Varit på gården sedan lunchtid. Min kollega jobbade på annat håll, så jag sa att jag tar lunchfodringen själv. Fick halvt psykbryt på att den skitiga disken stod kvar i klubbhusets kök. Gick ändå iväg och fodrade alla djuren. Började mocka så smått, och tog sedan en paus och gick in. Diskade den skitiga disken som jag inte skitat ner - för femhundrade gången - och slängde ännu en möglig matlåda. Svor högt över alla förbannade jävla kartonger som egentligen ska återvinnas, men som står och dräller i hela hallen. "Matlådetjejen" kom, och självklart fick jag höra att det inte var bra att jag gett hennes lilla ponny lunch. Inget är någonsin bra, oavsett vad man än gör. Jag tar hö från fel håll av balen, lägger det på fel sätt i boxen, osv. Jag förklarade - återigen - att hästen varit helt vansinnig eftersom alla andra djur fått sin lunch och hästkraken står inne ensam. Hästen sparkar nämligen sönder hela sin box när den inte är nöjd med tillvaron. Men ja, det var ju inte bra i alla fall.

Min kollega kom sent - som vanligt. Barnen började droppa in så smått och vi körde igång. Matlådetjejen tog med sig två barn för att hämta hästar från den nya lösdriften där det även går en helt ny häst. Hästarna som går där nu har inte gått tillsammans tidigare, så det är ett lite halvbråkigt gäng, om man säger så... Jag passade på att fiska med mig ett par vattenkannor innan jag gick. För tyvärr så vet jag ju att min kollega skiter i att ge dem vatten.... När jag närmade mig hagen så ser jag att hästarna står i bortre änden, och att matlådetjejen har tagit in barnen i hagen. Oron började stiga.. men jag tvingade mig att tänka att hon ju är en vuxen och hästkunnig människa, så hon måste ju veta vad hon gör. Jag kommer fram till grinden och går in och tömmer vattenkannorna till hästarna. Ser att ett av barnen står mitt bland alla hästar med ett grimskaft i handen, och gänget är allt annat än "lugnt och harmoniskt"... en bit längre in står nästa barn och matlådetjejen hakar på den tjurigaste ponnyn (som tex har sparkat ett hål i sin mattes ben så att ingen törs gå in i hagen för att ens fylla på vatten om ponnyn är där) på grimskaft nr 2...... Här någonstans steg min puls lavinartat............. Matlådetjejen står och ser rädd ut (för att en av hästarna hatar henne och alla andra "okända"), och så står de två barnen med varsitt grimskaft och varsin häst mitt i klungan. Jag ser hur det bara blir mer och mer kaos och oro i gruppen. Öron som dras bakåt, rumpor som vänds mot varandra, hovar som måttar sparkar....... Jag får panik och skriker till barnen att "OM DE BÖRJAR BRÅKA SÅ MÅSTE NI SLÄPPA!!!!!!". Försöker coacha barnen så gott jag kan, för jag inser ju att jag inte kan kliva rakt in i klungan utan att riskera att jag orsakar ett utbrott av hästslagsmål.... Den tjurigaste ponnyn ställer sig och måttar en hel serie sparkar mot den nya hetlevrade hästen. Någonstans här reser sig håret på armarna och min "panikreflex" löser ur - som tur är. För då håller jag mig lugn och sansad. Matlådetjejen dyker plötsligt ut ur hagen för hon har då gått runt flocken - medan barnen står kvar (!!!). Jag fortsatte med mina försök att få barnen UT ur flocken OCH hagen. Det slutade med att jag på ett långsamt och metodiskt sätt vevade med båda tomma vattenkannorna och gick så sakteliga in i flocken för att bana väg åt barnen. Tack och lov så gick det vägen. Men FY FAN I HELVETE vad ARG jag var sen!! Så in i helvete puckat att ta med sig barn in i en hage där man just startat lösdrift och dessutom har en helt ny häst!!!!! Det hade så lätt kunnat gå HELT ÅT HELVETE!!!!

När vi kom tillbaka in på gårdsplanen så bokstaverade jag ljudlöst till min kollega att "jag döööör! hon är fan inte klok i huvet!!!", och så ursäktade jag mig och sa att jag var tvungen att gå på toa. Matlådetjejen var helt oberörd. Efter en stund kom hon som är ordförande i föreningen och jag DÖK i princip på henne och sa att jag funderade starkt på att GÅ HEM, för jag tänker INTE vara med och göra barn invalida eller rent av ta livet av dem. Det blev såklart världens liv, men det beror på att den där matlådetjejen upplevs vara mer av en plåga än en hjälpande hand. Vi andra får alltid ta reda på skit efter henne. Hon tog mig i alla fall på allvar, och ville prata med matlådetjejen och sedan även mig och min kollega. Snacka om att jag tappade hakan helt när ordföranden säger till mig att tjejen förnekat ALLT. Som jag förstod det så påstod hon att barnen inte ens varit inne i hagen.

I alla fall så hände inget av våra små krismöten. Eller ja, då räknar jag inte med efterdyningarna och repressalierna. För det blev det minsann, sanna mina ord. Matlådetjejen var mer hjälpsam än någonsin, pratade precis hela tiden, skrattade, osv. Och min kollega drog sig undan och pratade mest med matlådetjejen. Till saken hör att min kollega stör sig ännu mer på matlådetjejen än vad jag gör. I alla fall så hände det jobbigaste sist; vi var klara och skulle fara hemåt och kollegans skjuts kom. Jag brukar alltid få åka med dem hem, men idag sa min kollega ifrån på ett tyst sätt....... "Hejdå!" ropade hon. Både bilens förare och passagerare såg ut som två fågelholkar och undrade varför jag inte ville åka med dem (de sa såklart inte det rakt ut, men man ser ju sådant så lätt). Så jag fick stanna och göra det sista på gården och vänta på att de skulle fara iväg, för hur pinsamt hade det inte varit om jag börjat gå och om de kört om mig på vägen. Alltså, jag behöver inget mer än ett "tack för hjälpen idag"  - om ens det - men när man som jag har plurrat så att man är dyngsur om båda fötterna i över 6 timmar (pga kollegans hästar), så säger det ALLT när man inte får ett endaste skit för det man gjort. Är det verkligen så in i helvete svårt att säga "tack"????? Och ja, om det är det så kan de väl ändå försöka att vara hyfsat "normala" i huvudet!!!

Jag är så jävla trött på allt gnäll och att de inte pratar med varandra! Det är ett vuxendagis utan dess like!!!!!!!!

Mår så jävla dåligt - jag har ju inget som helst självförtroende heller, så självklart slår det hårdare mot mig än alla andra.

.....jippi...

Ska till min t nu... och sen har jag lunchfodringen på gården.. Blir kvar där tills ikväll, för det är såklart barngrupper....

Känner mig svimfärdig... fattar inte hur jag ska orka........ men det är bara att jäkta på... inte tänka, inte känna, inte finnas.......