Var på stallmöte i söndags, och det var ju som ett föräldramöte. Alla inblandade - och ja, de är VUXNA - hade sina föräldrar med sig (!). Det blev även tjafs på samma sätt som det kan bli på föräldramöten och bland barn. Tycker dock att det var fel att säga till min kollega som har hand om hela skiten att hon inte skulle vara med för att slippa höra allt gnäll. Det hade väl varit bättre att hon helt enkelt rensat rent - både jag och en av hennes bästa vänner var ju där och vi VET hur det ligger till. De andra hade inte fått mosa henne, det ska gudarna veta!!! Men nu blev det mest tjafs om vad hon gör och inte gör på gården - som om en privathästägare har att göra med hur hon sköter resten av gården.......

Efter mötet försvann alla och jag var ensam kvar. Gjorde klart de sysslor som borde varit gjorda och så gick jag hem.

Igår när jag mötte upp min kollega så var hon enormt tystlåten och höll sig undan från mig. Har ju lärt mig att det är så hon gör när hon möter motstånd, men jag trodde inte att hon skulle göra så när hon visste att jag inte har gnällt på henne... men hon är ju nästan 10 år yngre än jag, så det kanske beror på det. Vad vet jag - ingen berättar ju något för mig.

Var hos min t igår och hela samtalet riktade hon in att på ett skämtsamt sätt prata om att det nog är dags att jag "träffar någon". Jag var inte alls road av tanken, så när hon avslutade med att säga att hon faktiskt tänkt på det på allvar så gick jag sönder. Jag förstår inte riktigt vad hon håller på med, om jag ska vara ärlig. Det sista hon sa till mig förra veckan var "du måste leva, det är bara så". Och den här veckan skojar hon om att hitta en partner och pratar om sex och en massa skit. Ja, herregud.....

Har hört av mig till ridskolan och sagt att jag slutar där redan nu. Kommer inte att kunna träffa min kp på ÄS två ggr i veckan annars. Så då blev det såhär. Har mailat och frågat hur man gör med läkarintyg och grejor för att få tillbaka pengar, men får såklart inget svar. Får ju inte ens svar från sjukgymnasten som jag kommit överens med att jag mailar när jag känner mig redo, så att vi kan sätta oss ner och prata. Så nu skiter jag i henne. Kan hon skita i mig så skiter jag i henne. Punkt.

Igår fick jag höra en fruktansvärd sak just innan jag gick hem från gården. Granntjejen kom och sa att de ska göra sig av med "min" häst. Jag har frågat och frågat, eftersom jag vet att det är osäkert, men har fått till svar att "hon är värd att behålla bara för att DU tycker om henne". Men hon ska alltså bort. Red henne igår på ridbanan, och ja - hon är förskräcklig. MEN, hon gör ju framsteg om man bara hanterar henne på rätt sätt och ger henne tid. Men ingen annan vill väl ge henne det. Kan man inte ens vattna hästen så bryr man sig nog inte särskilt mycket...... Kan ju säga att om de talar om det för mig, så ok - det kommer bli skitjobbigt och jag vet inte vad jag ska göra. Men säger de inget alls, utan jag bara kommer dit och hon är borta - ja, så gör man bara inte. Punkt jävla slut.

Idag ska jag träffa min kp och sen går jag till gården. Barngrupp ikväll också. Jippi......

Åt tidig lunch och gick till gården. Lade färdigt golvet så långt det gick. Tjejen som hade morgonfodringen var fortfarande kvar och efter en stund kom "matlådetjejen". Eftersom överenskommelsen är att "den som kommer först" har lunchfodringen, så trodde jag i min dumhet att någon av de andra - som faktiskt äger någon form av häst och har kontrakt som säger att DE ska sköta fodringarna - skulle ta lunchfodringen eftersom jag lade golv. Men nej, det var bara att lägga klart golvet och sedan ge sig ut och fodra alla djur. Så jävla lata och idiotiska människor.

Så jag har sprungit än mer idag. Mockat och vattnat åt alla - inkl den fina vattensäcken på 80 liter i skottkärran till andra sidan vägen - kvällsfodrat, taggit hand om ett barn som ska stalla upp sin ponny på gården när hon köpt någon. Red i alla fall ut en sväng. Det var skönt, även om min kollegas häst var helt odräglig. Red en sväng till lite senare, men då barbacka på den lilla grå. När jag satt upp på "min" ponny och hade sadel så kändes det såååååå konstigt, som om jag inte hade någon kontakt med henne. Min kollega sa att det lätt blir så när man rider mycket barbacka, så därför behöver man växla med sadel då och då. Skulle trava lite, men hon är så fumlig så hon höll på att gå omkull två ggr. Kollegan sa att man måste "lyfta upp hennes huvud" när man travar, för annars kör hon ner det mot marken och snubblar på sig själv för att hon inte lyfter sina fötter. Och ja, jag kände det. Tyvärr kan jag inte tekniken för att lyfta upp ett hästhuvud, utan min autopilot säger "TA MANTAG!!!", och det är halvt livsfarligt eftersom man då hjälper till att få hästen att gå omkull. Det blir ju inte lättare för henne att stå på fötterna om jag hänger på hennes hals, om man säger så...

