Varit en tung dag idag. Låg kvar i sängen tills jag skulle till min kp på em. Hade gjort uppgiften och mailade den till honom, så det blev ett jobbigt samtal. Jobbigt, men bra. Pratade om att jag måste sluta fly, hitta strategier som fungerar, och att jag inte ska hålla på och sänka mig själv hela tiden. Han frågade mig om mina mål jag skrivit om, om jag vill ha barn, osv. Han frågade också hur jag tänker kring sexualitet. Svarade att det inte existerar överhuvudtaget i mig, och kommer aldrig att göra heller. Är så ledsen när jag tänker på vilket liv jag kommer gå miste om. För att jag inte sa nej. Tårarna rann, och de rinner nu också. Han försökte trösta mig och säga att det ju inte är alla som skaffar barn. Han är så fin. Så lätt att prata med. Det här var visserligen dödssvårt, men jag kan ju säga att jag ALDRIG skulle ha pratat ens med min t om det. Känns som att min kp ber mig lita på honom till 200%, och han kommer verkligen att finnas där om/när jag släpper taget. Det är så fint, så vackert, men samtidigt så himla otäckt. Vad händer om jag släpper allt och litar på honom helt och fullt. Tänk om han kommer sluta jobba, och jag blir kvar där ensam och trasig.

Så mycket att fundera på, så mycket jag känner, tänker... och jag orkar inte. Inte ensam.