Varit hos min kp på ÄS. Satt bakom min mur hela tiden, för jag skulle på stan efteråt. Så innan vi just ska sluta så säger han att han ska börja jobba på annan plats på fredagarna. Jag höll ihop de två första minutrarna som kom, men sen rasade jag ihop. Tårarna forsade och paniken bultade i bröstkorgen. Fick inte luft. Men jag maskerade allt, för han ska ju inte ha dåligt samvete för att han vill jobba någon annanstans en dag i veckan. Det enda som syntes var mina blöta kinder. Jag HATAR att magkänslan alltid ska ha rätt. HATAR. HATARHATARHATAR!!!! Jag kände på mig att det var något särskilt för han upprepade flera ggr att "vi kan väl inte sitta såhär i 11 år", så uppenbarligen var det ju svårt för honom att berätta.

Ska egentligen laga min cykel nu, men jag ligger bara i sängen och tårarna forsar. Vill bara skära ihjäl mig. Överväger att ta hällskrapan och bara såga tills dess att all skit bara försvinner. Jag orkar inte leva längre. Har kämpat i ett halvår utan läkare och mediciner. Så hinner det inte mer än att stabiliseras lite, och så kommer nästa slag. Jag ger fan upp. Jag varken vill eller orkar mer.

Nu ska jag droga ner mig och sen ska jag gå och köpa några kilo lösviktsgodis.