade med mig en lista som jag skrivit ut från apoteket, som innehöll de "skvätt-recept" som skrivits ut av "mindre empatibegåvade" läkare. Hon sa att hon tycker att det är svårt att få en överblick på de 7 sidor (!) jag hade, och jag förstår henne. Jag som står på medicinerna kan knappt få ihop det, så det kändes faktiskt skönt att hon också tyckte att det var svårt att få någon bra överblick av pappren. Hon sa att hon skulle ringa apoteket istället och höra hur det låg till. Jag förstår att hon har svårt att lita på att det jag säger och visar upp är sanning, för vi känner ju egentligen inte varandra och det var år och dar sedan vi sågs sist. Och då var det väl kanske ett möte på 10 min och jag var inlagd och låg i min säng och panikade. Det viktiga är i alla fall att hon inte misstror mig, utan vill bara vara försiktig eftersom vi inte känner varandra. Jag förstår henne så väl och har inga som helst problem med det. För mig får hon göra vad som helst, för jag litar på henne helt och fullt. Hon ska ordna så att jag kommer kunna hämta ut min medicin själv en gång per månad, för hon förstår vilket nederlag det skulle vara för mig om någon annan skulle hämta ut medicin åt mig igen. Det var så länge sedan jag fick hjälp med det, och jag har kämpat så hårt för att klara av det själv. Bli oberoende. Känna det uns av stolthet i att kunna göra som alla andra som klarar av att hämta ut sin egen medicin. Hon såg mig djupt i ögonen och frågade om det finns någon risk att jag skadar mig med medicinen, och jag svarade precis så som jag känner - att jag aldrig skulle göra det, för det skulle ju betyda att den som skrivit ut medicinen till mig i så fall indirekt blir ansvarig för att jag skadar mig, och det skulle jag aldrig kunna göra. Aldrig. Jag tänkte inte på det då, men efteråt kom jag på att jag hade ögonkontakt med henne hela tiden och jag inser att jag verkligen såg menande ut, för hon svarade att "när du säger att det är så, så litar jag på att det är så".

Hon berättade även att hon pratat med min läkare under morgonen idag, och att hon kommer tillbaka i september, "alltså tidigare än beräknat". Tårarna var som vattenfall och jag kunde inte kontrollera vad jag sa, så jag utbrast "skojar du med mig". Hon log varmt och sa att det inte var något skämt, och att hon hoppas att jag kan stå ut med henne tills dess. Jag var helt mållös, så det enda jag fick fram var ett "javisst". Egentligen kände jag bara "självklart, det spelar ingen roll om det är du eller *min läkare* för ni är lika fantastiska båda två". Hon sa det med glimten i ögat - tror jag i alla fall, för jag tror hon anar hur mycket jag tycker om henne.

Ja, sen var mötet över och hon gjorde som vanligt; drog en snabbrepetition av det vi bestämt och frågade om det stämde, och så sa hon att jag kommer få en tid att träffa henne i maj igen. Jag kunde ha fallit till marken och kysst hennes fötter, för så tacksam var jag. Var tvungen att behärska mig för att inte fråga om jag fick ge henne en kram. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka henne, någonsin. Om det fanns fler läkare som hon, och fler som har hennes höga maktposition, så skulle vården vara en mycket mer välfungerande och effektiv apparat. Hon måste vara en av de bästa läkarna som finns i hela landet. Och då inkluderar jag den somatiska vården.

Min kp var nog ganska imponerad av henne, och jag tror att hon rörde även vid hans själ. Vet inte om han någonsin träffat en läkare som har ett sådant sätt, sådan värme, respekt och förståelse. Jag såg i ögonvrån hur hans underläpp darrade lite och hur ögonen såg ut att bli lite tårfyllda. Jag vet att han är rörd när jag ser det på honom. Tror att han också blev helt överlycklig för min skull.

Älskade, älskade människa. Hon är helt fantastisk. Min kp likaså.

avslappning idag

ligger där på mattan och blundar som så många ggr förut

"känn ländryggen... och där ländryggen har kontakt med mattan så ge ett tryck ner mot mattan.... håll så en stund... och släpp"

för hundrade gången så fattar jag inte hur f*n det är meningen att ländryggen ska kunna ha kontakt mot mattan

har jag så fett arsle så att jag är den enda vars ländrygg INTE är i kontakt ALLS med mattan

ländryggen är väl ryggslutet, biten av ryggen som är längst ner

idag var det sista gången för i vår

hoppades på en lång session på mattan, men så blev det inte

egentligen gick jag mest för att jag anade att de närvarande skulle få en utvärdering att fylla i

det var min enda chans att uppmärksamma sjukgymnasten på vad lagen säger om studenter

att man som patient vid behandling MÅSTE bli tillfrågad om det är ok att en student är med

man FÅR INTE bara "kasta in" en student och säga att "det här är X som är ssk-student och ska vara med oss idag"

läkartid imorgon

på min t's gamla arbetsplats

mår så illa

är så jävla rädd

tänk om hon har förändrats

hon vet nog inte om att jag kommer ha min kp med mig, men jag tror inte att hon blir arg

inte för det

ska möta upp min kp på ÄS och sen gör vi sällskap till läkaren

jag kommer kräkas av ångest

höll på att dö bara av erbjudandet från min kp att göra sällskap dit, för jag KAN INTE ta emot

han är FÖR snäll

åååååhh, tänk om han en dag kommer se hur äcklig och fel jag verkligen är....

