Ska snart fara till ridskolan för teoriundervisning. Vill inte, orkar inte, kan inte. Men jag missar ju allt så jag kan inte missa det här också. Tror att jag har räknat ut att det är 9 ridtillfällen kvar. Sen är det äntligen slut och jag ska inte fortsätta. Hade jag stannat i mitt gamla stall så hade jag aldrig ridit den här terminen heller, för det hade varit ännu jobbigare.

Panikar i princip hela tiden sedan besked från min kp igår. Men jag försöker hålla ihop mig genom att bara tänka på gården. Chattade med min kollega igår och sa precis som jag kände. Hon hävdar att hennes beteende berodde på en annan sak, men jag tror inte på det. Oavsett så har hon i alla fall lovat att hon ska säga till om det är något, för jag skrev att jag endast räknar ömsesidig osämja som "konflikt". Och jag är ju inte farlig att prata med (jag tar ju tom hellre emot kritik än beröm). Problemet är bara att hon själv är livrädd för allt vad konflikt heter, och att någon ska slå ner på henne och det hon gör. Men ja, jag är ju likadan. Samtidigt är det lättare när man är lite äldre tror jag, och särskilt då det gäller en förening och arbetet som föreningen gör. Det blir ju inte personligt på samma sätt som om man byggde allt på enbart vänskap. I alla fall så har vi nog rett ut det som hände i måndags, och det känns skönt.

Nu ska jag snart börja göra mig iordning.... jippi...... Hade det inte varit en så otroligt SUPERBRA instruktör så hade jag aldrig gått dit idag heller, så jag tänker att jag ska försöka ta till vara på det jag kan.

Elina - mina tankar går till dig idag...   

Varit hos min kp på ÄS. Satt bakom min mur hela tiden, för jag skulle på stan efteråt. Så innan vi just ska sluta så säger han att han ska börja jobba på annan plats på fredagarna. Jag höll ihop de två första minutrarna som kom, men sen rasade jag ihop. Tårarna forsade och paniken bultade i bröstkorgen. Fick inte luft. Men jag maskerade allt, för han ska ju inte ha dåligt samvete för att han vill jobba någon annanstans en dag i veckan. Det enda som syntes var mina blöta kinder. Jag HATAR att magkänslan alltid ska ha rätt. HATAR. HATARHATARHATAR!!!! Jag kände på mig att det var något särskilt för han upprepade flera ggr att "vi kan väl inte sitta såhär i 11 år", så uppenbarligen var det ju svårt för honom att berätta.

Ska egentligen laga min cykel nu, men jag ligger bara i sängen och tårarna forsar. Vill bara skära ihjäl mig. Överväger att ta hällskrapan och bara såga tills dess att all skit bara försvinner. Jag orkar inte leva längre. Har kämpat i ett halvår utan läkare och mediciner. Så hinner det inte mer än att stabiliseras lite, och så kommer nästa slag. Jag ger fan upp. Jag varken vill eller orkar mer.

Nu ska jag droga ner mig och sen ska jag gå och köpa några kilo lösviktsgodis.

Varit på gården sedan lunchtid. Min kollega jobbade på annat håll, så jag sa att jag tar lunchfodringen själv. Fick halvt psykbryt på att den skitiga disken stod kvar i klubbhusets kök. Gick ändå iväg och fodrade alla djuren. Började mocka så smått, och tog sedan en paus och gick in. Diskade den skitiga disken som jag inte skitat ner - för femhundrade gången - och slängde ännu en möglig matlåda. Svor högt över alla förbannade jävla kartonger som egentligen ska återvinnas, men som står och dräller i hela hallen. "Matlådetjejen" kom, och självklart fick jag höra att det inte var bra att jag gett hennes lilla ponny lunch. Inget är någonsin bra, oavsett vad man än gör. Jag tar hö från fel håll av balen, lägger det på fel sätt i boxen, osv. Jag förklarade - återigen - att hästen varit helt vansinnig eftersom alla andra djur fått sin lunch och hästkraken står inne ensam. Hästen sparkar nämligen sönder hela sin box när den inte är nöjd med tillvaron. Men ja, det var ju inte bra i alla fall.

