Samtal på fm idag. Nya vårdplanen spikad. Jag höll på att krypa ur skinnet.

Så reser sin min kp. Min älskade kp. Frågar om jag kan gissa vad han håller på att läsa just nu. Jag svarar "det är väl nåt med KBT". Han plockar fram en bok - som det står KBT stort över framsidan - och visar mig i texten. Det handlar om PTSD. Jag vill bara sjunka genom golvet, golven... marken....

Känner mig såååå sedd. Började nästan gråta.

Han behöver ju inteeeeee läsa för min skull ju!

Får så dåligt samvete. Och jag skäms.

Det är inte som att han läser den för någon annans skull.

Åååååååååhh!! Jag DÖR!!!!