då kommer han inte stanna en sekund längre

fick just sms från min kp

han är hemma idag

ont i knät

är meningen att vi ska träffa "min" tillfälliga läkare på torsdag

och jag är så jävla rädd

och nervös

har ångest så in i helvete

och allt går bara åt helvete

ÄR åt helvete

och så är han sjuk idag - dessutom

tror jag kräks snart

Träffat min kp idag, och det var så himla jobbigt - som vanligt. Jag förstår vad han säger, men kan inte ta det till mig. Tårarna bara sprutar och jag får nästan panikångest. Höll på att köra en blyertspenna genom handen för att han säger sådana saker till mig. Saker som gör mig varm inuti, saker som läker. Gör ont. Bra-ont.

Jag kommer på mig själv ganska ofta med att analysera honom som någon slags distraktion. Han bär på ganska mycket, tror jag. Det hörs när han pratar om sig själv och hur han tänker. Hur hans blick ser ut. Ja, det märks på hela honom. Som när han nämner något om sin fd fru. Det skär i hela mig. Som när han bekräftade mina aningar om att han inte är någon "prylmänniska". Då sa han att när han flyttade från sin fru så "tog han bara med sig det han behövde". Det säger väldigt mycket mer än vad orden betyder i en mening. Tror att han blivit så sårad att han på sätt och vis gett upp om lyckan och kärleken, gett upp sina drömmar om att kanske få uppleva det igen. Istället springer han jämt och ständigt i sin egna värld, och verkar inte ens medveten själv om bubblan han befinner sig i. Får ofta känslan av att han lever som i ett vacuum - som att allt bara är "här och nu" och att alla tankar på då och sen är som bortblåsta. Han frågar mig ofta varför jag är så snäll. Vet inte vad jag ska svara på det, för jag är bara som jag är. Så även om han framstår som stark, självsäker, auktoritär och lite "bra karl reder sig själv" på ytan, så tror jag att det döljer sig betydligt mer än så under skalet. Jag vet att det han säger och visar utåt är det han själv känner, för det syns - och känns. Och det får mig på ett sätt att bara vilja gå fram till honom, ta tag i honom och se honom djupt i ögonen med stadig blick, och på något sätt försöka trösta honom. Säga något, göra något, bevisa att världen inte behöver vara en ensam plats och att alla inte sårar de som de älskar. Men vem är jag att övertyga honom om det. Jag som inte ens vill leva. Det är bara så hjärtskärande att se honom så..... hurtigt glad och positiv med bitterheten hängandes i hasorna.......

Ja, jag vet inte. Jag vill bara att han ska få ha det bra. På riktigt. Känna med alla sinnen att "det blev ju bra ändå". Alltså, han är ju så himla positiv i tanken när man pratar med honom, överdrivet positiv - minst sagt. Och då gör det än mer ont att se honom bakom skalet. Det hade varit lättare om han varit "mänsklig", realistisk, men det blir så jävla svårt när han är så överdrivet positiv.

Det enda negativa med honom är att han är just en "han", för det gör att det finns risk för att det jag vill säga och göra verkar som något annat och något mer. Och jag vill inte riskera att han för ens en hundradels sekund ska tro och tänka något sådant. Det räcker med att han just slutat tjata och fråga om jag tycker att det är jobbigt att prata med honom om övergreppen för att han är en man. Det har gjort mig så ledsen så många gånger, för det spelar verkligen ingen roll för mig. Jag är trygg med honom, och skammen... ja, den är lika stor oavsett vem jag än pratar med. Så det känns varken mer skamligt eller "pinsamt" eller annorlunda på något sätt överhuvudtaget. Den enda skillnaden är hans kramar. Men det tror jag snarare beror på storleken på person och hur han framställer sig själv. En trygg famn. En famn som kan skydda om det skulle behövas. Lugn, stark, snäll, empatisk. Beskyddande. Tryggt.

En massa flum....... men jag var tvungen att skriva av mig lite.... Har gråtit som ett vattenfall för både allt och inget idag. Har inte gjort något annat, om man bortser från att jag var på stan och köpte akvarellpapper. Ligger bara här hemma och väntar. På vad vet jag inte. Att folket på gården ska åka dit för de hemskheter de gjort kanske. Och att jag ska träffa läkaren om en vecka. Är jättenervös - och rädd, faktiskt. Tänk om hon förändrats..... blivit som de andra.. fått "överläkarsyndromet"..... Känns inte bra att träffa henne i min t's lokaler heller.. vill aldrig mer gå in där.... men vad har jag för val.....

Om... om.. jag hade någon... som jag litade på.... och som skulle göra det här på mig.... så skulle det vara så skönt så jag skulle gråta......

http://www.youtube.com/watch?v=JtsCuz9LVr8&list=UU690n8dNTwSY85fouRGbnVw&index=21