Min kollega kom sent - som vanligt. Barnen började droppa in så smått och vi körde igång. Matlådetjejen tog med sig två barn för att hämta hästar från den nya lösdriften där det även går en helt ny häst. Hästarna som går där nu har inte gått tillsammans tidigare, så det är ett lite halvbråkigt gäng, om man säger så... Jag passade på att fiska med mig ett par vattenkannor innan jag gick. För tyvärr så vet jag ju att min kollega skiter i att ge dem vatten.... När jag närmade mig hagen så ser jag att hästarna står i bortre änden, och att matlådetjejen har tagit in barnen i hagen. Oron började stiga.. men jag tvingade mig att tänka att hon ju är en vuxen och hästkunnig människa, så hon måste ju veta vad hon gör. Jag kommer fram till grinden och går in och tömmer vattenkannorna till hästarna. Ser att ett av barnen står mitt bland alla hästar med ett grimskaft i handen, och gänget är allt annat än "lugnt och harmoniskt"... en bit längre in står nästa barn och matlådetjejen hakar på den tjurigaste ponnyn (som tex har sparkat ett hål i sin mattes ben så att ingen törs gå in i hagen för att ens fylla på vatten om ponnyn är där) på grimskaft nr 2...... Här någonstans steg min puls lavinartat............. Matlådetjejen står och ser rädd ut (för att en av hästarna hatar henne och alla andra "okända"), och så står de två barnen med varsitt grimskaft och varsin häst mitt i klungan. Jag ser hur det bara blir mer och mer kaos och oro i gruppen. Öron som dras bakåt, rumpor som vänds mot varandra, hovar som måttar sparkar....... Jag får panik och skriker till barnen att "OM DE BÖRJAR BRÅKA SÅ MÅSTE NI SLÄPPA!!!!!!". Försöker coacha barnen så gott jag kan, för jag inser ju att jag inte kan kliva rakt in i klungan utan att riskera att jag orsakar ett utbrott av hästslagsmål.... Den tjurigaste ponnyn ställer sig och måttar en hel serie sparkar mot den nya hetlevrade hästen. Någonstans här reser sig håret på armarna och min "panikreflex" löser ur - som tur är. För då håller jag mig lugn och sansad. Matlådetjejen dyker plötsligt ut ur hagen för hon har då gått runt flocken - medan barnen står kvar (!!!). Jag fortsatte med mina försök att få barnen UT ur flocken OCH hagen. Det slutade med att jag på ett långsamt och metodiskt sätt vevade med båda tomma vattenkannorna och gick så sakteliga in i flocken för att bana väg åt barnen. Tack och lov så gick det vägen. Men FY FAN I HELVETE vad ARG jag var sen!! Så in i helvete puckat att ta med sig barn in i en hage där man just startat lösdrift och dessutom har en helt ny häst!!!!! Det hade så lätt kunnat gå HELT ÅT HELVETE!!!!

När vi kom tillbaka in på gårdsplanen så bokstaverade jag ljudlöst till min kollega att "jag döööör! hon är fan inte klok i huvet!!!", och så ursäktade jag mig och sa att jag var tvungen att gå på toa. Matlådetjejen var helt oberörd. Efter en stund kom hon som är ordförande i föreningen och jag DÖK i princip på henne och sa att jag funderade starkt på att GÅ HEM, för jag tänker INTE vara med och göra barn invalida eller rent av ta livet av dem. Det blev såklart världens liv, men det beror på att den där matlådetjejen upplevs vara mer av en plåga än en hjälpande hand. Vi andra får alltid ta reda på skit efter henne. Hon tog mig i alla fall på allvar, och ville prata med matlådetjejen och sedan även mig och min kollega. Snacka om att jag tappade hakan helt när ordföranden säger till mig att tjejen förnekat ALLT. Som jag förstod det så påstod hon att barnen inte ens varit inne i hagen.

