Hon skriver insändare där hon säger att personalen på avdelningen är idioter och att de inte "fattar något".

Men utan dem och deras "idioti" skulle hon inte leva idag. De har räddat hennes liv gång, på gång, på gång. Och aldrig fått ens en gnutta tacksamhet tillbaka.

När jag träffade henne hade hon skärpt extravak hela tiden, för hon svalde ALLT hon kom över. Det fortsatte. Förra sommaren eskalerade det när hon svalde en metkrok. Det blev operation. Sen, pga läkarbristen, så roterade en massa läkare på avdelningen hon vistades på. Och en läkare - idioten som sa att jag har MS, ADHD, Asperger osv och som min terapeut anmälde - sa till henne att hon har EPILEPSI. Hennes egen läkare hade just gett henne diagnosen autism, och det gillade hon inte alls. Så då ändrade hon hela sin historia: Hon svalde bara saker när hon hade EP-anfall.

Mycket intressant att dessa sk EP-anfall kunde hålla på i timmar, dagar. Jag vet själv att jag satt och försökte övertala henne om att inte svälja min NYCKELKNIPPA när jag var och hälsade på henne. Tog 3 timmar att få henne släppa dem. Och sen sa hon förlåt.

EPILEPSI MY ASS! Och så har hon mage att kalla personalen som har jobbat med henne, stöttat och hjälpt henne genom allt tänkbart OCH tänkbart för IDIOTER! Det är lätt att se VEM som är den RIKTIGA idioten!

For ner på stan i förrgår efter mötet. Gick helt åt helvete. Försökte skriva om det här, men jag var så skakis så jag lämnade datorn för länge. Skulle posta och vips var det borta och jag var utloggad. Skitkul...

For ner på stan för att köpa några akvarieväxter och ev några fiskar. Slutade med att jag fick panikångest och höll på att stänga in mig i ett provrum och skära mig. Men jag hade inga rakblad. Och jag hade ingen medicin med mig. Inte mobilen heller, så jag kunde inte ens försöka få tag i mitt otillgängliga PO så att hon kunde hjälpa mig hem. Köpte dyra skor utan att prova dem, vet inte var jag gick in eller vad jag gjorde. Minns att jag skrev under på ett kvitto när jag betalat med kortet på en bokaffär. Namnteckningen såg ut ungefär som jag kände mig - skit.

Fick med mig 4 växter och 5 korallplaty hem. Höll på att svimma i djuraffären. De är inte trevliga där heller, så det hade inte varit så kul..... Så nu vet jag att min gräns går vid att köpa fisk och växter. Jag klarar inte det.

Gårdagen känns som en enda dimma. Stressar genom dagarna så fort som möjligt så mycket som möjligt så att jag slipper känna och tänka. var iväg och köpte en syrepump till akvariet och fiskmat. Och så fixade jag blommor till farmor som fyller 88 år idag. Mamma och pappa hade som vanligt glömt bort det, så jag hjälpte dem att beställa och få iväg dem till henne.

Nu ikväll läste jag om min vän som tog sitt liv på avdelningen när jag var inlagd i våras. Socialstyrelsen kritiserar bla personalen som jobbade den natten och att ingen tillsyn journalförts. Vidare tycker de också att det borde göras "bättre" bedömningar om suicidrisk och jag antar att de vill sätta fler vak och skärpta vak.

OCH JAG BLIR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD SÅ JAG SPRICKER!!! OCH SÅ BLIR JAG FÖRTVIVLAT LEDSEN!!!

Han var på väg UT därifrån! Han skulle ju ha nattperm! Och sen efter det till utslussningsrehab! ALLA såg att han mådde bättre. Han var ute och fikade med vänner och med personal. Han hade ju egen frigång och inte pratat om att ta sitt liv på länge! Så hur i helvete kunde någon ha vetat??? Jag vet själv att jag sa till personalen innan det hände att jag var så glad att han verkade må bättre. Han var mer lättsam, glad, mer aktiv, pratade mer osv, osv. INGEN kunde tro att han, HAN, skulle ta sitt liv då!

Och nu kritiserar socialstyrelsen nattpersonalen. Min älskade ssk P och skötare A-S. De två mest kompetenta i hela nattbemanningen. Bestämda, varma, omtänksamma, verbala och inte våldssökande, kompetenta, kunniga inom vården och livet. De som gav mig så enormt stor trygghet! P har räddat mitt liv fler gånger än vad jag kan räkna till. Varje natt när jag legat ensam i min säng och mått så dåligt att jag verkligen velat och tänkt dö, har jag tagit fram honom inom mig och den trygghet han ger. Jag har bäddat ner mig och tänkt "P finns". Och det har hållig mig vid liv.

Han var ensam ssk natten då D tog sitt liv. Hur jävla lätt är det att bära med sig i resten av sitt liv??? Och A-S som hittade honom! Hur MÅR DE av det här??? Är så jävla orolig så jag är på väg att skära mig. Men jag vet att de inte vill att jag ska göra det. P HATAR självskador. Men vad fan ska jag göra????? Jag måste få veta hur de mår!!

