Träffade min kp på em idag. Han är... underbar. Ja, underbar. Jag kommer på mig själv med att försöka dölja saker för honom, svara flytande, fastän att jag vet att jag inte behöver. Idag mådde jag så dåligt att jag struntade i allt vad försvar var. Sa precis det jag tänkte. Han frågade mig vad jag var rädd för när jag inte ville svara på varför jag inte kan berätta vad jag behöver ge till mig själv. Då kände jag bara att om han hade blivit förbannad på mig, äcklad, besviken, osv, så skulle han ha blivit det redan innan idag. Så jag sa som det var. Att jag inte förtjänar något. Och att jag ändå skulle vilja ge mig själv tid på behandlingsprogrammet igen, men att jag inte kunnat säga något av rädsla att han ska säga nej. Tro mig, det är ganska svårt att berätta sådant här utan att vara orolig över att han ska säga ja bara för att jag just suttit och sagt att det är så svårt för jag är rädd att han ska säga nej. Det är en hårfin gräns mellan att vara ärlig och verka manipulativ. Dock tog han det väldigt bra och sa att vi ju tidigare har pratat om att jag kanske behöver lite hjälp på traven då och då, men jag känner mig ändå som en förlorare. Vet inte ens hur många gånger jag gått det där förbannade programmet längre, och självklart är det en sak som ens medpatienter frågar om. Och om de inte gör det så talar personalen glatt om det för dem. Tänk så många rötägg det finns överallt, och jag fattar verkligen inte hur så många kan hamna inom psykiatrin - där bemötande och empati är viktigare än någon annanstans. Visst, jag har mött renodlade idioter inom somatiken också, men procentuellt sett så är det betydligt värre inom psykiatrin. Och inte LITE värre heller.

Har mycket att tänka på nu. Det slog mig för ett par dagar sedan att folk i min omgivning som bara ser mitt "yttre", skalet eller vad jag nu ska kalla det, ser mig som omogen. Medan människor som känner mig, som jag kan vara mig själv med, tycker att jag är nästan tio år äldre i sinnet. Kan ju säga att när folk påpekar ytan och att jag "borde ha en YNGRE partner", så blir jag både ledsen och glad. Ledsen för att det är deras bild av mig - en barnunge. Glad för att jag inser att de inte förstår eller vet något om hur och vem jag egentligen är. Då kan de heller inte skada mig lika djupt.

Har i princip gråtit sedan kl 14, så jag ser nästan ingenting för att ögonen är så svullna. Tänkt mycket på hur jobbigt det kommer bli att gå programmet igen, men också fått nyheten om att "min" häst blir kvar tills på måndag eller tisdag. Hennes dagar är verkligen räknade. Att det inte blev den här veckan berodde tydligen på "företaget", så jag undrar om det är den berömda "djurtransporten". I så fall... kommer de att avliva henne på plats gissar jag....... och gör de det så kommer jag att bli pissförbannad. Man avblodar fan inte ett djur mitt på en gård där man har barnverksamhet. Men å andra sidan skulle det ju innebära att hon fick slippa åka transport, och få somna in "hemma".

....och nu kommer tårarna igen............ älskade häst........

är så yr idag så jag ramlar nästan omkull när jag står upp

kan inte andas

har så mycket ångest så jag går under