I alla fall så hände inget av våra små krismöten. Eller ja, då räknar jag inte med efterdyningarna och repressalierna. För det blev det minsann, sanna mina ord. Matlådetjejen var mer hjälpsam än någonsin, pratade precis hela tiden, skrattade, osv. Och min kollega drog sig undan och pratade mest med matlådetjejen. Till saken hör att min kollega stör sig ännu mer på matlådetjejen än vad jag gör. I alla fall så hände det jobbigaste sist; vi var klara och skulle fara hemåt och kollegans skjuts kom. Jag brukar alltid få åka med dem hem, men idag sa min kollega ifrån på ett tyst sätt....... "Hejdå!" ropade hon. Både bilens förare och passagerare såg ut som två fågelholkar och undrade varför jag inte ville åka med dem (de sa såklart inte det rakt ut, men man ser ju sådant så lätt). Så jag fick stanna och göra det sista på gården och vänta på att de skulle fara iväg, för hur pinsamt hade det inte varit om jag börjat gå och om de kört om mig på vägen. Alltså, jag behöver inget mer än ett "tack för hjälpen idag"  - om ens det - men när man som jag har plurrat så att man är dyngsur om båda fötterna i över 6 timmar (pga kollegans hästar), så säger det ALLT när man inte får ett endaste skit för det man gjort. Är det verkligen så in i helvete svårt att säga "tack"????? Och ja, om det är det så kan de väl ändå försöka att vara hyfsat "normala" i huvudet!!!

Jag är så jävla trött på allt gnäll och att de inte pratar med varandra! Det är ett vuxendagis utan dess like!!!!!!!!

Mår så jävla dåligt - jag har ju inget som helst självförtroende heller, så självklart slår det hårdare mot mig än alla andra.

.....jippi...

Ska till min t nu... och sen har jag lunchfodringen på gården.. Blir kvar där tills ikväll, för det är såklart barngrupper....

Känner mig svimfärdig... fattar inte hur jag ska orka........ men det är bara att jäkta på... inte tänka, inte känna, inte finnas.......

Varit på gården idag. Orkade egentligen inte, men självklart ställer jag upp när min kollega behöver mig. Ingen annan som är där vill ju lyfta ett finger. Släpade mig dit imorse, halvdöd. Stallet såg förjävligt ut, ingen hade sopat eller lyft ett finger sedan igår em - såklart. Högg tag i skiten direkt - ingen vits att vänta. Gick till lösdriftshagen för att bära bort grejorna som byggarna lämnat efter sig vid bygget av ligghallen. Takplåt, verktyg, diverse skräp och x antal lastpallar. När vi kommit till lastpallarna så röstade jag för att ta en häst till hjälp, så det gjorde vi. "Lilla röd" fick utföra sin favoritsyssla och köra pallarna till gården. Sen började den spännande uppgiften att gräva fram elstängslet ur de smältande snömassorna... Sjönk ner med hela benen i snön och där under var det smältvatten. Så jag har stått i vatten upp till knäna. Jag blev såklart dyngsur om fötter och hela skiten, men nu är hagen hyfsat framgrävd så att den går att använda. Blev helt slut av att pulsa runt i snön. Smakade blod i munnen... men det är bara att bita ihop och kämpa vidare.

