De vill kasta ut mig före midsommar. För att avdelningens läkare går på semester på fredag. Och han har sagt ifrån sig allt ansvar vad gäller mig. Men ändå ska han förstöra och sätta käppar i hjulet för mig och slänga ut mig när jag genomgår den jobbigaste perioden på året. Det är tre månader sedan D hängde sig här på avdelningen och den 14:e är det tre år sedan min syster gick bort. Och jag LOVAR att om jag blir utslängd och därmed inte får hjälp över midsommarafton så tar jag livet av mig. Då får jag i alla fall vila vid min systers sida. Jag har ingenting att komma tillbaka till efter sommaren, avdelningen försvinner, och nu ska de rycka undan mattan under fötterna på mig NU också. Jag har redan insett att jag kommer supa skallen av mig på midsommar, skära mig och ta mitt liv om jag inte får hjälp härifrån avdelningen. För det här är sista gången jag är här. Och de vill inte ens ge mig ett värdigt slut.

Kastar de ut mig så tar jag mitt liv för jag orkar inte med det här OCKSÅ. Vad i helvete spelar en vecka för roll för dem??? När den betyder allt för mig - liv eller död.

Nu på morgonen kom droppen som fick bägaren att rinna över. De har förstört hela denna veckas matbeställning pga att de skiter i att överhuvudtaget göra någon. Så jag får återigen ingen hjälp med mina ätstörningar. Så det här kommer gå helt åt helvetet! Jag har ansträngt mig mer än vad som är möjligt för att påverka min situation, jag har utsatt mig för mer än vad jag orkar och klarar av. Men ändå får jag inte ett skit för det. Och jag hatar mig själv och min jävla naiva syn på mig själv som jag fått! Och ja, jag fattar att jag låter som en Borderline'are, men det SKITER JAG I! Då har jag väl diagnosen Borderline idag då! Jag är en jävla igelkott! Jag vet det! Alla taggar som sticker ut från mig är sådana som genomborrat mig själv förut! Imorgon är det vårdmöte och det kommer inte ge ett skit! För det finns inte någon jävla plats för mig i den här världen!

Ja, det är väl allt jag är - en idiot och ett psykfall. Därför har jag det som jag har det. Jag har mig själv att skylla.

Jag har gjort massiva och enormt stora framsteg - men vem har jag att dela med mig till? Vem vill vara hos mig? Med mig? Vid min sida? Ingen. Och en del är verkligen bra på att trampa ner andra indirekt och helt till synes oskyldigt - precis som jag själv gör nu. Men vem bryr sig, eller hur?! De som inte bryr sig om vare sig framsteg eller bakslag som jag - vännen - gör, de som skiter i om jag lever eller ej, de som det inte rör i ryggen vad som händer med mig - ja, de borde jag lika gärna kunna leva utan.

Jag har varit och är inlagd på en sluten akutpsykiatrisk avdelning för extra vårdkrävande patienter i 4 jävla månader - so what, eller vaddå..? Jag har fattat att ingen bryr sig!! Jag har aldrig begärt eller krävt att någon ska bry sig - men jag har rätt att ö n s k a. Faktiskt. Jag som inte har en endaste människa som hälsar på mig, hjälper mig med djuren, posten, vattning av blommor - eller bara någon som säger HEJ. Jag som är helt jävla utlämnad till vården och den PERSONAL som finns där. Inga vänner. Ingenting. Hur hanterar jag det??? Jo, jag sitter i korridoren på det här jävla sjukhuset och skämtar och skrattar med både personal och patienter. Och snart är det exakt 3 år sedan min älskade syster lämnade denna jord. Min syster som jag inte ens fick säga hejdå till innan mina jävla föräldrar stängde av respiratorn. Det finns ingen som lever ett bekymmerslöst liv! ALLA har problem! Det går inte att ständigt vara ett offer! Jag kämpar som en jävla idiot med att KOMMA NÅGONSTANS! Så alla kan bara SLUTA TRAMPA NER MIG!!! Jag LIGGER REDAN NER!!

Jävla skithelvete.

