Ännu ett inlägg om min kp...

Kom till ÄS för att träffa sjukgymnasten. Pratade med henne och insåg att hon inte fattar ett skit. Tänkte gå därifrån, men stannade till slut. Blev väl ok, men mådde allt annat än bra efteråt.

Träffade min kp en kort stund efteråt. Bytte några ord. Sen träffade jag tjejen som var där när jag var där. Hon har 2 veckor kvar. Vi stod och pratade i över en timme. Sen kom min kp igen. Det skulle bara vara de två till middagen, så tjejen föreslog att jag skulle stanna på middag där på ÄS. Jag blev jätteledsen. Och fick panik. Sa blankt nej och hänvisade till regler och allt. Men tjejen frågade min kp om det inte var ok. Han frågade en annan i personalen, den andra som också är en av "de mina", och hon sa att det var ok. Jag fortsatte sträva emot. Plötsligt reser sig min kp och går och frågar chefen. Jag höll på att dö av skam - och rädsla för repressalier. Han kom tillbaka och sa att hon också sagt att det var ok.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Den lilla delen inom mig vill suga åt sig all hjälp som finns, men är så rädd för att det ska bli fel. Den stora delen ville hem och hetsäta och protesterade hej vilt. Till slut tog tjejen av mig ytterkläderna och satte mig ner vid bordet. Min kp såg nöjd ut och vi hann prata en hel del. Jag grät. Han tröstade. Strök över armen, ryggen, gav mig näsdukar. Tror att han är ganska orolig för mig. Jag är livrädd för att han ska få skit för det här, och det sa jag flera ggr, men han menade att han står för det, det är hans val och chefen har ju sagt ok.

Hade ångest så jag dog. Men jag åt i alla fall. Tårarna rann. Jag satt och svor tyst för mig själv för att jag tog emot "allmosor", och för att det är så sjukt att få sitta där vid matbordet och då det stöd och den hjälp jag behöver - men inte "officiellt" och som en "fullvärdig patient".

Middagen tog slut och jag började dra åt mig ytterkläderna för att fara hem. Men då säger min kp att han ju jobbar en timme till - och jag får gärna stanna och hålla honom sällskap. Jag bara satte mig ner igen. Grät som ett såll när han till sist erkände att det inte är särskilt sannolikt att jag får komma dit på måndag. Tårarna bara forsade och jag sa att jag inte orkar mer, orkar inte mer tidsspillan. Jag får alltid vänta, vänta, vänta - evinnerligen - medan andra bara glider förbi på en räkmacka. Han höll om mig och sa att han inte tänker låta det ta längre tid nu. Det är möte imorgon, och då ska det fattas beslut. Punkt. Han tänker inte acceptera ytterligare fördröjning. Och medan teamet SKA lösa det här så lovar han mig att han ska hjälpa mig orka överleva.

Jag ville inte fara hem. Ville inte lämna ÄS, eller honom för den delen. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte.

Fattar inte att han tittat i mina målarblock och ändå vill ha med mig att göra, och till och med törs ta i mig. Jag fattar verkligen inte. Sa till honom med sprucken röst att jag ger honom chansen att dra, försvinna, lämna mig nu. Jag förstår om han inte orkar eller inte vill, och nu har han sin chans. Han lade armarna om mig försiktigt och kramade mig och sa att han inte tänker lämna mig. Han har sett bilderna och han tänker inte lämna mig. Ännu mer tårar.

Innan jag gick till bussen kramade han om mig länge och jag sa att jag vill adoptera honom... Tror att han blev rörd och samtidigt kunde se det komiska i det.

Nu sitter jag här hemma och undrar vad som egentligen hände idag. Om det var på riktigt eller bara en dröm. Är jag psykotisk. Och var det så smart att stanna där. Eller blev det bara som att strö salt i såren.