Igår var jag på gården hela dagen. Hjälpte min kollega att ta emot 70 st höbalar i hettan vid kl 10. Lagade fårhagen. Pysslade lite allmänt. Skulle hjälpa tjejen i grannstallet med en häst som hon tar hand om medan ägaren är bortrest, och hon kom inte hem förrän på kvällen. Några andra skulle rida ut och "bara skritta", och min kollega frågade om jag ville följa med. När det droppade in en ryttare till så tänkte jag avstå, men kollegan propsade på att jag skulle med. Så jag följde med. Barbacka. På hennes beniga ungponny. Skrittade iväg och det kändes ok, men så red de andra två storhästar och kollegan travade på sin shettis. Så jag kom ju på efterkälken. De väntade in mig en gång, men sen drog de bara iväg. Ponnyn blev jätterädd för några kor och vi höll på att hamna i diket, men jag redde ut situationen. Vi kom fram till skogen och det fullständigt kryllade av mygg och knott. Ponnyn jag red blev jätteglad och pigg, men besvärad av alla insekter, och eftersom vi hela tiden hamnade långt bakom så skulle vi "springa ikapp", tyckte min kollega. Jag gjorde det några gånger, andra gånger vägrade ponnyn, och vissa gånger sprang hon iväg med mig utom kontroll. Jag var pissförbannad. Pga alla attackerande insekter så blev det mer eller mindre bara en kort tur i själva skogen, men det räckte mer än väl för min del. Ponnyn är så jävla smal och benig att man inte kan klamra sig fast på något sätt. Det enda man kan göra är att hålla sig i manen. Visst, det är ju det bästa redskapet, men ändå. Vi kom till en brant slänt och jag tänkte positiva tankar - jag har ridit där tidigare på ett russ, barbacka, och det gick bra. Men när vi kommer över kanten så orkar inte ponnyn att hålla upp sig i skritt, så hon börjar trava. Jag försöker luta mig bakåt för att hon inte ska få för mycket vikt på frambenen - som man ju ska göra. Men samtidigt glider jag framåt eftersom det är så jävla brant, så jag måste ta tag med händerna och stötta upp mig genom att luta mig framåt. Och eftersom hon inte heller kan gå rakt fram (enligt kollegan pga att hon är en unghäst...) så travade vi alltså på snedden nerför... och i skogen finns det ju träd..... jag vinglade och höll på att ramla av under hela nerförsbacken, och höll på att bli klämd och klubbad av ett träd. Vad gjorde de andra då? Jo, de tittade på mig och skrattade, och min kollega utbrast "heja er". Jag hade garanterat brutit ett revben eller fått ena benet avklämt om jag inte hade haft sådan tur att jag lyckades styra undan och hålla mig kvar. I värsta (/bästa) fall hade jag väl dött. Sen fortsatte vi ut mot vägen hemåt, och inte fan väntade de på mig då heller. De snodde runt ett högt staket, och alla vet ju vad en häst tycker om att se sina kompisar försvinna; "Neeeeej!! Lämna mig inte!!!".... Jag var så jävla arg så jag ville inte ens rida längre, men jag tänkte inte ge upp heller. Kom ut ur skogen och skulle över den halvstora vägen, och de väntade inte ens på mig där.......... De red över vägen och så kom jag sen. På en häst som knappt är inriden (det var andra gången som den någonsin ridits i skogen i grupp) och ut mot en väg där det är noll sikt ända tills dess att man står på vägrenen. Jag känner bara att de kan dra åt helvete. Det finns ingen som helst garanti för att jag skulle kunna få stopp på ponnyn vid vägen om det kommit en bil, och särskilt inte när "kompisarna" försvinner bort. Sen var jag så jävla arg och ledsen att jag sket i att ens försöka trava ikapp dem. För det finns inget som är roligt med att sitta på ett benrangel och trava ikapp några idioter och riskera att hästen springer iväg med en. Det är så jävla onödigt att ens provocera fram en sådan reaktion. Och jag visste ju hur hon skulle göra; lyfta upp skallen och springa iväg med mig på snedden........

