Jag pallar fan inte det här......... Vill skära ihjäl mig.....

Fryser så jag skakar, men är nog ganska skakad själv....... Har varit och handlat lite, och det är så jävla jobbigt utan att ta medicin........... känns som jag gjort bort mig och kan aldrig mer sätta min fot där........... Jag hatar verkligen mig själv!!!!

Jag vet hur det här kommer bli.... jag kommer gömma mig mer och mer hemma, och snart tar jag mig knappt ut alls.....

Har bitit ihop tänderna så det gör ont i hela munnen och käkarna..... inte bra för min trasiga tandställning heller........

Har varit hos min t. Gråtit så kinderna är sönderslitna. Ögonen är igensvullna. Tog mig hem i alla fall.

Pratat om tunga saker, hur vården behandlat och behandlar mig. Att de i maktposition ständigt förmedlar budskapet att jag är värdelös. Jag förstår ju att det är som min t säger; att de inte vill mig illa. Men samtidigt förstår jag ju att de inte lyssnar på och/eller tror på mig ens en gnutta. Och hur man än vänder och vrider på det, så blir det till att kännas som att jag är helt värdelös. Berättade att jag slagits mot "system" hela mitt liv. Ända sedan jag var liten har det varit samma sak. Mina föräldrar slogs för min storasysters rättigheter, och de fick inte heller några svar. "Vi jobbar på det" är inte ett "ja" eller "nej", vilket innebär att man inte kan överklaga eller göra något åt det. Man får helt enkelt lösa allt på sitt sätt, man är utelämnad till sig själv. Alltid.

Tårarna bara rann. Blev genomsvett av att försöka kontrollera dem. Min t sa om och om igen att jag är lika värdefull som alla andra, att jag är lika värdefull som hon är. Men ja, det är vad hon tycker. Och hon har ingen makt, och är snart borta för alltid. Oavsett är det skönt att ha någon som lyssnar och som säger som det är. "Jag kan inte hjälpa dig, jag vet inte" är i alla fall ett svar, ett besked. Det är något som de flesta i maktposition inte klarar av att säga - "jag vet inte", och likadant med "ursäkta". De som blir alltför uppblåsta av sin makt törs inte erkänna sin egen mänsklighet. Själv tycker jag att det borde vara jobbigt att dels övertyga sig själv och dels hålla fasaden uppe, samtidigt som man vet om att man är mänsklig. Men - jag gissar att de med "chefssyndrom" inte längre känner sig eller ser sig själva som människor på sin arbetsplats. Jag skulle aldrig klara av att vara så "kall" och oempatisk, men det är väl dit världen är på god väg.

Når vi alla fram dit en dag, så vill i alla fall inte jag vara en del av den världen.

Frågade om de extratider hon skrev om förut, men hon är jättestressad och har fullt upp ända in i det sista. Så det blir nog inga fler samtal än de som är kvar. Hon bad om ursäkt, och jag fick dåligt samvete. Jag frågade ju bara, det var inget krav. Men jag tror att hon förstod det.

Tårarna rinner fortfarande. Ska träffa min kp vid halv fyra i em. Måtte jag sluta gråta innan dess.........

.....jag kräks snart av ångest........

Ingen hör av sig, ingen berättar något. Skulle ha farit till stallet i torsdags och fått lite uppdateringar från mitt juridiska ombud, men det blev inget. Skulle ha fått nyheter redan i onsdags, men då var hennes son med så då kunde vi inte prata. Istället skulle det bli på fredagen, men det blev inget då heller. Idag har jag inte hört något alls.

Det enda jag har gjort idag är att rensa ur gamla kläder ur mina gömmor. Min kp har sagt att det inte är någon bra idé att jag har kvar kläder i barnstorlek och XS. Jag vet ju det, men har inte orkat bry mig, har velat hålla fast i min sjukliga dröm om att bli smal. Men idag hade jag inget annat för mig. Kunde inte titta mer på tv eller datorn, för huvudet kändes som det skulle sprängas. Så jag plockade igenom garderoberna. Har rensat ut 4 plastkassar med kläder. Det mesta är - eller snarare var - "favoriter", men vad spelar det för roll. Varje gång jag öppnar garderoben så ser jag alla kläder som jag inte längre kan ha och som jag inte heller kommer kunna ha om jag inte plågar mig själv till bristningsgränsen.

Har nog rensat bort 5-6 par jeans. De jag hade när jag pluggade. Men jag antar att kroppen förändras med åldern också. Eller ja, jag hoppas det, så att inte allt bara beror på att jag är fet.

Sov inatt. För att jag tog min sömntablett. Problemet är att ju mer utvilad jag är, desto jobbigare blir dagarna. Ju mer flashar kommer. Ångesten har hängt över mig som en dimma idag. På em somnade jag till slut av utmattning. Känns som att det verkligen är upplagt för en hemsk natt........... Särskilt då jag ätit "ordentligt" också. Magen petar rakt ut och jag mår så illa. Vill laxera eller fortsätta äta. Kan inte ge mig själv mat för att jag är värd det, för att det är bra för mig.

Tror jag spyr snart............

något är allvarligt fel när man erbjuder sig att inte anmäla ett allvarligt fel inom vården om man bara får en inofficiell ursäkt......... men istället för att för att få en ursäkt så hämnas ST-läkaren och dess handledare som är en överläkare.............

och som inte det är nog så informerar jag verksamhetschefen om det..... och vad gör då den....... jo, ingenting............ som alltid.......

skrev det här till idioten i torsdags............ och har inte fått något svar..... inte hört ett skit...........

jag fattar inte hur människan kan leva med sig själv...........

"Hej - återigen,
Det har just kommit till min kännedom om ev hämndaktioner från *ST-läkaren*/*ÖL som är ST-läkarens handledare*, och till skillnad från tidigare incidenter så orkar jag inte med sådant nu. Så därför gör jag ingen anmälan pga rädsla. Jag kommer heller inte att höra av mig mer. Hade hoppats på ett mer humant bemötande - som vanligt - men blev lika besviken som vanligt. Jag trodde att ni skulle klara av att hålla er till sakfrågan, men icke.

Härmed avslutar jag ärendet från mitt håll, och önskar av hela mitt hjärta att jag är den enda som blir utsatt för dessa saker.

*mitt namn*"

välkommen till mitt liv...............

Tog sömntablett igår kväll. Var tvungen att få sova. Och nu har jag varit utan så länge att jag mest troligt kommer klara mig tills min läkare är tillbaka.

Mår så jävla dåligt. Önskar att jag var död.

visste inte hur många laxtab jag tagit igår kväll/natt

har räknat på fm och jag tog tydligen mer än tredubbel dos

det var lugnt fram tills före kl 6

somnade vid 5-tiden

men när jag vaknade så trodde jag att jag skulle dö

skrämde ihjäl astrid när jag slängde mig till toan

rann överallt

hjärtat rusade så in i helvete så jag gissar att jag hade takykardi

satt på toa och kräktes i handfatet om och om igen

hela näsan full med magsyra

låg på badrumsgolvet och försvann till och från

svetten rann och jag frös och skakade

mår fortfarande illa

hade kunnat dö inatt

jag som tuppar av när jag kräks

har bitit ihop tänderna så hårt att det smakar blod

annan sorts laxtab än vad jag brukade ta

vet inte om det beror på det

eller om det kanske beror på att jag inte laxerat på så länge nu

jag vet inte

det enda jag vet är att jag aldrig mer vill genomleva en sådan här natt

jag dör  hellre än att ha det såhär

jag orkar inte mer

orkar bara inte mer