Samtal idag. Tandläkaren kom dit. Hon visade mig lite hur jag kan göra för att sköta tänderna på ett annat sätt. Kramade om henne innan hon gick.

Sen släppte min kp en bomb. Jag pratade om min läkare och mediciner och frågade om han fått veta något nytt sedan sist då jag frågade honom också. Han såg på mig lite på samma sätt som sist jag frågade. Sådär så det känns som att det är en obekväm fråga - eller att han inte är bekväm med att svara på den. Sist undrade jag vad som var fel, om han ljög för mig. Men - han kan ju inte ljuga mig rakt upp i ansiktet. Eller.....?

Han sa att han vet. Men att han inte vet om han får berätta. Jag svarade att det är ok, då kan jag fråga hennes handledare eller också henne själv. Då svarade han. Hon har just fått barn - igen. Så hon blir borta minst ett år - till. Såg på honom och frågade när han fick reda på det här. Han ville verkligen inte svara. Under starka påtryckningar så svarade han till slut.... Och han har vetat SEDAN I VÅRAS.........................

Mitt hjärta gick i tusen bitar. Nej, värre. Det pulveriserades. Han ljög för mig. Och han har undanhållit det här från mig i nästan ett år. Han sa att han tyckte att jag har haft tillräckligt med tänderna och att inget skulle ha varit annorlunda idag om han berättat - hon är borta, punkt. Jag grät så tårarna forsade. Sa att om han hade berättat så hade jag ju inte gått runt och tänkt att efter årsskiftet så kan jag andas igen. Då hade jag inte byggt upp en massa glädje, förhoppningar, osv. Utan då hade jag varit förberedd. Och kunnat hinna smälta och hantera det. Inte tagit på mig en massa som tex tänderna som tagit rejält på mitt medicinförråd.

Han frågade om han ska kontakta min "backup" eller om jag vill göra det. Jag skiter i vilket. Hon kommer inte skriva ut mediciner som min läkare gör. Utan då är det läkarbesök varje månad och jag får enbart medicin för en månad i taget - trots att jag aldrig misskött mig eller min medicin. Det gör att jag känner mig bestraffad, och som att jag är tillbaka på ruta noll då jag fick medicin delad av min t. Och "backup'en" sa sist att hon ju inte känner mig. Men nu kommer min läkare vara borta i ca 5 ÅR totalt - så min "backup" känner mig nog betydligt bättre trots allt. Men hon kommer inte säga så. Hon kommer svara att hon förstår, men att hon inte kan skriva ut sådana mängder medicin, och ingen medicin utan att träffa henne.

Grät fortfarande när jag gick från min kp. Grät på bussen. Grät på ica när jag handlade. Gråter hemma. Tårarna tar inte slut. Kom inte ut på internet, varken på laptop eller mobil, så jag skrev ett sms till min kp. Vet att det är fel, men jag var tvungen att lätta på trycket för att inte hoppa framför en buss.

Jag vet inte vad eller varför jag trodde att jag skulle få känna glädje, något positivt, denna gång. Att få hjälp med tänderna var en så stor positiv händelse, så självklart måste mattan dras undan under mina fötter så att jag faller. Och faller djupt, djupt ner i avgrunden. Ner i det välkända svarta hålet som jag fallit ner i så många gånger förut.

Funderar på att ta livet av mig, på allvar. Nu har det varit såhär I ÅRATAL. Dessutom har min kp ljugit mig rakt upp i ansiktet. Och folk undrar HUR och VARFÖR jag misstror och saknar tillit till vården....?!???

Jag orkar fan inte mer.

Samtal på fm idag. Nya vårdplanen spikad. Jag höll på att krypa ur skinnet.

Så reser sin min kp. Min älskade kp. Frågar om jag kan gissa vad han håller på att läsa just nu. Jag svarar "det är väl nåt med KBT". Han plockar fram en bok - som det står KBT stort över framsidan - och visar mig i texten. Det handlar om PTSD. Jag vill bara sjunka genom golvet, golven... marken....

Känner mig såååå sedd. Började nästan gråta.

Han behöver ju inteeeeee läsa för min skull ju!

Får så dåligt samvete. Och jag skäms.

Det är inte som att han läser den för någon annans skull.

Åååååååååhh!! Jag DÖR!!!!

Drack lite vatten - och då lossnade ett stygn. Det är ju bara normalt, men det var nog inte meningen att det skulle fastna i halsen... Jag dricker och dricker och det rör sig inte. Sitter precis nedanför "gränsen" för kräkreflexen, så jag har kväljningar hela tiden. Hände nyss.

Hade jag kunnat så skulle jag ha ätit en knäckemacka, för det vet jag brukar fungera. Men - nu går ju inte det.

