tisdag

samtal igår

vet inte vad det blev av det

jag kan inte hålla tråden så det blir allt och inget

är så trött

på allt

efter mycket om och men for jag för att handla idag

det gick inge vidare

tänkte att om jag har en kort lista så får jag med mig mer av det hem

men tydligen är inte mängden varor problemet

för jag fick ändå inte med mig allt hem

jag vet inte vad som händer

jag får bara panik

sen måste jag bara därifrån

kan inte leva såhär längre

men det finns inget jag kan göra

det kanske är dags att bara försvinna

varit på samtal idag

det är så svårt att förklara saker

vi är från två helt skilda världar

ibland känns det som att han misstror mig

men jag vet att det inte är så

det är bara det att han inte ens kan föreställa sig hur det är

han frågade om det är ok att han forskar lite i hur det fungerar med att radera saker ur en journal

jag sa att visst, det kan han ju göra om han har lust

men det kommer bara visa sig att "alla har rätt att göra en bedömning"

och därför får man inte ta bort något

ALLA har rätt - utom jag

mig som det gäller

jag som levt med mig själv hela livet

men ja, självklart, naturligtvis, vet människor som träffat mig i 10 min hur jag är

de vet bättre än både jag själv och de behandlare jag gått hos i åratal

mitt innersta inre är krossat

och det kan aldrig byggas upp igen

så självklart ska jag bära både det

och "kvittot" på förstörelsen - journalen - i resten av mitt liv

att journalen kommer vara en stor del av varför jag dör spelar ingen roll

den är viktigare än mitt liv

en person som träffat mig i 10 min och skrivit en A4-sida med falsk- och felaktigheter

är viktigare än mitt liv

nu är det helg

igen

och jag bara sjunker, sjunker, sjunker

och säger till mig själv:

"det är såhär det ska vara"

kunde knappt sova för att jag var tvungen att fara iväg

med nödmedicin så gick det

kräktes nästan 

men det gick

jag har fått hem mat

äntligen

har en paj står i ugnen

orkar inte laga något annat idag

men då har jag mat tre dagar framåt också

när det blir såhär så undrar jag vad som kommer hända sen

när nödmedicinen är slut

ser botten i burken nu

och sen då

vad ska jag göra sen

paniken bara växer

och det finns ingenting jag själv kan göra åt det

och det ska vara ok

det är såhär det är meningen att det ska vara

det gick ovanligt bra igår kväll/natt

jag hade på tvn med högt ljud

stereon på för fullt med mycket bas

spelade ballader och sjöng med för full hals

vovven trodde väl att jag var galen men hellre det än att han är livrädd

han fick en promenad på drygt 1½ timme och det ihop med de receptfria tabletterna verkade ha effekt

han låg i en hög på mig och halvblundade mellan skottsalvorna

jag var så jävla lättad och glad att han inte dreglade ner badlakanet, att tårarna rann

jag klarar inte att se honom lida så det var jättestort för mig

han hade det ok igår - helt sanslöst

vid tolvslaget var han orolig men jag sjöng desto högre och masserade honom på huvudet

tänker att att han inte hör lika mycket om man rör och håller ner öronen

jag hade ingen röst kvar vid halv ett men då började jag sakta sänka volymen

han kunde nattkissa mellan de eftersläntrande skotten

och så gick vi och lade oss

jag såg på film men han somnade ganska snabbt, tror han var supertrött

mattes älskade hjärta

mår skit idag igen

känns så långt till torsdag

då är det 2 veckor sedan sist som jag pratade öga mot öga med en levande människa

pratat med mamma på telefon några gånger men det är allt

önskar att jag kunde vara som alla andra

de flesta med social fobi kan prata i telefon, men inte jag

folk tror inte på mig de få gånger jag tar mod till mig och berättar

kanske inte så konstigt, det är ju i princip omöjligt att leva i dagens samhälle om man inte kan prata i telefon

känner bara att det inte är meningen att jag ska överleva överhuvudtaget

att "leva" är uteslutet, det är en utopi för mig

skulle jag överleva så skulle jag vara överlycklig

det skulle räcka så långt

men jag försöker att inte hoppas, inte längta, inte önska

det är som det är

jag kan inte påverka min situation

det är nog det som är det allra allra värsta

jag har alltid kämpat som en galning, velat så mycket

och jag har inte kommit någonstans trots all möda

jag har alltid trott att om man bara jobbar tillräckligt hårt, anstränger sig till sitt yttersta, så kan man så sakteliga komma någonstans även om det verkar omöjligt

så det är en chock att inse att det inte är så

det tar lång tid innan det sjunker in

det är inte lätt att gå från att "aldrig sluta kämpa" till att "ge upp och acceptera"

men jag jobbar hårt på det

säger till mig själv varje dag att "det är så här det ska vara, annars hade det varit annorlunda"

