Träffade B kl 10. Funderade innan på om jag behövde ta något lugnande och ångestdämpande, men kom fram till att jag inte behövde det. Kände mig ganska avstängd och dämpad. Men när jag kom dit och vi började prata, och hon tog upp frågan om vad nästa steg ska vara - då flippade jag totalt. Grät svallvågor av tårar och snyftade så jag tappade andan. Sa som jag känner. Precis som jag känner - och har känt. Att allt rasar samman. Igen.

Jag fick en trygg plats hos en trygg person - det blev helt åt helvete i och med deras flytt till hotellet.

Jag hade en trygg PAL - hon försvann.

Jag hade någonstans att ta vägen och köpa mig tid när jag var suicidal - den möjligheten är borta.

Jag hade jobbat för "nästa steg" med behandlingscentrum i åratal - nu sparas det in och det läggs ner.

ALLT jag jobbar för tas ifrån mig!! Och jag orkar inte mer!!!

JAG ORKAR INTE MER!!!!

Jag är så jävla misslyckad! Är snart 30 år och har INGET! Ingen att dela mitt liv med, så hela "familjesidan" är borta. Har ingen utbildning och inget jobb. Jag är ful och fet, i viss mån pga medicinerna jag äter. Jag har inget körkort och förstår inte hur fan jag ska kunna få ett heller, eftersom jag nästan får panikångest av att bara tänka tanken att sätta mig i en bil med en främling. I slutet av oktober måste jag lämna in ansökan till FK om förlängning - som egentligen inte ens finns längre.

Behöver jag fortsätta..?!?!!

Sa till B också att jag ständigt slåss för att bryta mig loss min familjs "mantra" om att vi har en förbannelse vilande över oss, men det är inte så lätt när allt alltid blir såhär.

Jag berättade för B att jag vill gå och ringa på på avdelningen och hälsa på personalen, men jag kan inte det nu för jag vill inte att de ska se mig eller fråga hur jag har det. Jag vill kunna le av glädje när de öppnar och säga att jag jobbar på framåt, och visa att jag förvaltar deras omtanke och omsorg väl.

Jag är en stor besvikelse för allt och alla, och jag är i mig själv ett monument för hur jävla misslyckad och fel jag är.

Avliva mig, tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...