Mår totalt piss idag. Ingen förstår. Ingen vill prata med mig. Jag är så jävla ensam. Och jag mår så jävla dåligt. De rycker bort den enda behandling som passar mig. De tar ifrån mig avdelningen. De tar ifrån mig min framtid.

Jag har slagits som ett DJUR på liv eller död för att ta tillbaka mitt liv från min förövare. Men vad spelar det för roll. Jag kommer att dö ändå. Jag har misslyckats. Jag vill inte vara något jävla offer längre. Jag vill må bättre, få bättre självförtroende och självbild, och göra något av mitt liv. Men det går inte. Jag kommer ta mitt liv. Jag orkar inte mer.

Pengar. Pengar styr allt - precis ALLT. Jävla idiotsamhälle. Inte att undra på att jag inte passar in någonstans.

Jag vill. Jag VILL verkligen. Men det går ju inte. Det går ta mig fan ALDRIG. Och jag orkar inte hålla på såhär längre!

P kom med nattmedicinen nu. Första gången han kommer med den till mig för att jag inte bett om den själv. Sa som det var, eller är, att jag är skiträdd för att sova för att jag drömmer så fruktansvärda mardrömmar. Har haft ångest hela dagen lång pga förra natten. Och nu väntar ännu en natt. Personalen medger att de hört mig gny i sömnen, men ändå väcker de mig inte. P har lovat att väcka mig, men eftersom han är ensam ssk både igår och idag så har han ju annat för sig än att springa och titta till mig. Så det gör någon annan. Och de väcker mig inte.

Helvetes jävla skit. HELVETE!

Känner mig fortfarande smutsig, sårig och psykiskt nedbruten. Orkar inte med det här.

Önskar att P kunde sitta hos mig tills jag somnat.

Nej, jag önskar att jag var död, det är lättare. Då behöver jag inte kämpa och slåss mer.

Men för P's skull vill jag leva. Just nu. Kanske.

Jag mår bara så dåligt. Är så rädd. Och ensam.

Törs inte höra av mig till någon för ingen hör av sig till mig.

Jag vill inte vara den ständiga svansen som bara är i vägen.

Jag vill inte tjata.

Önskar att jag var död.

Det är det enda som kan rädda mig från mardrömmarna.

Mardrömmarna från inatt har fastnat i kroppen. Har ångest så jag dör. Drömde om övergreppen. Men det var ju blandat med annat som var jättekonstigt som jag skrivit om på förmiddagen. Har varit och köpt både godis och glass - som jag hetsåt naturligtvis. Har sett på film på eftermiddagen, "The whole ten yards".

Vill bli nedsövd. Det är en skön känsla. Bara sova. Utan drömmar, utan att tänka eller veta om något. Lämna över allt till personalen. Jag orkar inte andas längre. De tar ifrån mig allt. "De" är de som sitter på makten. De låter mig inte få komma till behandlingscentret för det ska läggas ner nu helt plötsligt när jag är redo för att gå dit på dagarna. De tar inte in uska-studerande på komvux längre som redan har treårigt gymnasie. Jag har inget efter midsommar. Då försvinner avdelningen för mig och med den allt jag har att stötta mig mot när mina ben inte orkar bära mig, eller när jag svajar till och bara behöver veta att det finns någonstans att ta vägen.

Jag faller handlöst.

Jag vill dö.

Har ångest så jag mår illa. Och personalen sitter och asgarvar i rapportrummet. Tur att någon har roligt i alla fall. Y var sjuk inatt och ska vara borta två nätter till, men P jobbade. Hann bara säga godnatt till honom. Ville säga så mycket mer. Behövde prata. Men orden kommer inte ut ur munnen. Vill karva fram dem i skinnet med ett rakblad... men jag skadar mig inte så längre.

Har drömt fruktansvärda mardrömmar inatt. Jag var hos mina föräldrar och föll i, trampade in och fick glas "inskjutet i huden" på hela kroppen. Var ingen vits att skrika för ingen hörde mig. Satt ensam och plockade bort bit för bit i tystnad. "Han" var där. Tortyr.

Känns som att jag kommer dö av ångest idag. Är så ensam. Har ont i magen. De har bytit Laktulos Apelsin till Laktulos "utan smak". Spyr om jag försöker ta den.