Självklart skulle min kollega dra vidare och vara instruktör på annat håll, så hon drog till med en lögn om att "komma tillbaka till gården och göra klart sen", men jag vet ju att det inte är så. Jag trodde henne först, men sen när hon jäktade på för att ändå hinna radera de värsta bajshögarna i boxarna så insåg jag att hon inte alls tänkt komma tillbaka och göra färdigt. Och så sa hon att hon "gett alla andra djur mat och vatten också", och det är f*n inte sant. Jag köper inte hennes "det tar 13 min att göra hela stallet", så jag köper inte dagens smörja heller. Men jaja, vi har ju roligt i alla fall. Dock önskar jag att HON kunde ta ANSVAR för vad hon gör, istället för att ljuga för mig. För OM det händer ett djur något, så kommer jag att vara ansvarig för jag vet ju bättre, men inte gör något åt det.........

Får väl se om jag dragit på mig någon lunginflammation eller liknande efter dagens vadande i smältvatten........

För övrigt.. så har jag ingen aning om vad jag håller på med..... eller vad som händer......... jag orkar bara inte andas.... orkar inte finnas.......... vill bara skrika rakt ut och skära mig.....

Var ska det här sluta.... är så rädd......... så rädd... så trött...........

Har ont i hela kroppen........... mår illa.......... ångesten pulserar... överallt..........

Kan inte andas............

........kommer skära ihjäl mig..................

Det måste verkligen vara fel på mig. Jag vet ju att jag tål högre doser medicin än de flesta andra, trots min storlek, men det måste väl finnas gränser. Tog en stes innan jag for imorse, 10 mg, och jag har inte tagit en endaste sedan årsskiftet. Kände jag av den? Nej. Vem som helst annan hade somnat. Är samma sak med den förbannade Ibumetinen. Jag tar den för att febern ska gå ner, men inte fan hjälper den. Möjligtvis är det viss effekt efter typ 4 timmar, men innan dess borde den väl ändå verka. Eller?? Känns som att det är ännu mer fel på min kropp. Kan inte ösa i mig hur mycket som helst bara för att det inte tar.

Är så ledsen. Så skamsen. Kan inte släppa det som hänt idag. Känner mig som en idiot som panikar inför en överläkare sådär. Samtidigt sa han att han förstod och att det var ok.

Känns ändå förjävligt...............

Stoppade i mig både febernedsättande och stes innan jag tog mig till bussen för att fara till min t. Tog bara en stes för det är ju ändå 10mg och jag har inte tagit någon alls på tre månader. Men jag kände inte ens av den. Fick inte luft när jag skulle gå till bussen, men försökte bara stänga av och "inte existera". När jag kom fram och satte mig för att vänta på min t så vet jag varken vad jag gjorde eller vad som hände. Minns inte. Så kom hon. Hon ville såklart inte ta i mig eftersom jag är sjuk, jag fattar ju det, men det känns ändå... skit.....

Kom innanför hennes dörr och ser att hon ställt fram en extra stol. Till honom, förstår jag ju. Jag panikade direkt, så min t flyttade bort stolen. Hann knappt sätta mig ner innan hon sa att hon skulle gå och hämta honom. Jag skrek "NEJ", men hon hävdade - som alla andra alltid gör - att "det blir bara värre om man drar ut på det". Men jag är tvärtom, jag behöver få förbereda mig.

Panikade när hon sprang iväg för att hämta in honom, tårarna forsade, svetten rann i hela ansiktet som jag gömde i händerna. De kom in i rummet och min t ville att jag skulle titta på honom och hälsa. Jag pallade inte det. Höll på att svimma. Minns inte om han sa något särskilt eller om han bara satte sig vid min t's skrivbord och bad henne logga in i min journal. Vid det här laget hyperventilerade jag så att jag höll på att kräkas med min förkylning. Han läste det jag skrivit om medicinerna och frågade lite. Mest om preparaten var ok och om jag var med på mängderna han skrev ut (..som om jag hade något val....). När han kom till stesolid så sa han att han inte förstod varför det skulle tjatas om beroende, för jag har tydligen inte fått något recept sedan i maj förra året. Så han skulle skriva dit i journalen att det inte fanns någon misstanke om beroende. Här började jag ha enorma overklighetskänslor, för hur många har kunnat tänka så långt och faktiskt kolla hur mycket/lite jag har fått utskrivet. Man kan ju inte bara gå på "maxordination" när det gäller vid behovs-mediciner. Jag blev i alla fall lite lugnare, men väääldigt misstänksam... Tackade honom för att han trodde på och lyssnade på mig, och försökte förklara att ju mer stesolid jag har hemma, desto mindre behöver jag ta. Och han svarade att han förstod att det var en trygghet att "bara ha en burk"...! Jag höll på att ramla ur fåtöljen då...

