Det säger min kp. Någon gång tar ledsenheten slut, och då är man inte längre ledsen. Jag har sagt till honom att min ledsenhet aldrig tar slut. Och det gör den inte heller. Den rör på sig och blir större och mindre, men den tar aldrig slut. Aldrig.

Har försökt sysselsätta mig lite idag, men det går inte. Spelar ingen roll vad jag än gör. Det är inget jag rår över. Jag vill ju inte vara ledsen och må dåligt.

Istället för att skära mig så äter jag mat och godis. Är öm i munnen, men vem bryr sig. Bara att möla på. Gör jag inte det så skär jag mig. Har stirrat på hällskrapan. Ett rakblad med stabil hållare. Ett snitt åt rätt håll så är allt över sen. Då bestämmer jag. Då säger jag STOPP, SLUT. Och då blir det så också. Inte som någon annan vill, utan som JAG vill.