Jävla häxjakt som bedrivs på ett så sjukt sätt att det inte går att beskriva i ord!! De kan kritisera personal som inte gjort något fel, utan bara ansträngt sig till sitt yttersta. Men de kan inte kritisera eller göra något åt att HELA MITT LIV blivit FÖRSTÖRT av läkare som BEGÅTT LAGBROTT!! Jag har BEVIS! Jag har vittnen, jag har anteckningar, jag har inspelade samtal! Men läkarna har inte gjort fel! Enligt dem har jag MS, ADHD, Asperger, hjärnskador osv, osv. Efter att ha träffat mig i 10 min är det vad de "konstaterat"! Och INGEN som känner mig eller ens träffat mig och bemött mig som MÄNNISKA håller med dem! Men ändå får de hållas - utan att ens behöva be mig om ursäkt! Och min terapeut har till och med anmält dem! Men INGET händer! Och nu kritiserar socialstyrelsen den personal som är mest kompetent och mest lämpad att arbeta inom psykiatrin!!! Och den "bästa" psykavdelningen på hela sjukhuset - med hästlängder!

Nattpersonalen kan fan inte skriva en hel jävla saga i varje patients journal varje gång de kikar in hos dem!! Finns det något bättre system som faktiskt fungerar än att dokumentera "avvikelser" eller om det hänt något särskilt när de varit inne på en patients rum, och annars summerar man bara natten. Om en patient har sovit hela natten, varför ska då nattpersonalen sitta och skriva hela nätterna att "klockan är nu X och pat sover"?? Det blir ju för fan runt 20 anteckningar per patient - för att tala om att han eller hon SOVER!

Och bedömningar av suicidrisk - vilken jävla smörja!!! INGEN hade kunnat förutspå det här! INGEN! "Han hade försökt ta sitt liv tidigare och hade även pratat om det tidigare" - JAHA, OCH?!?!?? Man behöver fan inte vara suicidal i resten av sitt liv bara för att man varit det förut! Jag har varit suicidal och jag har också försökt ta livet av mig, men för det är jag inte alltid suicidal!!! Och man måste ju för fan se på saker och ting på ett NYANSERAT sätt!! Jag lever med döden! Därför pratar jag om döden och att ta livet av mig, men det är skillnad på suicidprat och suicidprat! Och att sätta ännu fler vak och skärpta vak - det kommer göra folk ÄNNU MER suicidala! Jag har haft skärpt extravak 2ggr; ena gången var det fel av personalen, eller snarare läkaren (han som min terapeut anmälde), och andra gången var ett missförstånd. Båda gångerna har jag varit SÅ JÄVLA KRÄNKT!!! Jag har mått tusen gånger sämre, och bara velat dö ännu mer! Att sätta vak på en patient som inte behöver det KAN få patienten att ta sitt liv! Jag säger inget om de som behöver vak, för då behöver man någon som kan ta över ansvaret från en själv. Jag har haft vak när jag nästan spräckt skallen genom att dunka huvudet i betongväggen, men då har det ju varit BEFOGAT! (Det värsta med den gången var att min dåvarande läkare vägrade ge ångestdämpande, och han vägrade sätta vak på mig. Så personalen satt frivilligt vak... Fin läkare va...?!)

Jag måste få veta hur P och A-S mår. Jag behöver veta det. Önskar att jag kunde krama dem och prata med dem och berätta att jag vet att de gjorde ALLT. De gjorde precis ALLT i sin makt för att rädda honom. Men det gick inte. Jag var otröstlig den dagen. Jag var hysterisk. Och när jag såg polisen på avdelningen... ja, då brast det. Jag flippade totalt. Minns att jag satt i andra änden av avdelningen och dunkade huvudet i väggen, för jag var säker på att de var där för att leta syndabockar, och då visste jag att det skulle bli A-S och P. Och jag var så jävla ARG. SÅ JÄVLA ARG! Men sen förklarade personalen att det är så de måste göra när något sådant inträffar, så det var bara rutin. Då lugnade jag ner mig på den fronten. Men nu börjar allt om igen. Herregud, P är bara 29 år. Är så jävla orolig för honom så jag kan inte sluta gråta. Ensam ansvarig. Får han någon kritik så blir jag VANSINNIG. Ger de honom en "prick", varning, vad som helst, så flippar jag ur totalt. Socialstyrelsen var fan inte där! De vet inte vad det är för avdelning eller personal alls!

HELVETE!!!!!

Älskade D, du fick nog ett ögonblicks klarhet i din livssituation. Och gjorde det som var din väg bort från helvetet, bort från sjukdomen. Jag glömmer dig aldrig. Så charmig, så snäll. Tacksam. En kantstött själ som var så vacker. Musiken, dina berättelser om äventyren i livet, orden och tystheten som vi delade. Kramen jag fick av dig när jag sagt att vi kunde umgås och slippa vara ensamma, utan att prata. Jag satt i korridoren på en fåtölj. Du låg på soffan med din skinn/mockajacka, ena handen under huvudet. Andra handens ovansida vilandes på din panna. Ditt leende. Dina ögon.

Tro mig, jag glömmer dig aldrig. Och jag saknar dig så mycket.