Var hos min kp idag på em. Träffade en bekant(/fd vän) i väntrummet, och det var helt klart spänt mellan oss. Undrar dock om hon går på starka tabletter, för hon såg helt borta ut... Sådär "dimmig" och när hon blinkade så såg hon nästan berusad ut..

Min kp frågade hur det var och jag blir så... ja, jag vet inte.. det gör ont att han bryr sig så mycket - på riktigt. Han frågade hur det gått sedan vi sågs sist, och jag svarade lite flytande att det gått åt helvete. Han frågade mer om varför det gör det, vad det är som händer med mig.

Det är inte lätt att svara på varför det tar 4 timmar att äta frukost. Han lirkade till slut ur mig att mitt eviga illamående uppstår när jag tänker på mat, och att.. jag känner som vid övergreppen när jag äter.. känner magen fyllas..... Jag grät när han sa att jag inte är äcklig och att han verkligen önskar att jag hade det bättre. Det är så svårt att ta emot. Så svårt att bli tröstad, få hjälp, stöd. Kändes som jag skulle svimma, det svartnade för ögonen. Han frågade om jag fått höra att jag är värdefull, att jag är bra, tidigare överhuvudtaget. Tårarna rann när jag svarade att innan min t sa det så hade jag aldrig hört det. Det har hela tiden varit "ja, det var ju bra, men det skulle kunnat ha varit bättre".

Han säger så mycket fint och menar det. Det är så jobbigt. Han bad mig att "bara vila i det", men det är så svårt, det gör så ont. Han sa att han ändå tror att det känns bra att få bekräftelse, och det höll jag med om och tårarna rann. Berättade också att det är farligt att känna så, för ju högre man kommer desto hårdare blir fallet sen. Han förstod. Som vanligt.

Fick höra att jag är "modig" och har gjort "stora framsteg", men det är inte sant. Han menade på att jag haft honom som kp i över ett år och vågar öppna mig, och han är ju en man. Men jag tänker inte så. Sa att han är en av mina "tjej-killar", och att jag kan garantera att det fungerar så bra mellan oss pga hur han är som person - inte pga kön eller annat. Tror att han faktiskt blev glad att höra det. Hoppas det i alla fall.

Gav en del hintar om hur det känns inför hösten... och vad jag behöver behandlingsmässigt.. men ja, han fattade inte. Det är inte hans fel, utan mitt. Jag är för rädd för att säga det rakt ut. Varför offra pengar på mig - ett hopplöst fall. Kan ju inte gå deras behandlingsprogram 10 ggr. Skäms så in i helvete.

Fick samma saker att tänka på i "läxa" som så många ggr förut. Hur vill jag ha det, hur ska jag nå dit, och vad behöver jag hjälp med. Skrev en lista ikväll och mailade honom. Den kommer han säkert skriva ut tills på torsdag då vi ska ses igen. Han kramade mig länge, länge innan jag gick. Jag ville inte släppa. Känner mig så trygg med honom. Alla borde ha en sådan människa i sitt liv.