har så mycket ångest så jag kan inte andas

klarar inte det här

Varit hos min kp. For dit trots allt. Var så orolig för att han skulle lasta sig själv, och ville lugna honom. Tror att jag lyckades, och han lyckades trösta mig. Igen. Fick en tid imorgon också. Blev helt paff. Antingen är han verkligen orolig eller så har han mycket tid över...

Pratade om besvikelser, och om förväntningar och förhoppningar jag haft på att gå deras program igen. Hann också avhandla den där 12-åringen. Han tycker precis som jag att jag inte ska behöva ta någon skit från en tolvåring. Och han kommer verkligen jobba för att jag ska ta mig till programmet på måndag. Och jag då, vad tror jag? Jag vet inte, allt är bara ett enda stort svart hål. Jag har ingen ork kvar, och alla försök att hjälpa mig sugs in och försvinner.

Har gråtit, men inga floder. Har gjort desto ondare inuti. Utan min kp hade jag aldrig överlevt det här. Han är den finaste människan jag någonsin träffat, tror jag. Slår vad om att han kommer få ett jättebra arbetserbjudande i sommar, och sen försvinner han också. Det är så det funkar. Människor som han finns inte i vården, och särskilt inte för mig.

Är helt slut. Har knappt sovit inatt. Funderar på att strunta i att fara till gården ikväll och bara vara hemma och ta det lugnt. Kanske försöka slumra en stund.....