"det här är vad som blev av mitt liv, det här är vad jag är värd"

jag ville studera, jag tog mig genom 4½ års universitetsstudier

och det gav inget för jag är för trasig

jag drömde om att bli sjuksköterska, få hjälpa andra, både i sverige och att arbeta för läkare utan gränser utomlands

och om det inte gick så skulle jag i alla fall kunna hjälpa miljön och ge något tillbaka på det sättet

men det blev inget av något

jag orkar bara sitta här i mitt soffhörn

kan inte ens få hem mat

det är svårt att inte vara bitter

på media och på de människor som säljer och missköter sina mediciner

för hade det inte skrivits så mycket om de som inte sköter sina mediciner, så skulle jag inte ha det såhär illa

då skulle jag i alla fall ha mat på bordet

men jag får betala för andras misstag och felsteg

det är så det fungerar inom psykiatrin

hade varit intressant om en människa som är fysiskt sjuk inte fick sin behandling pga hur andra patienter skött sig

"nej, vi gipsar inte ditt brutna ben för en patient som var här förra veckan förstörde sitt gips"

eller "nej, vi behandlar inte din cancer, för det skrevs i media om en person som inte skötte sin behandling och dog pga det"

det som jag finner mest ironiskt i det här är att när jag inte orkar mer och avslutar mitt liv

så kommer det finnas folk som aldrig ens sett eller träffat mig som har kommentarer

typ "det var så onödigt", "det är ett misslyckande av samhället", "åh så sorgligt", osv

det är lätt att säga i efterhand och det betyder inte ett skit - det är bara yta

folk säger bara så för att "man ska säga så"

om de verkligen menade det så skulle världen se annorlunda ut

imorgon måste jag fara och handla

jag vet inte hur, men jag måste

finns inget knäckebröd kvar och sista köttfärsen tar slut imorgon

har gjort en äcklig chiapudding på mjölk till morgondagens frukost

nej, nu ska jag sluta gnälla

hej livet

blev ingen veckohandling

tog mig inte iväg

har inte handlat sedan tisdagen före julafton

har i alla fall knäckebröd och smör hemma

köttfärs i frysen

så jag svälter inte

men det är inte roligt

och jag mår inte direkt bättre av att inte ha mat hemma

ikväll är det nyårsfirande

massa jävla raketer och skit

sitta här med alla persienner och rullgardiner nerdragna

musik skrålandes

och försöka stötta en hund som panikar

skakar

dreglar ner ett helt badlakan

flåsar så han nästan svimmar

en nyårsafton kommer han att dö av stressen

det är tur att han fortfarande är ung

sen finns det inte så mycket att göra

jag tränar honom året runt

han får receptfria tabletter

men det hjälper inte

och folk "måste" såklart skjuta 6-7 timmar

"för det är ju kul"

och "barnen vill ju se och de lägger sig ju tidigt"

egoistiska jävlar

inte en tanke på andra eller något konsekvenstänk

bara "jag" "mig" och "mitt

precis som vanligt i dagens samhälle

ska ta en långpromenad i skogen med honom nu

så att han ska vara lite extra trött ikväll

vet dock inte hur mycket snö det är att pulsa i

kan inte gå på vägarna eftersom folk redan skjuter raketer

(ja, det smällde redan vid 12:20, jippi)

hoppas på att skoternördarna har kört upp ett spår

får se om jag orkar handla i veckan

har inte samtal förrän på torsdag

men orkar inte handla samma dag och fre lör sön är big no no pga allt folk

så jag får se

gott nytt år 

eller vad man nu ska säga

känns som jag kommer spricka snart

väntar på äcklet

det borde komma imorgon

har ingen ro i kroppen

men orkar inte göra något heller

ätit för mycket choklad också

måste bryta det nu

kan inte återgå till det som var innan jag tog den kontrollen

så det måste göras

måste fara och veckohandla också

kommer säkert vara fullt med folk

vet inte när det är som minst

funderar på att fara tidigt på torsdag

ta av nödmedicinen innan och känna om det funkar

frågan är om det är värt det

en dag kommer det inte finnas någon sådan kvar

så varför inte leva så som det kommer bli då

jag vet inte

jag pallar inte det här

....och så raderades hela mitt inlägg bara för att jag öppnade en ny flik (!!!!!!)

