Det måste verkligen vara fel på mig. Jag vet ju att jag tål högre doser medicin än de flesta andra, trots min storlek, men det måste väl finnas gränser. Tog en stes innan jag for imorse, 10 mg, och jag har inte tagit en endaste sedan årsskiftet. Kände jag av den? Nej. Vem som helst annan hade somnat. Är samma sak med den förbannade Ibumetinen. Jag tar den för att febern ska gå ner, men inte fan hjälper den. Möjligtvis är det viss effekt efter typ 4 timmar, men innan dess borde den väl ändå verka. Eller?? Känns som att det är ännu mer fel på min kropp. Kan inte ösa i mig hur mycket som helst bara för att det inte tar.

Är så ledsen. Så skamsen. Kan inte släppa det som hänt idag. Känner mig som en idiot som panikar inför en överläkare sådär. Samtidigt sa han att han förstod och att det var ok.

Känns ändå förjävligt...............

Stoppade i mig både febernedsättande och stes innan jag tog mig till bussen för att fara till min t. Tog bara en stes för det är ju ändå 10mg och jag har inte tagit någon alls på tre månader. Men jag kände inte ens av den. Fick inte luft när jag skulle gå till bussen, men försökte bara stänga av och "inte existera". När jag kom fram och satte mig för att vänta på min t så vet jag varken vad jag gjorde eller vad som hände. Minns inte. Så kom hon. Hon ville såklart inte ta i mig eftersom jag är sjuk, jag fattar ju det, men det känns ändå... skit.....

Kom innanför hennes dörr och ser att hon ställt fram en extra stol. Till honom, förstår jag ju. Jag panikade direkt, så min t flyttade bort stolen. Hann knappt sätta mig ner innan hon sa att hon skulle gå och hämta honom. Jag skrek "NEJ", men hon hävdade - som alla andra alltid gör - att "det blir bara värre om man drar ut på det". Men jag är tvärtom, jag behöver få förbereda mig.

Panikade när hon sprang iväg för att hämta in honom, tårarna forsade, svetten rann i hela ansiktet som jag gömde i händerna. De kom in i rummet och min t ville att jag skulle titta på honom och hälsa. Jag pallade inte det. Höll på att svimma. Minns inte om han sa något särskilt eller om han bara satte sig vid min t's skrivbord och bad henne logga in i min journal. Vid det här laget hyperventilerade jag så att jag höll på att kräkas med min förkylning. Han läste det jag skrivit om medicinerna och frågade lite. Mest om preparaten var ok och om jag var med på mängderna han skrev ut (..som om jag hade något val....). När han kom till stesolid så sa han att han inte förstod varför det skulle tjatas om beroende, för jag har tydligen inte fått något recept sedan i maj förra året. Så han skulle skriva dit i journalen att det inte fanns någon misstanke om beroende. Här började jag ha enorma overklighetskänslor, för hur många har kunnat tänka så långt och faktiskt kolla hur mycket/lite jag har fått utskrivet. Man kan ju inte bara gå på "maxordination" när det gäller vid behovs-mediciner. Jag blev i alla fall lite lugnare, men väääldigt misstänksam... Tackade honom för att han trodde på och lyssnade på mig, och försökte förklara att ju mer stesolid jag har hemma, desto mindre behöver jag ta. Och han svarade att han förstod att det var en trygghet att "bara ha en burk"...! Jag höll på att ramla ur fåtöljen då...

När han kom till atarax och inderal så menade han att min t borde kunna fixa förnyelse av recept, och ev utan att jag behöver träffa någon läkare. För det är ju inga "särskilda mediciner", sa han. Så han skrev in det i min journal, och jag tackade honom igen flera ggr om. Så gick han vidare till de mediciner som jag inte skrivit upp på listan. Jag förklarade att jag inte skrivit ner dem för att det inte var något "livsviktigt", och det har ju varit omöjligt att få det utskrivet av någon annan än min numera barnlediga läkare. Fråga inte hur jag lyckades snyfta fram det mellan tårar, svett och händer, men jag tror att han hörde vad jag försökte säga. Så jag fick även ibumetin, alvedon, fludent och mitt pulver för magen.

Då var jag alldeles överväldigad. Grät ännu mer, men inte av rädsla utan av lättnad. Och skam. Min t ville återigen att jag skulle titta upp på honom, men jag klarade inte av det. Jag skämdes så fruktansvärt mycket för att han fått se och blivit påtvingad min skräckbild av överläkare. Innan han gick fick jag i alla fall ur mig att jag inte ville ha fler fantasidiagnoser eller påhittade symtom. Han sa att han inte skulle hitta på något, och så frågade han mig vilken diagnos som jag själv anser vara mest rätt och det som jag har mest bekymmer av. Jag svarade utan tvekan PTSD, och han sa ordagrant att "Då är det det jag skriver".

Så jag har fått en massa recept idag, men har inte orken att räkna ut hur mycket det är. Det räcker i alla fall inte tills min läkare kommer tillbaka från sin barnledighet. Så jag planerar att fortsätta på samma bana som förut, dvs inte ta något ända tills dess att jag hållit ut så länge att den medicin som är kvar räcker tills min läkare är tillbaka.

Måste sluta. Svettas så jag dör.

I alla fall - jag mailade till honom på min t's inrådan. Hon ville inte hälsa honom något från mig, utan tyckte att jag skulle maila honom. Gjorde det, och gissa om jag dog när människan svarade........... Jag blev helt jävla livrädd.. men jag insåg att det var onödigt när jag läste vad han skrivit. 

Mitt mail:

Ärende: Tack för din hjälp och förståelse!
Hej *namn*,
Vill bara än en gång säga tusen tack för din hjälp, och be om ursäkt för hur jag betedde mig. Det har inte med dig som person att göra alls, utan det är tidigare dåliga erfarenheter av läkarmöten.
Diagnoser av alla de slag har bara haglat och de har inte lyssnat på mig, utan pratat över mitt huvud och behandlat mig som om jag vore en idiot. Så min läkarfobi har tyvärr blivit till läkarskräck.

I alla fall - tusen tack snälla du för din hjälp och för att du förstår. Det betyder världen för mig.
Känns som att jag kanske kan komma på fötter så att jag kan fortsätta min kamp mot PTSD och ätstörningen.
TACK!

Varma hälsningar,
Maria

Hans svar:

Tack själv Maria!
Jag förstår att det var svårt men "vi klarade det!"
Hälsningar *namn*

Nu vill jag bara skjuta skallen av mig............ Det blev alldeles för mycket idag.....

varit hos min t trots feber

läkaren kom och stirrade på mig

jag panikade, grät och svettades floder

fick lite medicin utskriven

for hem

hetsätit

ligger i sängen och känner att febern stiger igen

får jag dö nu?