Samtal imorgon. Är jättenervös. Nytt år, ny vårdplan, nya "mål"... och "dags" att ta tag i det jobbiga efter att ha fyllt hösten med tandproblemen. Vet inte om det betyder att bearbetningen börjar imorgon. Jag tror inte det, eftersom det är fredag och han vet att jag behöver klara av helgen - och att tandläkaren kommer på vår tid på måndag.

......och ja, jag vet att jag flyr... det är det jag är bäst på...........

Inser att jag knappt känner någon smak på mat alls. Måste bero på all svullnad efter operationen. Undrar när det blir bättre..... Tyckte att pizzan inte smakade något, och idag stekte jag lax till middag och kände ingen smak. Känner bara salt och sött. I princip inget annat. Därför fungerar godis bäst att äta....

Imorgon em är det i alla fall dags att träffa min kp igen efter juluppehållet. Är sååååå skönt. Vill bara krama honom. Få vila en stund.

Ska ta huvudvärkstabletter nu, för jag har ont i skallen för fjärde eller femte dagen i rad nu och idag börjar det kännas som analkande migrän... får väl se var det slutar..

Bäddade rent för några dagar sedan och upptäckte att allt blivit rött i sängen...... Började fundera på hur länge sedan det var som jag bäddade rent sist, för jag hade ett rött påslakanset... Har inte orkat duscha på ett par dagar heller, och snabbtvättade håret ikväll när jag fick syn på att schampolöddret var RÖTT!!! Så det måste komma från påslakansetet. Det var nytt - men tvättat! Dock verkar det inte ha hjälpt........... Tvättade håret flera omgångar efter att jag såg löddret.. jeeesus..... Tur att jag inte tvättade setet ihop med resten av 60-tvätten, för då hade väl alltihopa varit rött..

För övrigt... ja, jag är svullen i munnen fortfarande, och de flesta stygn verkar sitta kvar. Börjar få lite småpanik för det, eftersom de i vanliga fall bokar in ett återbesök 10 dagar efter operation för att ta bort ev kvarsittande stygn............ Det kommer inte att ske med mig. Det har ju dessutom redan gått 16 dagar. Och jag ska träffa tandläkaren den 12:e hos min kp. Men det kommer inte bli något gapande och/eller kapande av suturer i munnen. Aldrig. Då får hon tala om hur jag ska göra, så får jag försöka själv.

Har, förutom att ta hand om vovven och titta på film, "shoppat loss" på ebay. Har nog spenderat 40-50 kr. Det är ganska intressant att se hur mycket man KAN få för pengarna, och se alla galna saker som finns som man inte ens anade att de ens existerade.

Lagat tomatsoppa som jag åt till lunch, och till middag blev det äckligt pulvermos dränkt i ketchup, och prinskorv till. Och så har jag smält bit för bit av en chokladkaka i munnen, och sörplat i mig halvsmält glass med mosad banan och chokladsås..........

Sovdags nu...... i min röd-kontaminerade säng........

Igår skrev tandläkaren till mig att det gått så pass lång tid sedan operationen, att infektionsrisken är så liten att hon inte längre "kräver" att jag ska höra av mig varje dag. Idag har jag ätit pizza. Faktiskt. Det smakade... inte så mycket... men det mättade. Och kändes riktigt bra. Fick ont överallt i hela munnen, men det var det värt. Ikväll har jag kollat och minst ett av stygnen har lossat. Det som var längst fram, så det känns lite oroligt. Ska försöka äta soppa och annat flytande tills dess att det inte är så svullet. Om - om - såret skulle gå upp, så kommer rötterna på 1/3 av tänderna i underkäken att synas.... Så jag tänker att jag ska vara lite försiktig. Trots att de två veckorna gått nu.

Äntligen fredag. Fredagen innan måndagen när min kp är tillbaka. Äntligen. Är rädd. Livrädd för alla känslor jag stängt in, ja allt som jag har "pausat" för att ta mig igenom operationens efterdyningar i ensamhet. Magen har fullständigt kraschat. Har bajsat en gång sedan dagen före op (wow - intressant att läsa). Jag hoppas i alla fall att det ska bli bättre när jag får lite mer rutin. Och så hoppas jag verkligen att min läkare kommer tillbaka och inte ska vara borta ett år till som förut. Men vi får väl se.

Känner mig nästan lite förlamad just nu. Av både rädsla och insikten att tiden faktiskt tickat på och att uppehållet snart är slut. Jag...... jag vet inte..... Känner mig nästan illamående.... i mitt vacuum... min sköra, sköra bubbla....

........snälla söv ner mig igen.... låt mig få sova....... ta över kontrollen så att jag slipper..... ta över.... snälla.........