god jävla jul

skrev att det är lustigt att logga in på instagram och se sin "väns" bilder på julfirande

hon som bjöd in mig att fira med henne och hennes familj förut

men bara när jag var hundvakt då de skulle göra något eller fara någonstans

sen är det bara tyst

hon vet att jag är ensam men hör inte av sig överhuvudtaget

sådana saker gör att man ser vad människor är för folk, egentligen

deras sanna jag syns

jag begär inget

jag känner bara att om det varit ombytta roller så hade jag åtminstone hört av mig

men å andra sidan så skulle jag aldrig lura någon att umgås för att jag ville utnyttja henne/honom

tog en lång promenad med hunden ikväll

det var min julklapp till honom - han älskar att gå i snön och kylan

jag kunde inte låta bli att snegla in i de hus vi passerade

folk som äter mat tillsammans

eller pratar, grälar, spelar spel, skrattar, ser på tv

det gick inte att undgå att känna mig som flickan med svavelstickorna

alltid samma sak

alltid

det kanske är konstigt att jag aldrig sett den berättelsen som hemsk

utan jag har alltid tänkt och känt att flickan får ro till slut

hon behöver inte frysa, inte vara hungrig

hon behöver inte lida längre

det är tröstande, tycker i alla fall jag

inte många timmar kvar till den berömda julafton

sitter ensam i år också

min kp har semester tills efter nyår så det finns inget att lyfta blicken mot heller

det är väl dags att börja inse på allvar att det är såhär mitt liv ska vara

och kommer vara

jag tar mig inte ut någonstans

kan knappt fara och handla hem mat så jag klarar mig

har inte "gått på stan" eller likande på snart ett år

klarar inte det

jag sjunker allt längre ner för varje dag som går

undrar var eller ens om det kommer stanna

har lagt ner mitt pysslande helt

jag kan inte hålla tråden med all ångest

och jag skakar så mycket hela tiden att jag inte kan hålla i en pensel eller penna

orkar inte längre gå långa promenader med hunden

har inget tålamod med honom heller

han skulle ha det bättre hos någon annan

tänker mycket på om jag ska omplacera honom

men hur släpper man taget om sitt "barn"

det är såklart det mest osjälviska och det finaste man kan göra

men det hjälper inte att tänka så

jag lever för hans skull

så det är komplicerat

mer komplicerat än vad jag orkar uttrycka i ord här

jämför man med hur andra hundar har det så har han det väl ok

men jag har högre krav på mig själv

i februari har det gått 10 år sedan läkarkarusellen startade

10 jävla år

och det är exakt likadant fortfarande

hade jag vetat det hade jag aldrig gått med på att träffa en läkare från första början

läkarna har förstört det lilla av mitt liv som faktiskt fungerade

nu har jag inget kvar

och jag får heller inte göra något för att försöka gå vidare

så jag sitter fast

år ut och år in

och hela tiden ekar det i huvudet: "man får det man förtjänar"

och: "det är såhär det ska vara, det här är vad du förtjänar"

annars skulle det inte vara såhär

önskar att jag aldrig hade sökt hjälp

då hade jag i alla fall haft någon slags stolthet kvar

och jag hade haft något kvar av mig själv, min kärna, som ingen spottat på

för att en människa ska vara livsduglig tror jag att den behöver en liten liten del av sig själv som är intakt

bara ett uns

och när det inte finns eller tas ifrån en, så överlever man inte om man inte får den hjälp som man behöver

jag var så dum

jag blottade mig, både det fula, trasiga

och det lilla uns som fortfarande var intakt

och de spottade, sparkade, ratade det som var mitt innersta uns

de vill inte hjälpa

så de nådde sitt mål; bryta ner mig

sönder och samman

jag är för trasig för att överleva

det finns inget kvar

har mer eller mindre bestämt mig för att flytta så snart som möjligt

med tanke på kötider så lär jag lämna stan istället för att bara byta lägenhet

jag vet att man inte ska "fly" och att det inte löser något

men det finns inget som hjälper, inget som lindrar

och det enda jag kan göra är att försöka bo på ett bättre ställe tills min tid är slut

när jag väl lämnar stan kommer dödsklockan ticka högre än någonsin

men det är ok

det är ju meningen att det ska vara såhär

för att överleva julen har jag beslutat mig för att det är ok att skära mig om jag måste

jag får ingen medicin så vad ska jag annars göra när det blir för svårt

det finns ingen annan utväg

och jag tänker inte ha dåligt samvete för det för ingen bryr sig

ja, förutom min kp men han är ju inte i tjänst

och han förstår hur jävla illa jag blivit bemött av vården

och ser problemen med att ingen mer än jag sagt ifrån

all vårdpersonal inom psykiatrin borde vara som han

inte döma, tänka själv, bilda egen uppfattning, osv

men världen ser inte ut så

och kommer aldrig att göra

så ja, några ärr till spelar ingen roll

hade det haft någon som helst betydelse hade jag fått medicin

men det är viktigare att straffa mig för att någon annan inte sköter sin medicinering

alla handlingar har konsekvenser, även för läkare och vårdpersonal - om de mot förmodan bryr sig

så ja... det är väl allt för nu

god jul