jag kommer dö i den här lägenheten

men då är det i alla fall mitt beslut

det är det viktigaste

måste förlåta min kp först

så att han inte klandrar sig själv

för hur det än är så är det ju inte hans fel

det är mitt beslut

en ren konsekvens av hur psykiatrin är i dagens samhälle

mig kan de inte hjälpa

de vill inte hjälpa

inte de som har makt

och det spelar ingen som helst roll vad "fotfolket" tycker

jag är alltid fel i makthavarnas ögon

förtjänar ingenting

tårarna rinner

och jag sitter och skrattar åt mig själv

har ju lovat gång på gång att jag aldrig mer skulle låta dem göra såhär mot mig - med mig

och så gör de det ändå

jag var så dum att jag försökte

så dum att jag hoppades - och trodde

jag är en idiot

ett jävla pucko som trodde att de skulle hjälpa mig - den här gången

hahahaaaaa

varför skulle de göra det

jag lär mig aldrig

men - nu räcker det

min goda tro är slut

och ingen - INGEN - kommer kunna få mig att sväva iväg igen

psykiatrin är och förblir precis så åt helvete som den varit

hej anna odell, uppdrag granskning, osv

Samtal idag. Tandläkaren kom dit. Hon visade mig lite hur jag kan göra för att sköta tänderna på ett annat sätt. Kramade om henne innan hon gick.

Sen släppte min kp en bomb. Jag pratade om min läkare och mediciner och frågade om han fått veta något nytt sedan sist då jag frågade honom också. Han såg på mig lite på samma sätt som sist jag frågade. Sådär så det känns som att det är en obekväm fråga - eller att han inte är bekväm med att svara på den. Sist undrade jag vad som var fel, om han ljög för mig. Men - han kan ju inte ljuga mig rakt upp i ansiktet. Eller.....?

Han sa att han vet. Men att han inte vet om han får berätta. Jag svarade att det är ok, då kan jag fråga hennes handledare eller också henne själv. Då svarade han. Hon har just fått barn - igen. Så hon blir borta minst ett år - till. Såg på honom och frågade när han fick reda på det här. Han ville verkligen inte svara. Under starka påtryckningar så svarade han till slut.... Och han har vetat SEDAN I VÅRAS.........................

Mitt hjärta gick i tusen bitar. Nej, värre. Det pulveriserades. Han ljög för mig. Och han har undanhållit det här från mig i nästan ett år. Han sa att han tyckte att jag har haft tillräckligt med tänderna och att inget skulle ha varit annorlunda idag om han berättat - hon är borta, punkt. Jag grät så tårarna forsade. Sa att om han hade berättat så hade jag ju inte gått runt och tänkt att efter årsskiftet så kan jag andas igen. Då hade jag inte byggt upp en massa glädje, förhoppningar, osv. Utan då hade jag varit förberedd. Och kunnat hinna smälta och hantera det. Inte tagit på mig en massa som tex tänderna som tagit rejält på mitt medicinförråd.

Han frågade om han ska kontakta min "backup" eller om jag vill göra det. Jag skiter i vilket. Hon kommer inte skriva ut mediciner som min läkare gör. Utan då är det läkarbesök varje månad och jag får enbart medicin för en månad i taget - trots att jag aldrig misskött mig eller min medicin. Det gör att jag känner mig bestraffad, och som att jag är tillbaka på ruta noll då jag fick medicin delad av min t. Och "backup'en" sa sist att hon ju inte känner mig. Men nu kommer min läkare vara borta i ca 5 ÅR totalt - så min "backup" känner mig nog betydligt bättre trots allt. Men hon kommer inte säga så. Hon kommer svara att hon förstår, men att hon inte kan skriva ut sådana mängder medicin, och ingen medicin utan att träffa henne.

Grät fortfarande när jag gick från min kp. Grät på bussen. Grät på ica när jag handlade. Gråter hemma. Tårarna tar inte slut. Kom inte ut på internet, varken på laptop eller mobil, så jag skrev ett sms till min kp. Vet att det är fel, men jag var tvungen att lätta på trycket för att inte hoppa framför en buss.

Jag vet inte vad eller varför jag trodde att jag skulle få känna glädje, något positivt, denna gång. Att få hjälp med tänderna var en så stor positiv händelse, så självklart måste mattan dras undan under mina fötter så att jag faller. Och faller djupt, djupt ner i avgrunden. Ner i det välkända svarta hålet som jag fallit ner i så många gånger förut.

Funderar på att ta livet av mig, på allvar. Nu har det varit såhär I ÅRATAL. Dessutom har min kp ljugit mig rakt upp i ansiktet. Och folk undrar HUR och VARFÖR jag misstror och saknar tillit till vården....?!???

Jag orkar fan inte mer.