Hon snubblar ju fram i skritt också, så det är bra träning för henne att bara skritta. Men förhoppningsvis lär hon sig återigen att lyfta på sina fötter så att det går lite bättre att trava......

Kom hem efter halv åtta ikväll. Kände ingen hunger - såklart - men förstod att jag var döhungrig eftersom jag "kroppsjobbat" och inte ätit mer än en ica-pizza på hela dagen.

Imorgon ska det bli regn, så då tänker jag ta ledigt från gården. Kan inte vara där varje dag och inte så länge som jag är nu. Jag "jobbar" ju mer än heltid där om man räknar, och det är ju inte meningen. Det är - återigen - bara mitt dåliga samvete som säger att jag måste se till så att djuren har det bra.

Styrelsemöte ikväll, och på söndag är det stallmöte. Jag är inbjuden. Huvuden kommer att rulla, och jag tänker bara säga vad jag tycker om jag blir tillfrågad och hoppas på det bästa. Helst av allt skulle jag - såklart - vilja hålla en föreläsning om skillnaden på sak och person, eget ansvar, "ditt och mitt", vänskap och omtanke, kommunikation, djurhållning i största allmänhet, att alla vill ha det bättre, att alla är mänskliga och kan göra fel och misstag, och att det som hänt tidigare hände tidigare och nu går vi vidare och släpper det gamla.

Nu måste jag försöka sova lite. Men hur............

Träffade min kp igår. Jag grät så jag kunde knappt säga ett endaste ord. Vi gjorde ingen vårdplan då heller, trots att den gamla tog slut för drygt en månad sedan. Han har så fullt upp med att trösta mig att det helt enkelt inte hinns med. Har ingen aning om hur det kommer bli nu när han inte kommer jobba på fredagarna. Vi kan inte ses på torsdagarna heller, för då måste han jobba över och det är ju inte hållbart. Så allt är helt åt helvete. Jag vet att det är fel och fult av mig, men jag blir helt förkrossad över att han går tillbaka till den enhet han slutade på - även om det så bara är en dag i veckan - och det drabbar mig och finns ingen lösning alls. Jag missunnar honom självklart inte att göra det - snarare tvärtom - jag vill att han ska få göra det han vill. Jag orkar bara inte att leva om det är såhär det ska bli.

Har varit hos min t idag. Grät stundtals så att det värkte hål i hjärtat. Berättade hur saker och ting verkar bli med min kp, hur ingen vill veta av mig någonstans inom vården, att jag bara stänger av och håller mig sysselsatt, tränger undan minnesbilder, hetsäter och svälter mig för att ha någon sorts kontroll, osv......

For direkt hem efter det och bytte om. Sen gick jag till gården. Start av två nya barngrupper som egentligen skulle vara tre, men den tredje gruppen börjar tydligen nästa vecka. Fick höra mer gnäll. Och jag som trodde att det räckte med det jag fick höra igår. Jag skippade nämligen ridskolan och tog kollegans hästar med allt det innebär istället. Red såklart inte, men gjorde allt annat. Försökte ordna så att den största ladugårdsdörren inte ska ramla ner och döda någon, för den har lossnat i snöstormarna. Vi skulle ta ner den idag, men ingen av de som var där ville göra det. Jag blev så jävla förbannad att jag funderade på att gå hem. Min kollega drog hem när hennes skjuts kom, och jag gjorde rent åt de inhyrda kaninerna innan jag gick hem. Tog vägen förbi stallet och stack in huvudet till "min" älskade lilla häst. Pussade henne på mulen och gav henne en godisbit. Har inte frågat om jag får ge henne hästgodis, men eftersom ingen bryr sig om henne så skiter jag i att fråga. Får hon en liten bit bara en gång då och då så spelar det ingen roll. Så fort hon ser mig så gnäggar hon, och det gör hon inte till någon annan. Det gör mig så ledsen att veta att ingen pratar med hästarna, inte ens borstar dem och ser till att de har friskt vatten. De enda som får delar av den uppmärksamheten är privathästarna.

Nu ska jag försöka lugna ner mig lite. Är helt utmattad. Fötterna värker av allt spring till och från gården, och efter allt man rusar runt och gör där. Ryggen tog lite stryk idag också när jag körde vatten till de fem hästarna i hagen på andra sidan vägen. Inte visste jag att den rymmer 80 liter vatten........ jag ville bara se till så att de fick rent vatten.

