Gick till terapeuten så att jag var där halv nio i morse. Inget hände, såg inte till någon. Så kom hon och sa att min läkare skulle komma, men bli lite sen. Svettades floder och skakade. Grät. Lugnade ner mig tills läkaren kom. Hon tog i hand för att hälsa. Så jävla "kall". Började stelt med att fråga hur sommaren varit. Svarade och så satte mötet igång. Hon vill att jag ska byta medicin. Aldrig i helvete. Jag har fått nog av att vara försökskanin. Hon föreslog neuroleptika (flupentixol), och jag vet hur de flesta andra känner inför det. Jag är inget undantag. Det gör bara allt värre. Men hon motiverade det med att hon gav det till sina psykotiska patienter på äldrepsyk, och äldre människor är väldigt biverkningskänsliga så då passar det här att ge till dem eftersom det är "snällt". JAG ÄR FÖR FAN INGEN 80-ÅRIG GAMMAL TANT!

Hon har INGA idéer eller förslag andra än de som fungerar för gamla människor över 65 år ålder, och hon söker heller inte efter annat eller tillfrågar någon annan som har kompetens.

Det blev i alla fall bestämt att jag står på mina 30mg Cymbalta tills dess att hon har kollat upp om hon får skriva ut Xenical till mig. Paragrafryttare som hon är så har hon stenkoll på att "man får bara skriva ut olika saker beroende på vad man jobbar med" (jaha, och då får hon väl skicka en remiss till någon som kan hjälpa mig då - hur svårt kan det vara!). Lergiganen blir utbytt mot Atarax eftersom jag har så fruktansvärda biverkningar. Jag får nytt recept på Laktulos och har kvar den äckliga Stesoliden. Sen ska hon kolla upp om det fortfarande är så att man får hjälp med ärr när man som självskadare har hållit sig skadefri ett år, men det är säkert indraget så det får jag aldrig.

Både hon och terpeuten tycker att jag ska in i någon sorts gruppaktivitet, och jag vägrar. Inte på de premisser som finns nu. Jag hade behövt verksamheten som lagts ner, tyvärr. Och få hjälp av ögonkliniken går inte, trots att jag knappt ser ens en meter, för i det här länet måste man lida av en ögonsjukdom för att få sådan hjälp. Tur att min syster bodde i ett annat län längre söderut så att hon fick hjälp, eftersom hon var så gravt handikappad och utvecklingsstörd att hon inte ens kunde sitta upp själv. Hon hade aldrig fått se någonting i hela sitt liv om hon hade bott här, eftersom hon inte hade någon ögonsjukdom. Vaddå lika vård oavsett var man bor........

Min läkare erkänner heller inte att hon inte tror på mina fysiska besvär, men hon sa klart och tydligt att hon anser att jag i alla fall inte lider av någon missbildning eller onormalitet. Trots att min egen ordnade "second opinion" konstaterade att jag hade rätt på alla punkter. Och så bedyrade läkaren att jag har en läkare på kvinnokliniken som jag kan ta kontakt med själv om det skulle behövas, så hon håller det hon lovat(/hotat..?) - att inte göra något mer för mig så att jag får hjälp med det. Sen tog jag även upp att jag inte är någon hypokondriker och att jag, som alla andra människor, drabbas av krämpor och fysiska besvär, men jag känner att hon inte tror på det jag berättar. Hon tror att allt är psykiskt. Jag sa i alla fall att jag har fysiska problem som skulle kunna vara dödliga, men inte tänker jag ta upp det med någon. Hela jag är ju redan tillräckligt fel, och dessutom tror ingen på mig ändå.

Och så konstaterade min läkare att våra olika människosätt och problemen som följer, inte går att göra något åt. Det är bara att träffas och se tiden an. Jag försökte säga att visst, det är ju en lösning, men då måste man få PRATA om det också - utan att bli dömd för det.

Sen gick hon, och jag satt kvar en stund hos terpeuten. Precis när jag skulle gå så släppte hon bomben att hon ska gå ner i tjänst. Hon är 61 år gammal. Jag tappade allt. Grät som ett barn. Jag förlorar allt nu. Precis allt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...