Hade bestämt mig för att det här skulle bli en dag då saker och ting funkade. Hur det varit och hur det skulle bli imorgon kvittade, för idag skulle det fungera. Vad händer? Jo, det tar två timmar att förmå mig att äta något till frukost, och när jag väl gör det så blir det för mycket - bara för att jag mår så jävla dåligt av att äta. Åt sedan lunch alldeles för tidigt - för att jag mådde så jävla dåligt av att ha ätit frukost. Sen mådde jag såklart ännu sämre av att ha ätit lunch också, så då åt jag kladdkaka till fika. Vilket såklart gjorde att jag mer eller mindre dog över middagen, så den hoppade jag över. Istället har jag tagit fram motionscykeln och har nu bränt futtiga 300 kalorier - av alla miljontals som jag satt i mig de sista veckorna......

Så över dagen har jag hetsätit, överätit, tagit stesolid, haft panikångest, gråtit hysteriskt, övervägt att ringa till min kp, ätit ur soporna...... ja, kort och gott allt. För jag har dessutom fått mig ett gott skratt, eftersom idioterna på skitgården fortsätter med sina påhitt. Och snart - SNART - smäller det för dem. Så just nu roar jag och min väninna oss med att "reta" dem lite extra (dvs spela dumma och bara "go with the flow").

Ska inte till sjukgymnasten imorgon, för jag dödade min rygg i söndags. Jag har svårt att röra mig, så det är ingen höjdare att "värma upp" och sedan sitta på en stol och sedan ta sig ner på en matta på golvet och upp igen... Jag kan knappt sätta på mig strumporna, och det säger väl en del.... Igår när jag skulle väga mig på ÄS så hade jag vägt mina byxor så att jag skulle slippa ta av mig dem. Min kp såg måttligt förvånad ut, men brast ut i skratt när jag sa att han annars kunde få ta av och på mig byxorna eftersom jag kämpat med det hela morgonen..! Jag skrattade ganska gott också kan jag säga! Om det inte har framgått tidigare så kan jag ju säga att vi är ganska bekväma med varandra, och har samma sorts humor. Jag litar på honom. Helt och hållet. Sen vet jag ju att han är ganska lättsam, har svårt att ta saker och ting på allvar och inte bara se allt som "bra". Men samtidigt är jag helt säker på att han aldrig skulle göra mig illa medvetet.

Igår fick jag det sista mailet från min t. Jag visste inte att det var hennes sista dag. I så fall hade jag mailat henne. Har en fråga, men ville inte skicka ett mail som aldrig skulle läsas - eller läsas av någon annan datatekniker eller liknande. Jag gick sönder, jag dog, när jag såg att hon skrivit ett hejdå till mig och att hennes mail skulle stängas ner. Jag trodde att den dagen var i fredags. Kändes som att hon "dog" en gång till, mitt framför mina ögon. Hur fin min kp än är så kommer han aldrig att finnas där på samma sätt. Han kommer aldrig att svara på ett mail när jag har panik och hjälpa mig när jag inte sitter där i samtalsrummet. Så..... jag är mer ensam nu. Helt ensam. Alla veckans timmar, förutom de 2 x 45 min som jag träffar honom. Det är 0,9% av en vecka. 0,9%. Och för mig tar det ca 45 min att "våga öppna mig" vid varje samtalstillfälle.....

allt känns så jävla overkligt

jag vet inte om jag finns

är det här på riktigt

mår så illa

är så trött men  kan inte sova

kan inte ens andas

tårarna bara rinner

var ska jag ta vägen

vad ska jag göra om det skiter sig totalt

kag kvävs

tror hag håller på att bli galen på riktigt

kan

inte

andas

................................................

Helgen som varit (och är..) har tillbringats i stallet och ridhuset. Kan erkänna att jag är avundsjuk på barnen som rider, så himla avundsjuk. De har sina hästar och "sina" hästar att ta hand om. De får hantera och rida hästarna i princip när de vill, så de tränar sig på allt mer eller mindre hela tiden. Känner att jag kommer allt längre ifrån mitt mål och min dröm om att lära mig rida, men det är väl så det är när man börjar i vuxen ålder sen och hamnar i ruttet sällskap. Nu känns det som att det är för sent, och att rida ponny är inte min grej, vilket är det enda barnen gör. Jag har i alla fall en liten ögonsten bland ponnyerna som är 4 år och inte inriden. Hon är så himla söt och snäll. Var meningen att jag skulle ha henne på foder tills dess att hon skulle börja ridas in, men det blev inte så. För varje dag som går så inser jag att det blir alltmer omöjligt att hitta en häst som jag kan och får rida. Så jag funderar på att lägga ner den drömmen. Jag kommer alltid att älska hästar, men det är en annan sak.

I fredags lämnade min t sin tjänst för gott. Hon skrev ett mail innan hon gick hem för sista gången. Skrev att hon läst i min journal att jag kommer få en kallelse till den enda läkaren som jag har förtroende kvar för. Det var med både djupaste sorg jag läste hennes sista ord, och med en stor förhoppning. Gick och kollade brevlådan sen, och ja - det fanns ett brev från läkaren. Hon hade själv skrivit dit min adress på kuvertet. Jag bröt ihop när jag läste det, för det kändes så overkligt. Hon skrev att hon hade tid att träffa mig om mindre än två veckor, och att vi ska ses på enheten där min t jobbade. Läkaren verkar inte veta om att min t har slutat. Vet inte hur jag ska klara av att träffa henne, inte på det stället. Vet dessutom att min kp är upptagen med ronder då, så jag vet verkligen inte hur det ska gå. Vi får väl prata om det på vår tid imorgon.

