jag vill inte att han rör mig
jag är så jävla äcklig
jag orkar onte
han kladdar på mig ich jag vill bara resa mih upp och springa min väg
håller up mina byxor mjukisbyxor
men jag är bara tyst och försöker få honom at sluta
men han slutar inte
han är starkare
hag dör
han tar på mig överalt
händer
fingrar
och han tar på sih själv
jag mår illa
vil bli liten och osynlig och krypa iväg
han komer slå mig gul och blå om hag inte uppför mig
jag vet att han slår med knytnävarna
han flåsar och hag skakar
ögonejn tittar på mig vandrar över mih
munnen ler bestämt
jag komer inte undan den här gåmgen heller
han gör vad han vill
ontontontotntotntotnotn
så smutsig
tiden står still vet inte hur lång tid som fölrflutit
sen går vi ner
mama och pappa är där
soitter i deras tv-rum
jag ler och ingentimg har hänt
jag finns imte
 
 
 
nu spyr jagh

Träffade B kl 10. Funderade innan på om jag behövde ta något lugnande och ångestdämpande, men kom fram till att jag inte behövde det. Kände mig ganska avstängd och dämpad. Men när jag kom dit och vi började prata, och hon tog upp frågan om vad nästa steg ska vara - då flippade jag totalt. Grät svallvågor av tårar och snyftade så jag tappade andan. Sa som jag känner. Precis som jag känner - och har känt. Att allt rasar samman. Igen.

Jag fick en trygg plats hos en trygg person - det blev helt åt helvete i och med deras flytt till hotellet.

Jag hade en trygg PAL - hon försvann.

Jag hade någonstans att ta vägen och köpa mig tid när jag var suicidal - den möjligheten är borta.

Jag hade jobbat för "nästa steg" med behandlingscentrum i åratal - nu sparas det in och det läggs ner.

ALLT jag jobbar för tas ifrån mig!! Och jag orkar inte mer!!!

JAG ORKAR INTE MER!!!!

Jag är så jävla misslyckad! Är snart 30 år och har INGET! Ingen att dela mitt liv med, så hela "familjesidan" är borta. Har ingen utbildning och inget jobb. Jag är ful och fet, i viss mån pga medicinerna jag äter. Jag har inget körkort och förstår inte hur fan jag ska kunna få ett heller, eftersom jag nästan får panikångest av att bara tänka tanken att sätta mig i en bil med en främling. I slutet av oktober måste jag lämna in ansökan till FK om förlängning - som egentligen inte ens finns längre.

Behöver jag fortsätta..?!?!!

Sa till B också att jag ständigt slåss för att bryta mig loss min familjs "mantra" om att vi har en förbannelse vilande över oss, men det är inte så lätt när allt alltid blir såhär.

Jag berättade för B att jag vill gå och ringa på på avdelningen och hälsa på personalen, men jag kan inte det nu för jag vill inte att de ska se mig eller fråga hur jag har det. Jag vill kunna le av glädje när de öppnar och säga att jag jobbar på framåt, och visa att jag förvaltar deras omtanke och omsorg väl.

Jag är en stor besvikelse för allt och alla, och jag är i mig själv ett monument för hur jävla misslyckad och fel jag är.

Avliva mig, tack!