blir så förbannad......... min "kollega" körde samma sak som förra veckan - hon hann inte klart stallet innan hon drog...... men den här gången så LJÖG hon för mig och sa att hon gjort allt, men jag kikade innan jag gick - dum som jag är - och såg att hon inte gjort det hon sagt......... och jag kan ju inte börja göra om det som hon påstår sig ha gjort när det finns andra människor i stallet, för de skulle väl fundera på vad jag håller på med och prata med henne....
jag vet inte, jag fattar bara inte varför hon inte kunde säga att "ok, jag hinner inte men jag tar allt ansvar för att det blev så, och nu far jag härifrån"....... för så sant att jag kliver ut ur stallet sist så är det ju mitt ansvar, det blir mitt slarv........ och så tycker jag att det är så jävla dumt att hon inte ens kan anstränga sig lite när det bara är en enda vecka sedan det var tjafs sist...... men det blev precis som jag fasade för - hon blev skitsur, det blev tjafs och gnäll, hon gjorde ETT "ryck" att förändra saker, och så dog allt och blev likadant igen.............. plus att hon ljuger mig rakt upp i ansiktet.....
känner mig helt död sedan gårdagens förlorade strid med läkarfrågan........ vet inte vad jag ska göra................. varför ställa upp på att träffa en 70-årig gammal gubbe som inte har lyft ett finger förut, och utan att veta att jag får ut något konstruktivt av det.............. jag är livrädd, vad händer om han kommer att döma mig och ge mig ännu fler diagnoser och komma med ännu fler medicinbyten än tidigare idioter............. jag är så jävla rädd och förtvivlad så jag kan inte andas...... och det enda min t säger och skriver är att jag "måste försöka", att hon "rekommenderar" mig att göra det, osv......... hon fattar ingenting, hon förstår verkligen inte hur hårt jag kämpar........... eller hur jävla illa psykiatrin har gjort mig........... men faktum är att de har skadat mig för livet... jag kommer aldrig få ett liv värt att leva pga dem....... de har tagit det liv som jag kämpat så hårt för att få tillbaka efter min uppväxt...............
helvete... nu måste jag gå.... ska till gården och ta emot 100 höbalar...........
bipuss
20 mars 2012 20:35
Maria min vän. Jag tycker att du ska ta kontakt med det personliga ombud som finns i din kommun. Av någon anledning görs det inte direkt reklam för de här ombuden, men de finns. Jag har ett idag och hon är ett enormt stöd.
Ett personligt ombud är helt fristående från alla myndigheter, gratis, du har rätt till det och han/hon står alltid på din sida och hjälper dej i kontakten med FK, AF, psyk, och vården etc.
Jag tycker att du ska kolla upp det Maria för jag tror att du behöver stöd och hjälp. Ombudet följer med till doktorn om du vill och kan föra din talan när du inte orkar.
Sök på "Personligt ombud" + din kommun. GÖR nu det snälla gumman, du ska inte behöva ha det så här svårt. Mina ögon bli tåriga, oj vad det svider. Bamsekram på dej, du är inte ensam...
http://bipuss.bloggplatsen.se
Maria
20 mars 2012 23:07
Jag har haft ett PO, men det funkade inte så som det var tänkt. Det som hon gjorde mest var att följa med mig när jag handlade och då gick hon bara och sköt kundvagnen..... Allt sådant här krångel sket hon bara i... Gav henne i uppgift en gång att kontakta akutpsyk för att jag mådde så dåligt att jag höll på att dö, men hon sa bara till dem att jag "hade svårt att sova på nätterna"......
Saken är den att jag har försökt ALLT.. precis ALLT.... och det blir aldrig bättre.
Jag har spelat in lagbrotten som gjorts mot mig, jag har vittnen, har anmält till verksamhetschefen, socialstyrelsen, HSAN, patientnämnden och till och med DO.... men ingen bryr sig.
Min t säger att man inte får bli behandlad på det här sättet, och jag känner bara att "jaha, men JAG får ju det - bevisligen - om och om och om igen".
Min kontaktperson på ÄS tycker att jag ska söka somatisk vård för mina kroppsliga problem, men jag har talat om för honom att jag aldrig kommer göra det, oavsett vad som än händer. För jag VET att de inte kommer tro mig. Hur kan man annars höra av sig till en kvinnoklinik med symptom som man har rätt att få hjälp med utan remiss och inom väntetiden, men inte ett skit händer för de bara struntar i mig. Jag anmälde till patientnämnden, till HSAN, till socialstyrelsen - och inget hände. Till slut vände jag mig till DO, men trots att jag fick skrivet svart på vitt att de bestämde att mina symtom bara var "inbillning" för att jag var psykiskt sjuk, så fick jag inte rätt. När jag fortsatte att kriga efter det så fick jag en tid där, och vad ledde det till? Jo, en operation. Så så "inbillat" var det.
Det jag försöker säga är att.. det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll. Jag trodde - eller snarare hoppades - att världen skulle vara en bättre och snällare plats än i mina vildaste mardrömmar... men istället har alla mardrömmar blivit sanna.
