..kp är i tjänst igen.... tack och lov. Han lever. Han finns. Han är kvar. Jag var så överväldigad idag att jag inte visste hur jag skulle vara i mig själv. Kramade honom länge, länge. Ville inte gå.

Tiden går så himla fort när jag är där, och jag har så lång "startsträcka". Känns som att vi aldrig hinner någonstans.

Berättade om maten, att jag haft flashar, om laxertabletterna........

Grät.... Berättade att mitt liv är slut... att jag aldrig kommer att uppnå något. Aldrig bli någon. Aldrig ha något eller någon. Kan lika gärna dö.

Kämpar och kämpar, men det blir ju aldrig bättre.

Ikväll bakade jag en mjuk pepparkaka - som nästan är slut. Tagit laxtab. Imorgon är det dagläger på gården så då behöver jag inte äta så mycket.

....................jag klarar verkligen inte det här.......