Mår totalt skit. Ringde terapeuten idag för jag höll på att skära mig.

Cykeln är trasig, jag har fått avslag från FK, Viasat håller på och ringer på uppdrag av Telia så JAG RINGDE TELIA idag och blev både utskälld och utskrattad. Jag lyfter aldrig mer en telefonlur. Jag förklarade för tjejen att jag är sjuk och hon sket högaktningsfullt i det och... skrattade åt mig :'-(

Var på biblioteket och tjafsade med den segaste bibliotekarien om en bok jag står i kö på och som jag borde fått nu. Han fattade inget och blev bara sur. Sen for jag ner till maxi. Skulle köpa batterier till cykellyset och lösviktsgodis till personalen på avdelningen. Tog självklart cykeln och den skramlar och låter inte alls frisk. Kom hem och dum som jag var så öppnade jag kuvertet från förnedringskassan. Har fått avslag på allt. Ringde mamma och grät. Men jag ska aldrig mer göra det. Jag får bara skit för det sen.

Så är det allt annat. ID-kortet som måste hämtas ut på måndag, mitt PO är sjuk, läkaren hör inte av sig, personalen på avd har blivit kritiserade av socstyrelsen och jag är jätteorolig för dem. Jag måste få hem mat till A och T. Jag måste gå ner i vikt. Jag hatar mig själv. Och jag kan varken gå eller cykla för att jag får så ont där nere, men det kommer ingen att göra något åt för att jag inte klarar gynundersökning utan narkos. Dessutom - vem skulle följa med mig om jag fick bli sövd. Finns ingen avdelningspersonal som kan stötta och trösta mig längre. Och flashbacksen bara haglar över mig så fort jag bara blundar eller inte gör något konkret. Jag är så jävla äcklig!!!! Jag vill bara att han ska sluta, bara sluuuuuuuta!!!! Men även om det gjorde det så vem fan vill ha mig. Vilken man skulle ens se åt en sönderknullad barnhora????? Och det gör så jävla ont att veta det! Jag har så mycket kärlek att ge, men jag klarar inte att ge den till någon. Jag kan kanske ge mig själsligt till en man en dag, men aldrig kroppsligt. Hur ska jag kunna lita på någon så mycket? I mina drömmar jobbar jag som ssk och träffar en kille som är en kollega inom vården. En kollega som är snäll, varm och förstående och som är lika mycket "humanist" som jag. En som tar allt försiktigt och sakta och som jag kan lära mig att känna mig trygg med så småningom. Men nej, det kommer aldrig bli så.

Och vad fan ska jag göra med min behandling. Det finns inget att göra som jag klarar, tror på och vill. Ensamheten dödar mig. Visst, jag har 2 pälsbollar och nu 5 fiskar, men oavsett hur mycket jag än pratar med dem, gråter, kramar dem, så är de inga människor. Jag må ha social fobi, men jag är nog egentligen en ganska social människa.