Packat och förberett mig sedan igår. Stressat till min t och för att hinna till stallet och mocka. Svimfärdig. Tar mig till ÄS med alla saker, och vad händer? Jo, min kp talar om att det är först om en vecka som jag ska börja. Vi har räknat antalet veckor på olika sätt, så därför blev det fel. Jag bröt ihop, minst sagt. Tårar och snor sprutade, jag grät, kved som ett skadskutet rådjur. Känner mig så jävla dum. Vet inte hur många gånger jag tänkt "oj, vad lätt det ändå fick den här gången", men det fick jag äta upp - med råge...

Min kp bad om ursäkt sjuhundrafemtioelva gånger, och jag svarade varje gång att han ju inte gjort såhär med flit. Till slut bönföll han mer eller mindre mig om att vara arg och besviken på honom. Men hur skulle jag kunna vara det. Det här är sådant som händer, MEN - det händer mig hela tiden, och därför känns det ännu värre. Har vaggat av och an, skakat, darrat. Han satt hos mig så länge han kunde innan han var tvungen att gå. Kramade mig länge och hårt flera gånger. Jag får så dåligt samvete att han tycker att det är hans fel. Kunde inte lugna ner mig och han erbjöd sig att skjutsa hem mig, hämta mig nästa vecka, ge mig extratid imorgon, ringa, komma hem till mig, ja allt. Men jag känner bara att jag har fått nog av "livet" nu. Klarar jag mig, överlever, i 7 dagar till, ja jag kommer aldrig orka satsa så mycket som jag gjort inför idag. Det finns ingen ork kvar. Det är slut. Allt är slut.

Har vrålat ut min sorg över att hans kollegor inte vill ha mig där, och att jag dödar det sista av min integritet genom att gå deras förbannade program  - bara för att jag VILL ha ett liv. Jag är villig att gå över mitt eget lik för att fortsätta kämpa. Nu känns det som att det är vad jag redan gjort. Så det finns inget kvar. Jag har kämpat och kämpat, så jävla länge, och för allt. Och ändå kommer jag ingenstans.

Det enda som fick mig att inte slå ihjäl mig själv var att han satt där. Kände hur säkringarna i hjärnan dog - hela jag dog. Ville bara spräcka skallen så att det blev ett slut på allt någon jävla gång. Sa det också. Och att jag vill skära ihjäl mig. Han frågade mig flera gånger om jag ville att han skulle skjutsa mig till psyk istället, men aldrig i helvete. ALDRIG. 

Jag satt kvar när han var tvungen att gå. Då hade jag inte sett på honom på över en timme. Ögonen var helt igensvullna och tårarna forsade, så det gick inte.

Tog min packning och gick hem. Kom hem och sminkade mig och gick på affärn och köpte hetsätningsskit för hundra spänn som jag nu satt i mig. Man får relativt mycket för 100 kr. Tyvärr.

Och nu antar jag att... mitt liv är slut.