Har haft nattperm tis-ons, ons-tors och tors-fre. Vårdmötet är flyttat tills 9/6 kl 13. Har inte kunnat sova hemma utan mitt bolltäcke, men har ändå valt att vara där på kvällar och nätter för lugnets skull. Orkar inte träffa den där idioten som ev kan fortsätta jobba natt. I alla fall inte när det inte finns någon annan vettig personal att prata med. Inatt jobbar P igen så då finns han. Så jag hoppas få sova nu för första gången på 5 nätter.

Har fått två gigantiska bakslag. Har fått besked om att den hjälp jag vill och behöver ha garanterat tas bort i höst. Så jag har inget att sätta mitt sikte på. Och efter det fick jag svaret från komvux att jag inte är välkommen att läsa till uska. De inte tar in de som redan har 3-årigt gymnasie. Så hur jag än gör så har jag ingen framtid.

Idag har de skrivit ut tre pat och igår en. Och Stefan fick beskedet att de siktar på att skriva ut honom nästa fredag - vilket han genast blev arg för. Han "är ju inte frisk än" - som om man SKA vara här tills man är FRISK?! Jag sa som det var till honom - personalen gör allt i sin makt för att hjälpa honom, men han vill ju inte ha hjälpen så varför ska han vara här då. Man kan inte sitta och säga att "jag är inte frisk än" och "jag mår ju dåligt och säger att jag ska skjuta folk och spränga saker". Jag blev förbannad och sa att han är ju inte ens villig att prova medicin för att må bättre, och inget annat de försöker med är ju bra heller enligt honom, så vad ska de göra. Jag vet inte var han är nu. Han har kanske perm. Han förstod inte vad läkaren sa när han sa att Stefan ändå aldrig är här på avdelningen. Han är ju aldrig här! Han äter och sover här - annars är han bara ute och ränner. Och varför ska folk ta sina liv istället för att få den plats som han har när han ändå aldrig är här. Men det kvittar för han fattar ändå inget, oavsett hur mycket man än försöker förklara.

Har fått ett rek brev att hämta ut på posten. Antar att det är min journal från Socialstyrelsen. Är ju över ett år sedan jag lämnade in ansökan om journalförstöring/ändring så det är väl på tiden... Tror inte att de kommer ändra eller ta bort något, men vem bryr sig. Jag orkar inte. Inte efter allt jag varit med om och ändå inte kommer någonstans rent praktiskt sett. Gör min läkare till råga på allt så att jag inte kommer få förlängd aktivitetsersättning från FK så skiter jag i det här. Då tar jag mitt liv. Plockar hon bort mina diagnoser och skriver att hon inte kan uttala sig om mig överhuvudtaget pga att hon inte får göra en neuropsykiatrisk utredning så lär jag aldrig få förlängt. Om inte annat så kommer FK kräva att jag gör utredningen och det gör jag ALDRIG.

Mitt PO har inte jobbat idag. Hennes mamma är sjuk. Är rädd att hon ligger för döden eftersom hon inte är pur-ung direkt. Mitt PO själv är ju över 60 år gammal.

Har städat åt både A och T igår så nu är det rent. Känns jätteskönt. Nu slipper jag ha massiv ångest över att jag "brustit i tillsynen" under hela min vårdtid... Vet fortfarande inte vad som kommer att ske under sommaren, men jag ska i alla fall ägna dem massor av tid så att de får vara ute tillsammans med mig - var jag nu än kommer att befinna mig - och bara gosa och njuta. Mamma har sagt att de ska vara i fjällen när jag kommer dit och att jag får stanna där själv en månad. Sen skulle de komma upp och vi for hem till mig. Men nu har hon ändrat sig. Eller kanske pappa snarare. Så det är osäkert om de kan komma upp tills jag ska hem igen, och då kan jag inte fara överhuvudtaget. Det är en sak att ta en långpromenad ner till samhället för att handla mat, och en helt annan att ta en sådan promenad med en månads packning och två transportburar för att hoppa på en buss kl 6 på morgonen.

Jag är så trött så jag tror att jag dör, men jag kan varken vila eller sova för jag har så hög ångestnivå. Jag är så ledsen också. Det finns ingen plats i den här världen för mig.