Kl 8. Frukostdags. Ligger i sängen och biter ihop tänderna så det knakar. Kämpar, kämpar, kämpar. Känner nästan hur magen växer bara av tanken. Mår illa. Benen helspända. Misslyckas eller lyckas. Rabblar för mitt inre alla fördelar med att gå upp och äta frukost. Försöker övertala mig själv med alla medel, både konstruktiva och destruktiva. Peppar mig själv, tänker att "nu ska jag". Inget händer. Jag ligger som en stel pinne i sängen och biter ihop tänderna så hårt att käkarna börjar domna. Jag vet att om jag äter så kommer flasharna. Både just då och efteråt. Tänker att om jag bara kommer på fötter så är det ju ett steg i alla fall. Spänner mig ännu mer. Har inte råd att förlora en gång till, att resa mig upp och misslyckas, eller att till och med gå ut i köket och öppna kylen och sedan vända.

Mår ännu mer illa. Fötterna börjar domna för att jag slingrat ihop benen och är så spänd. Flasharna är ännu närmre nu. Känns som att tänderna ska komma ut genom skinnet. Försöker tänka på något annat. Fly. Till vad som helst. Drar bolltäcket ända upp till näsan för att få någon slags mur mellan mig och alla bilder i huvudet. Ligger där och tänker att jag måste äta frukost, heja och kom igen, kan känna hur "han" andas på min hals och trycker ner mig, jag spänner mig ännu mer, känner misslyckande och fel. Tiden går. Två timmar. Två timmars strid. Tänker "skit samma" för att överleva, och flyr bort i tanken med hjälp av dator och tv för att kunna lugna ner mig lite.

Astrid börjar gräva i sin bur. Hon vill ha frukost. Jag svär för mitt inre över hennes förbannade hundliknande beteende. Men egentligen är det bara att jag känner mig som världens sämsta djurägare. Allt börjar så om igen när jag försöker resa mig upp. Spänner mig om möjligt ännu mer. Gör ont överallt. Tiden går. För att orka med mig själv så bestämmer jag att kaninerna ska få frukost. Ligger i sängen en stund till innan jag klarar av att resa mig. Går upp, ger dem mat och säger godmorgon. Tittar in i köket i ögonvrån och bestämmerm mig för att gå på toa som någon slags "medelväg" - gå på toa måste man ju få göra. Saknar den uns av "renhet" - känslan av att inte vara fullpumpad av äckel av "honom" - som laxertabletterna ger mig. Mår ännu mer illa. Pulsen stiger igen. Tänker att nu jävlar måste jag ta mig samman, det är ju bara lite frukost. Tvättar händerna i iskallt vatten för att försöka tagga ner och bryta den här nedåtgående spiralen.

Går ut från toaletten och tittar in i köket. Snart kommer tänderna spricka av att jag biter ihop så hårt. Tar tag i handtaget på kylen. Stannar upp. Försöker andas. Öppnar kylen och mår ännu mer illa. Tittar på det som finns och känner hur det skulle kännas att ha det i magen. Känns som att jag inhalerar maten av att bara stå där. Kan känna hur "han" kryper närmre och närmre, mår ännu mer illa. Stänger kylen och går tillbaka till sängen och gömmer mig under bolltäcket. Konstaterar att jag misslyckades - igen. Förbannar mig själv för att jag inte kan känna någon hunger, att jag biter ihop så hårt att det smakar blod, att jag lät "det" hända, att jag är fet, ful, äcklig. Så jävla dålig som inte ens kan ta fram en tallrik och hälla upp lite fil. Och allt är mitt fel. Bara mitt fel.

Försöker domna bort. Sysselsätta mig med både tv och dator samtidigt, så att jag kan slappna av. Tänker på vad jag skulle behöva för att bryta den här onda cirkeln, men det är så pinsamt, så jobbigt och risken är ganska överhängande att det går åt helvete. Och jag tror inte längre att det finns något hopp för mig. Ska jag stånga mig blodig gång på gång, när jag ändå kommer att dö i slutänden. Är det värt det. Vore det inte bättre att dö nu. Att dö för länge sedan. Jo. Det hade varit bättre, och jag vet inte varför jag var så dum att jag ville och hoppades på att saker och ting skulle bli bättre. Säger alltid till mig själv att "nu kan det ju ändå inte bli sämre", men vet att det visst kan det. Jag kostar bara pengar och är till besvär. För allt och alla. En parasit på samhället. Som borde vara död. Som aldrig borde ha fötts.

Så jag ligger i sängen. Gör ingenting - och allting. Gör ont i munnen. Benen är ihopsnurrade och jag kniper med alla krafter jag har. Håller hårt, hårt i bolltäcket. Tittar på tv'n och surfar på nätet, och tiden går............