jag funderar mycket på om jag ska våga släppa allt. Våga göra modet lite större än rädslan. Berätta, för första gången någonsin, vad som hände. Utan att "försköna" något. Men det är så svårt. Tänk om jag blir lämnad. Tänk om min kp ser mig som den barnahora jag är, och tar avstånd från mig. Vad ska jag då göra. Kan man verkligen säga som det är till någon. Är det verkligen möjligt. Kan jag berätta hur jag plågat mig själv, år ut och år in, vad jag håller på med, varför jag fortfarande är kvar nere under ytan. Det är en kittlande känsla att tänka tanken. Särskilt då min kp jobbar på ätstörningsenheten, och inte någon klinik med annan inriktning. Visst, det hänger såklart ihop, men det gör det inte mer lämpligt. Min t kan jag inte säga något till. Vi har ju påbörjat vårt avslut. Så där "har jag inget att hämta".

Funderar på att skriva. Skriva först och sedan prata, när jag känner mig redo. Frågan är om han tycker att det är ok. Jag tror det, men jag vill ju inte att han ska känna sig pressad att lyssna, eller veta. Eller att göra allt på mina villkor.

Ridläger med en massa barn.... och jag stänger av.. samtidigt som allt lever sitt eget liv........