Igår skrev tandläkaren till mig att det gått så pass lång tid sedan operationen, att infektionsrisken är så liten att hon inte längre "kräver" att jag ska höra av mig varje dag. Idag har jag ätit pizza. Faktiskt. Det smakade... inte så mycket... men det mättade. Och kändes riktigt bra. Fick ont överallt i hela munnen, men det var det värt. Ikväll har jag kollat och minst ett av stygnen har lossat. Det som var längst fram, så det känns lite oroligt. Ska försöka äta soppa och annat flytande tills dess att det inte är så svullet. Om - om - såret skulle gå upp, så kommer rötterna på 1/3 av tänderna i underkäken att synas.... Så jag tänker att jag ska vara lite försiktig. Trots att de två veckorna gått nu.

Äntligen fredag. Fredagen innan måndagen när min kp är tillbaka. Äntligen. Är rädd. Livrädd för alla känslor jag stängt in, ja allt som jag har "pausat" för att ta mig igenom operationens efterdyningar i ensamhet. Magen har fullständigt kraschat. Har bajsat en gång sedan dagen före op (wow - intressant att läsa). Jag hoppas i alla fall att det ska bli bättre när jag får lite mer rutin. Och så hoppas jag verkligen att min läkare kommer tillbaka och inte ska vara borta ett år till som förut. Men vi får väl se.

Känner mig nästan lite förlamad just nu. Av både rädsla och insikten att tiden faktiskt tickat på och att uppehållet snart är slut. Jag...... jag vet inte..... Känner mig nästan illamående.... i mitt vacuum... min sköra, sköra bubbla....

........snälla söv ner mig igen.... låt mig få sova....... ta över kontrollen så att jag slipper..... ta över.... snälla.........