Varit hos min t. Tårarna bara rann. Vet inte vad jag ska göra med något. Leva eller dö. Drog till gården sen, men hann inte rida något. Hann bara måla det gudsförgätna taket en gång till, samt pyssla i stallet med mockning osv.

Har varit totalt kaos ikväll också - på alla fronter. Kom två styrelsemedlemmar och hade "samtal" med matlådetjejen. Jag själv konstaterade bara än en gång att min kollega inte klarar av att mata och vattna sina djur, men självklart sa jag inget. Har ingen aning om vad hon sagt till stryrelsen om mig, men jag tror att jag kan få reda på det om jag frågar rätt person och på rätt sätt.

Nu ska jag försöka sova. Bjuder på några bilder (från min mob... så kvalitén är som den är..) på "min" häst!

   Hon är så "förvildad" av att ha gått på lösdrift så hon är helt odräglig... men ack så söt!  

En mule är det bästa i hela världen... ja, det är det.

Sov på gården natten till idag eftersom vi börjat renovera, så jag är helt slut.

Vi hade en vikarie på ridskolan, och hon var faktiskt jättetrevlig. Vi spenderade tiden i stallet och hon visade sin häst som fått mugg och vad man kan göra för att avhjälpa det. Jag var så totalt överutflippad så jag framstod garanterat som en total mugg-nörd och ställde tusen frågor. Det blev bara värre och värre. Svor för mig själv när jag cyklade hemåt. Samtidigt som jag verkligen ÄLSKAR stora hästar. De har så mycket mer personlighet, mer värme, mjukhet... och ja, ärligt talat sitter jag hellre på en helgalen häst än en helgalen ponny. Man hinner reagera mer med en storhäst. Men man kan ju inte få allt här i världen.

Har som sagt spenderat hela helgen på gården. Det är sannerligen en spännande skara människor. Den ena är jättesöt och snäll, men har så otroligt låga tankar om sig själv och gör de mest bisarra grejorna. Den andra (min "kollega") är väldigt lik mig, förutom att hon har andra "sociala problem", aldrig planerar och är mer eller mindre likgiltig alt sur i hemlighet. Det löste sig - typ - i alla fall med det idag, även om min kollega är pissförbannad på mig - men självklart inte sagt något rakt ut. När man varit på gården i 26 timmar, jobbat nonstop förutom då man sov några timmar i det svinkalla huset - ja, då KANSKE man vill se till att man verkligen tar sig hem när det är snöstorm..! Särskilt när den som "gnäller" inte har varit där mer än max hälften så länge och dessutom själv tänker bege sig därifrån. Men jaja, det löser sig väl...

Var "spännande" att ha barngrupper i snöstorm. Barnen i första gruppen blundade när de red. Skulle hämta in de två snällaste hästarna till andra gruppen och jag sprang runt i lösdriftshagen och jagade den ena av dem. Han ville INTE följa med... Men envis som jag är så tog jag med honom ändå. Kunde bara konstatera på promenaden genom hagen att den nya helgalna arabhästen vill döda allt och alla och vara envåldshärskare... På vägen mot stallet blåste och snöade det så in i helvete så hästarna gick på bredsidan med huvudet bortvänt från väderkaoset. Väl i stallet sa båda till direkt att de inte tänkte vara med idag. Den ena trampade omkring och höll på att reta gallfeber på shettisen som står på boxvila. Den andre stod på gången och var helt rasande. Öronen bakåtslickade och blicken sa bara NEEEEEJ. När han till slut stegrade sig där han stod på gången så lade jag ner. Barn kan inte borsta på en häst som stegrar sig på stallgången, och jag kan inte ta den diskussionen med honom när det är barn i närheten. Det blev ett totalt kaos, eftersom min kollega körde ponnyridning med den största ponnyn. Förresten så sa min kollega att jag får rida henne varje gång jag kommer till gården..! Jag blev helt paff! JAG!??! Men visst, jag gillar ju hästen även om den är totalt förvildad efter att ha stått på en annan lösdrift i x antal år. Det är i alla fall en D-ponny, en fjording, till skillnad från benranglet till B-ponny som jag annars ridit på. Det var förresten den fjordingen som jag hade mitt premiärfall med i januari, men nu har jag lärt mig några tricks för att stävja det i alla fall.

Oj, så skönt det är att inte känna eller tänka.....

Har panik inför veckan och allt som kommer hända - eller ja, inte hända. Min kp sa att han skulle ringa mig i torsdags fm, men jag smsade honom att jag inte orkade prata. Det var verkligen sant, för jag låg i sängen och panikade och grät. Stoppade till slut i mig lite piller och for till gården för att utplåna mig själv på em. Sedan dess har jag bara stängt av. Begravt mig i sysslor.

Är helt slut och veckan har inte ens börjat än. Toppen............

Tänkte nog skriva om något speciellt, men jag minns inte vad.