Jag vet att livet ÄR orättvist. Men det borde finnas gränser för hur mycket elände en människa ska behöva uppleva... å andra sidan så är väl den gränsen det som kallas "självmord".....
*kramar hårthårthårt*
bipuss
22 mars 2012 18:56
Det personliga ombudet borde söka nytt jobb. Om det är henne du måste vända dej till förstår jag att du inte vill eller orkar. Men om det finns något annat tycker jag att du ska ge det en chans.
Du strider mot en hel arme´ av väderkvarnar Maria och som du skriver så är det inte rättvist.. Du är stark och jag är glad att du är det, hoppas att du aldrig går över den där gränsen för det är så meningslöst. Jag sörjer två själar som tog sina liv, det är en taggig sorg som aldrig får mening.
Jag blir så ledsen när jag läser om hur du får kämpa hela tiden för saker som du har rätt till. Hoppas att din kontakt på ä.s är ett stöd för dej. Du vet vad jag tycker om din t. om du nu har kvar samma...
Om jag vinner pengar en dag ska jag köpa en gård. Sen hämtar jag dej och ninisarna så får ni bo på gården med mej, baka bröd, påta i jorden och rida i skogarna. Tills dess sänder jag dej kärlek ren som källvatten och kraft varm som solen. Orka lite till Maria, det måste vända och bli din tur snart...
http://bipuss.bloggplatsen.se
Maria
22 mars 2012 21:57
Ja, jag vände mig anonymt till hennes chef som sa ifrån, men så fort det framkom vem jag var och vem som var mitt po så blev det tyst. Inget hände. Så jag sa att jag ville byta. Chefen sa ok, men mitt po sa att man inte fick det... Och sen gav jag upp, eftersom inget hände. Har försökt med soc också, men de tilltalade mig som om jag vore förståndshandikappad... så jag la ner det också.
Fick en anonym enkät hemskickad för en dryg vecka sedan. Den handlade om psykvården... Jag både skrattade och grät när jag fyllde i den. Vad ska man svara - ingen lär ju tro på mig ändå. Frågor om läkare.. vilken läkare, jag har ju ingen läkare.... Om man blivit illa behandlad.. om man anmält.. om något hänt efteråt... om man inte törs anmäla.....
Jag har gjort ALLT. Det finns ju inte mer att göra. Har pratat med den/de berörda personerna, gått till deras chef, mina behandlare har pratat med dem och deras chefer, jag har anmält till patientnämnden, HSAN, DO, osvosv...... Ärligt talat så har jag inga rättigheter alls. När en verksamhetschef för en somatisk specialité påstår att jag bara är psykiskt sjuk när jag söker hjälp med remiss för något som man inte ens behöver remiss för - ja, det säger väl allt. Särskilt då det blev operation efter att DO friat dem, för jag tvivlar starkt på att de skär i en människa "bara för att". Men det står ju inte. Utan det står bara att jag är psyksjuk. Överallt.
Jag kämpar så gott jag kan. Är bara så trött på allt. Och det känns ärligt talat så naivt när min kp sitter och säger att jag har samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. För jag vet ju att det inte är sant. Jag har bara skyldigheter. Jag förstår verkligen inte varför jag ska "satsa på mig själv". Det rivs ju bara ner och smutskastas av vårdens makthavare.
Ja, jag har kvar samma t.. men hon försvinner om ett år så sen har jag ingen. Å andra sidan vet jag inte om hon är så mycket att "hänga i julgranen".. särskilt inte då hon säger en sak till mig och en annan till andra...
Min kp på ÄS är bara "konsult" - har hans chef bestämt tillsammans med verksamhetschefen... så det är ju inget "stabilt" det heller. Han säger att han inte planerar att lämna mig, men jag vet ju hur det funkar. De behöver bara vifta lite på ett finger så måste han lämna mig. Och självklart kommer ju det att hända, för han är det bästa jag någonsin haft inom vården...
Jag vet inte.... Skräcken för att göra någon i maktposition förbannad eller sur är gigantisk. Så fort jag tex ser skymten av en polisbil får jag panik och tänker att "nu kommer de för att hämta och låsa mig igen, för någon är arg på mig idag"...
Önskar att vi kunde flytta till den där gården - nu. Är så utmattad och förtvivlad, och det finns ingen skyddad viloplats alls.
Kramar hårthårthårt och försöker sända värme och ljus från min trasiga själ
bipuss
24 mars 2012 11:27
Önskar att jag kunde bära åtminstone en del av dina bördor... Du har mej, du vet att du kan kontakta mej på f.b också. Jag hoppas så att du får en bra och långsiktig kontakt inom vården, med någon du känner dej riktigt trygg med. Allt kan hända, även bra saker, fortsätt orka lite till.
Vinner jag pengar så kommer jag och hämtar dej direkt! :) tack för att du finns och delar med dej, stora varma kramar
http://bipuss.bloggplatsen.se
Maria
24 mars 2012 21:47
Ja.. hoppas kan man.... men jag vet ju hur värdelös jag är...
Tack för att DU finns, hjärtat mitt!
*kramar hårthårthårt*
