Har kommit hem från både min t och min kp. Finner inga ord just nu. Har gråtit så mycket att det gör ont i hela ansiktet, och musklerna ner på halsen värker. Gissar att det är för att jag försökt och försöker hålla emot tårarna. Känns som om huvudet sprängts sönder, som om den övre delen har lossnat från den undre. Hade turen att solen tittade fram när jag for hem från min t, så jag satte på mig solglasögonen. Det var verkligen ett känslosamt avsked. Tror att min bild av vår relation faktiskt har varit ganska lik den verkliga. Min t - min själamamma. Och hon med sin liknande moderskärlek till mig, både när vi varit helt på samma bana och varit osams. Sa innan jag gick att "det här är värre än att flytta hemifrån". Det är verkligen så. När jag flyttade hemifrån så var det skönt att komma ifrån den förgiftade miljön och relationerna - samtidigt som det såklart "kändes" att flytta hemifrån (som för alla andra). Men det här, det här är som att ha släppt kontakten med sin bästa vän och mamma, efter att ha byggt sig ett eget bo. Som att bara säga "nej, nu är det slut" efter allt man gått igenom.

Har skrivit ett "farligt" mail till min kp. Ett mail som... inte är som de som jag brukar skriva....... Skrev om att jag inte vill fastna i det här. Självklart måste jag få sörja, men jag vill inte varken gräva ner mig och dö eller hamna i någon slags försvarsställning som jag alltid gör/gjort annars. Bad honom att inte ge upp om mig än.......... På något sätt måste det finnas en logik i det här. När en sak tar slut så tar en annan vid, när en era tar slut så tar en ny era vid. Och även om världen så må gå under, så är det ju en händelse. Ett någonting.

Oj.......... existentiella tankar...... det var ett tag sedan sist.........

Blir kanske så när man trappar ut mediciner, har hetsätit en helg och fortfarande håller på, och min lilla värld har gått sönder...........

Om tre timmar går jag från terapeuten för sista gången på 7½ år. Vet inte vad jag ska säga. Vet inte vad jag ska känna. Mår så illa. På ett sätt känns det skönt att slippa gå och vänta på att dagen ska komma. Jag har ju vetat om det här länge. Problemet är att det var meningen att jag skulle lämna henne. Resa mig upp och säga hejdå dagen då jag inte längre behövde henne. Jag skulle ha börjat plugga, haft något värde, kunnat börja ett liv. Men nu blev det inte så. Vårdapparaten har än en gång trasat sönder mig. Och tiden rinner ut. Det är för sent för mig. Som tur är så spelar det ingen roll, för det drabbar ingen förutom mig. Jag har ingen. Ingenting. Så det spelar ingen roll.