När han kom till atarax och inderal så menade han att min t borde kunna fixa förnyelse av recept, och ev utan att jag behöver träffa någon läkare. För det är ju inga "särskilda mediciner", sa han. Så han skrev in det i min journal, och jag tackade honom igen flera ggr om. Så gick han vidare till de mediciner som jag inte skrivit upp på listan. Jag förklarade att jag inte skrivit ner dem för att det inte var något "livsviktigt", och det har ju varit omöjligt att få det utskrivet av någon annan än min numera barnlediga läkare. Fråga inte hur jag lyckades snyfta fram det mellan tårar, svett och händer, men jag tror att han hörde vad jag försökte säga. Så jag fick även ibumetin, alvedon, fludent och mitt pulver för magen.

Då var jag alldeles överväldigad. Grät ännu mer, men inte av rädsla utan av lättnad. Och skam. Min t ville återigen att jag skulle titta upp på honom, men jag klarade inte av det. Jag skämdes så fruktansvärt mycket för att han fått se och blivit påtvingad min skräckbild av överläkare. Innan han gick fick jag i alla fall ur mig att jag inte ville ha fler fantasidiagnoser eller påhittade symtom. Han sa att han inte skulle hitta på något, och så frågade han mig vilken diagnos som jag själv anser vara mest rätt och det som jag har mest bekymmer av. Jag svarade utan tvekan PTSD, och han sa ordagrant att "Då är det det jag skriver".

Så jag har fått en massa recept idag, men har inte orken att räkna ut hur mycket det är. Det räcker i alla fall inte tills min läkare kommer tillbaka från sin barnledighet. Så jag planerar att fortsätta på samma bana som förut, dvs inte ta något ända tills dess att jag hållit ut så länge att den medicin som är kvar räcker tills min läkare är tillbaka.

Måste sluta. Svettas så jag dör.

I alla fall - jag mailade till honom på min t's inrådan. Hon ville inte hälsa honom något från mig, utan tyckte att jag skulle maila honom. Gjorde det, och gissa om jag dog när människan svarade........... Jag blev helt jävla livrädd.. men jag insåg att det var onödigt när jag läste vad han skrivit. 

Mitt mail:

Ärende: Tack för din hjälp och förståelse!
Hej *namn*,
Vill bara än en gång säga tusen tack för din hjälp, och be om ursäkt för hur jag betedde mig. Det har inte med dig som person att göra alls, utan det är tidigare dåliga erfarenheter av läkarmöten.
Diagnoser av alla de slag har bara haglat och de har inte lyssnat på mig, utan pratat över mitt huvud och behandlat mig som om jag vore en idiot. Så min läkarfobi har tyvärr blivit till läkarskräck.

I alla fall - tusen tack snälla du för din hjälp och för att du förstår. Det betyder världen för mig.
Känns som att jag kanske kan komma på fötter så att jag kan fortsätta min kamp mot PTSD och ätstörningen.
TACK!

Varma hälsningar,
Maria

Hans svar:

Tack själv Maria!
Jag förstår att det var svårt men "vi klarade det!"
Hälsningar *namn*

Nu vill jag bara skjuta skallen av mig............ Det blev alldeles för mycket idag.....

varit hos min t trots feber

läkaren kom och stirrade på mig

jag panikade, grät och svettades floder

fick lite medicin utskriven

for hem

hetsätit

ligger i sängen och känner att febern stiger igen

får jag dö nu?