Igår tog jag hand om hela gården själv. Min kollega var jätteförkyld, så jag sa att jag fixar det åt henne. En annan tjej var där (hon med de berömda matlådorna för de som har sett eländet), och hon retade gallfeber på mig...

Jag skulle ge hästarna lunch och såg att tjejens häst inte hade någon lunch förberedd, så jag erbjöd mig att fixa det eftersom hon satt och tittade på tv.......... men nej, det fick jag inte. Tänk så svårt det kan vara att stoppa ner dött gräs i en påse och se till att det är en lagom mängd genom att väga den....... Men jaja, jag sket i det. Tyvärr var väl just det det mest TREVLIGA med henne... Jag frågade artigt om hon visste om någon skulle komma och antingen "knuffa in" eller tömma gödselstacken, för det är ju så svårt att ta sig upp med skottkärra och man vill ju inte tömma den mitt på gården. Hon svarade då att "men jag använder inte skottkärra"................ Så så stor är empatin för andra och viljan att göra gården bra och trivsam.......

Min kp har inte varit på jobbet idag, så det är över en vecka sedan vi sågs sist. Känslan säger till mig att jag skrämmer honom så att han stannar hemma.... så jag flydde till gården trots förkylning. Och på torsdag är det tänkt att bli ett nytt försök att träffa "gamle farbror doktor" *ryser*...

Imorgon är det ridlektion, och jag vill inte alls gå på den. Har bestämt mig ikväll för att jag ska sluta rida på ridskolan. Det blir den här terminen ut, och sen är det slut. Jag är borta så himla mycket pga mitt mående och allt runt omkring, så det är bara mer press som jag inte behöver. Dessutom ska det ju bli hyreshöjning, och jag kommer inte ens att gå runt +-noll på min sjukpension då.

Jag vet inte, men jag måste väl vara LITE realistisk i alla fall. Eftersom allt går åt helvete hela tiden så lär det ju inte direkt bli bättre, så varför ska jag hålla på att gå på ridskola.

Har jag gett upp nu, på riktigt???

Japp, det har jag.