Men det tog inte slut där. När vi kom tillbaka till gården så skulle kollegan rida en annan häst på kandar. Han behöver inte ha det, han kommer aldrig ha nytta av det, han hatar det, osv... men ja, det är väl "häftigt"........... Ingen sa ett endaste ord till mig, men när jag dumpat ponnyn i hagen så hörde jag min kollega och hennes vän skratta åt mig och visa med gester hur det ser ut när jag håller på att ramla av. Jag är inte den som inte kan bjuda på mig själv, så hade de bara sagt det TILL mig så hade jag säkert skrattat åt det också. Men så gjorde de inte. På ridbanan sen så kommenterades det ännu mer i tisslande och tasslande, men då fick jag nog och gick därifrån. Sa något i stil med att "jag önskar att jag kommer lära mig rida någon gång", för att försöka komma in i samtalet och ge dem chansen att skratta MED mig istället för ÅT mig. Men det lät snarare som att jag är hopplös och aldrig kommer lära mig att rida.

Som tur var så hjälpte jag den där tjejen i grannstallet med hästen, så jag hann lugna ner mig lite innan jag for hem. Det gick jättebra med träningen. Tjejen törs inte ens leda hästen, för han har ingen respekt för henne. Så jag tränade horsemanship med dem, och så fick hon rida och köra intervaller med förhållningar och halter så att hon kände att han lyssnade på henne. Hon var jätteglad! Hon galopperade till och med och hade inga som helst svårigheter att sakta av till både trav och skritt! Fick höra att jag var betydligt bättre än min kollega på att "hålla lektion", för hon tjatar tydligen bara om att "hålla igång". Men hur ska man våga det om man inte ens vet att man kan få stopp på hästen? Eller när man inte ens kan göra sig förstådd och förstå hästen? Lätt att stå på marken och vara kaxig och vråla om att "hålla igång traven" när man själv är expert på allt, antar jag. Kollegan tror ju (eller vill i alla fall tro) gärna att hon vet allt och kan allt. I alla fall så gick det jättebra, trots att det var pinsamt att få beröm av en 14-åring.... Men jag hann som sagt att lugna ner mig lite, för jag kom inte hem förrän före midnatt, tror jag.

Karma då? Ja, den kom idag på fm. Fick reda på det nu ikväll. Kollegan hade ridigt shettisen på banan idag och ville galoppera, varpå den lilla ponnyn studsar och sliter ner huvudet så att hon flög av och landade på ryggen så att hon tappade luften. De andra - samma gäng som i skogen igår - blev jätteoroliga och ringde efter ambulans. Så hon hamnade på akuten där de konstaterade att hon var hel och bara hade tappat luften, men var mörbultad - såklart. Och nu är hon hemma och vilar och tar smärtstillande. Med tanke på vad det var för några tabletter så förstår jag att det inte är något allvarligt, och det är ganska... "konstigt"...... att kollegan påstår att hon är "luddig i skallen" av det....

Men ja; KARMA alltså.

Elaka jag...........................

Själv håller jag på att dö av andra anledningar. Har varit och köpt laxertabletter, för jag står inte ut längre. Det går bara inte. Orkar inte. Det enda jag gjort idag är att ligga i sängen och att göra lite åt det kaos som råder här hemma. Är ju intressant när högar med ren tvätt har ansamlats sedan i maj, så att man knappt har något kvar i garderoberna. Och i garderoberna har jag därför rivit efter kläder, så allt var blandat och ihopknycklat. Men nu är det i alla fall lite bättre på just den fronten, som sagt.

Imorgon har jag lovat att motionera två av kollegans hästar. Och ja, jag vet - jag är hopplös. Jag gör alltid samma sak; gör allt för alla andra med förhoppningen att de någon gång ska göra något för mig.......