Det kommer att vara en av de jobbigaste stunderna på länge imorgon fm. De senaste 7½ åren har jag alltid träffat min t då kl 10, men from imorgon är det bara...... tomt. Hur ska jag nu "starta" veckan. Det har varit det enda som har markerat att helgen är över och att en ny vecka startat, och nu finns det inte kvar. Ska visserligen träffa min kp kl 11, men det är något visst med att sätta klockan på väckning. Det blir som mer likt en "arbetsdag" då - i alla fall i min lilla sjuka värld......

Funderar på att avanmäla mig från avslappning/kroppskännedom på onsdag. Min rygg knakade till imorse när jag stod på ett ben på golvet och satte på mig ena strumpan. Vet inte vad som hände, men jag tror att jag sträckte en muskel.. om den inte gick av..... för det lät som något lossnade inuti....... Men jag vet inte. Har i alla fall väldigt svårt med att tex knyta skorna, så jag vet inte om det är någon bra idé att greja med kroppen på onsdag. Dessutom blev det så dumt i onsdags när jag var där. Personalen där på ÄS har pratat, tjatat och diskuterat om huruvida de ska ha med studenter utan att fråga patienterna om lov först. Efter att jag har påtalat x antal ggr att de enligt lag faktiskt är skyldiga att fråga oss patienter innan de slänger in en student så trodde jag att de alla hade fattat poängen efter sina diskussioner. Men nej. I onsdags stod det bara en ssk-student där och skulle "vara med och se på vad vi gör". Jag höll på att lämna rummet, men stannade ändå. Dock mådde jag så jävla dåligt att det inte blev någon avslappning för min del. Det är redan en student med, en sjukgymnaststudent, så det både räcker och blir över för mig. Och det har jag själv fattat beslut kring att jag ska utsätta mig för och att jag SKA klara av det. Men jag har fan aldrig sagt att jag kan eller orkar med TVÅ studenter samtidigt. Och när man bara är 3 patienter så är det inte så jävla lätt att vara "en i mängden" heller. Hela tiden tänkte jag bara på en sak; att uthärda. Grät när jag kom hem för att jag mådde så dåligt. Pratade med min kp om det dagen efter och jag var lika upprörd och ledsen då.

När jag var liten så visste jag inte att jag fick säga nej och vågade heller inte det, så jag var bara tyst. Nu VET jag att jag har laglig rätt att säga nej, men att det ändå inte kommer göra någon skillnad. Det enda som händer är att folk blir sura på mig och ev hämnas. Och så det klassiska - att bli kallad "lättkränkt". Tror jag kommer få bära mer mig den stämpeln resten av mitt liv. Trots att det handlar om vad lagen tillåter och inte. Som om jag vore "lättkränkt" om jag satte mig i en bil med en onykter förare och vägrade åka med. Men det tycker ju folk är "en helt annan sak". Men det är det inte. En lag är en lag, en rättighet är en rättighet. Vem fan ska man kunna lita på och vad ska man våga prova på när man hela tiden får höra att ens rättigheter är något slags symtom på sjukdom??? Vissa människor ser inget problem med att åka med en alkoholpåverkad förare - eller att ha med en student under sin behandling. Men skillnaden är att det är accepterat att inte vilja och våga åka med en rattonykter förare, men inte att säga nej till att ha med en student under en privat och intim behandling. Och så är det ju bara att inse fakta - en psykpatient är alltid mindre värd än alla andra, så där tycker de inte att de behöver hålla sig till några lagar.

Som alltid tycker jag att det är skrämmande att vården inte känner till hur gängse norm ska vara, och att den blivande vårdpersonalen får lära sig "i fält" att reglerna som finns bara är att skita i. Det ÄR INTE och KOMMER ALDRIG att vara patientens ansvar att ta reda på lagar och regler som lärs ut på vårdutbildningar. Och jag personligen skulle tycka att det vore jävligt pinsamt som vårdpersonal att inte ens känna till och följa det regelverk som faktiskt finns, utan att behöva få de upplysningarna av sina patienter - som INTE läst någon utbildning om vad som är riktlinjer.

Ja, jag är fortfarande skakad över det som hände sist - uppenbarligen. Och ja, jag erkänner att min bakgrund gör det svårare och jobbigare att "ta" sådant här. Har man inte fått neka något under sin barndom och tas ifrån den rätten även som vuxen så KÄNNS det. Men - det är först och främst en laglig rättighet som jag som patient inte ska behöva slåss för jämt och ständigt!

Det värker i själen. I hela mig. Har ångest så jag skakar. Ska på avslappning i grupp hos sjukgymnasten i em. Det är skräck blandat med en längtan om att få en stunds ro. Men allt beror på vad vi kommer att göra. Jag gillar inte att sitta på en stol eller stå i ring. Då ser alla mig. Vill bara ligga på en mjuk matta med en kudde under huvudet, en mindre kudde under knäna och så en filt över mig. Och bara blunda. Lyssna på vad sjukgymnasten säger, känna hur hon målar fram min kropp, får mig att vara i mig själv. Känna hur jag blir närvarande för en stund. Kunna vara i mig själv utan att dö av äckel och skam.

Var hos min kp igår. Vet inte vad det blev för samtal. Han har bitit sönder en tand och ska operera sig, så det var lätt för mig att fokusera på honom istället. Det gör mig både glad och ledsen att han inte kan förstå - som alltid. Det är så svårt att bara "ta" när han säger att man kan om man vill. Och att allt kommer ordna sig. Att jag måste kämpa, ta mig framåt. Jag klarar inte det, för just nu är jag bara inställd på att försöka orka överleva. Vet inte vad jag ska säga.