Var hos min t igår på fm. Det var hennes födelsedag och jag hade målat ett träfat till henne. Spenderade i princip hela timmen åt att prata om dagens samhälle, så så seriöst blev det med det...

Träffade min kp på eftermiddagen och han skrämde skiten ur mig efter att ha kommit med "bra" nyheter - och med nyheter som gjorde mig så ledsen.... Jag får tydligen komma till programmet, men jag vet inte när eller hur länge. De stänger ju snart så det blir inte långt i alla fall. Han berättade att han inte behövt argumentera för saken, vilket förvånade mig. Men så säger han sedan att det i princip är "på nåder". Jag får inte tycka eller tänka eller lägga mig i någonting. Och så nämnde han "kakburken" och sa att "något sådant får du inte göra den här gången". När jag var där sist så var en av mina vänner där, och hon busade lite med att gömma en pepparkaksburk som var till besökarna som stod i väntrummet. När personalen sedan blev irriterade istället för att fråga om någon sett den, så plockade jag fram allt. Tjejen som gömt burken var inte kvar, så vad hände? Jo, jag fick skulden. Trodde att de skämtade om det, att ingen på allvar trodde att det var jag. Men igår förstod jag att de på allvar trodde att det var jag som gjort det. Blev hur jävla ledsen som helst. Sa att ingen av hans kollegor behövde oroa sig, för jag kommer hålla mig för mig själv och vara tyst. När vi skulle skriva behandlingsöverenskommelse så säger han det farligaste av allt: "ska vi göra bokslut sen efter det här då?". Alltså avsluta vår kontakt. Tårarna rann direkt. Paniken bultade i hela kroppen. Jag frågade med ett varmt leende (och rinnande tårar) om han fått veta att han kommer sluta efter sommaren. Vet ju att det kan bli så om han får annat jobberbjudande. Men det hade han tydligen inte fått. Han ville bara att "vi ska ha med oss det, för vi kan ju inte sitta såhär i 11 år till". Skräcken blommade ut i alla fall. Han försökte lugna mig, men jag var svimfärdig. Har ju skrivit till honom och berättat om mina flashar sedan sist vi sågs, så självklart tänkte jag att han inte ville vara kvar. Hade dessutom läst i den anonyma väntrumsboken om en tjej som fått ett ultimatum för att få gå kvar där, så jag flippade ur en hel del..... Började undra om de "gallrar folk" efter ett år utan att tala om det - osv..... Som tur (eller kanske otur?) är så kan jag ju säga precis vad jag tänker till min kp, så det gjorde jag. Han sa att jag INTE skulle se det som så och att inget var på väg att hända såvitt han vet.

Efter det kunde jag inte hålla ihop mig själv alls. Trodde inte att jag skulle kunna resa mig upp. När jag sedan skulle väga mig så var jag så snurrig i bollen. Kunde se framför mig hur vågen skulle visa MINST +5kg. Som tur var så var det "bara" +100g. Vet att han såg att jag var helt väck. Han kramade om mig länge och hårt. Jag kände bara hur jag gömde mig där, högg tag i honom så att jag slapp försöka bära mig själv och misslyckas.

Kom hem och mailade min kp för jag var bara tvungen att tacka honom för att han är så himla bra. Gick sedan och handlade. Skulle bara köpa något snabbt att äta innan jag skulle fara till gården. Men kom såklart därifrån bla med en stor chokladkaka.  Åt mat och choklad och stressade till gården. Det hade jag inte alls behövt, för vi var 5 ledare på två barn. Kom hem runt kl 22 och stekte pannkakor. Kunde inte sova alls sen, så vid ett-snåret mailade jag honom igen. Skrev då om den gudsförgätna kakburken, för tydligen är det ju så hans kollegor tänker när de ser eller hör talas om mig. Jag var så ledsen. Tårarna bara rann och jag ville bara skära ihjäl mig. Varför kan inte folk bara släppa saker och gå vidare? Är det så jävla konstigt att JAG fastnar på saker när folk håller mig kvar genom att ha dömt mig och tar ut det på mig hela tiden??? Jag SER ju på dem när jag hälsar att det är något. Jag är ju inte dum i huvudet!!! Och nu har jag alltså fått det bekräftat. De har bekräftat det som jag känt och sagt till min t om dem. Hon har inte velat tro mig, men nu vet jag - igen - att jag har rätt. Magkänslan har rätt den här gången också - tyvärr. Kan inte få en tydligare bekräftelse.

Så VEM är det som inte kan "släppa saker"? De som är tjuriga på något som de inbillat sig att jag har gjort för ett halvår sedan, och fortfarande tar tar ut det på mig hela tiden - eller är det jag som till slut skojade om det hela eftersom de påstod att det verkligen var jag, och sedan gick vidare och struntade helt i alltihop. Kan säga att jag inte hade en endaste tanke på det där alls, förrän jag fick höra det igår. Och de sitter och mässar om "acceptans" och att "gå vidare", "göra annorlunda". Jävla skitsnack! Känner att mognadsgraden på personalen där verkligen är VARIERANDE.

Jag tänker i alla fall inte vara där särskilt mycket, och jag tänker inte prata med någon. Ingen i personalen förutom min kp och definitivt ingen av de andra patienterna. När jag blir ledsen så kommer jag att gå undan istället. Orkar inte - och vill inte - vara med i deras lekstuga och återigen bli ställets hackkyckling.

Helvete.

Efter lunch ska jag ta mig till gården. Har lovat min "kollega" att jag ska göra stallet idag så att det är klart när hon kommer. Hon har feber och är genomförkyld precis som jag varit alldeles nyss, så även om hon måste vara där för att köra barngrupperna så vill jag ju underlätta för henne så mycket som möjligt när jag kan. Har inte lust eller ork alls att göra det, men hon har faktiskt varit snällare mot mig de sista dagarna. Om det beror på att hon är "ur gängorna" eller något annat spelar inte så stor roll.

Ja, jag vet inte. Jag vill bara dö. Det vore det bästa för både mig och hela världen.