Har varit hos min t. Gråtit så kinderna är sönderslitna. Ögonen är igensvullna. Tog mig hem i alla fall.

Pratat om tunga saker, hur vården behandlat och behandlar mig. Att de i maktposition ständigt förmedlar budskapet att jag är värdelös. Jag förstår ju att det är som min t säger; att de inte vill mig illa. Men samtidigt förstår jag ju att de inte lyssnar på och/eller tror på mig ens en gnutta. Och hur man än vänder och vrider på det, så blir det till att kännas som att jag är helt värdelös. Berättade att jag slagits mot "system" hela mitt liv. Ända sedan jag var liten har det varit samma sak. Mina föräldrar slogs för min storasysters rättigheter, och de fick inte heller några svar. "Vi jobbar på det" är inte ett "ja" eller "nej", vilket innebär att man inte kan överklaga eller göra något åt det. Man får helt enkelt lösa allt på sitt sätt, man är utelämnad till sig själv. Alltid.

Tårarna bara rann. Blev genomsvett av att försöka kontrollera dem. Min t sa om och om igen att jag är lika värdefull som alla andra, att jag är lika värdefull som hon är. Men ja, det är vad hon tycker. Och hon har ingen makt, och är snart borta för alltid. Oavsett är det skönt att ha någon som lyssnar och som säger som det är. "Jag kan inte hjälpa dig, jag vet inte" är i alla fall ett svar, ett besked. Det är något som de flesta i maktposition inte klarar av att säga - "jag vet inte", och likadant med "ursäkta". De som blir alltför uppblåsta av sin makt törs inte erkänna sin egen mänsklighet. Själv tycker jag att det borde vara jobbigt att dels övertyga sig själv och dels hålla fasaden uppe, samtidigt som man vet om att man är mänsklig. Men - jag gissar att de med "chefssyndrom" inte längre känner sig eller ser sig själva som människor på sin arbetsplats. Jag skulle aldrig klara av att vara så "kall" och oempatisk, men det är väl dit världen är på god väg.

Når vi alla fram dit en dag, så vill i alla fall inte jag vara en del av den världen.

Frågade om de extratider hon skrev om förut, men hon är jättestressad och har fullt upp ända in i det sista. Så det blir nog inga fler samtal än de som är kvar. Hon bad om ursäkt, och jag fick dåligt samvete. Jag frågade ju bara, det var inget krav. Men jag tror att hon förstod det.

Tårarna rinner fortfarande. Ska träffa min kp vid halv fyra i em. Måtte jag sluta gråta innan dess.........