ringde terapeuten

grät och skrek

hela stadsdelen måste ha hört mig

stoppar i mig stesolid efter stesolid nu för att lugna mig lite

hon förstår

hon förstår verkligen

men ingen kan hjälpa mig

finns inget sätt som någon kan hjälpa mig på

allt började rasa samman när min fd vän ordnade så att min läkare dumpade mig

hade jag haft henne kvar så hade jag varit på behandling nu

och jag hade gått hos ridterapeuten

och snart skulle det vara dags att ta steget tillbaka ut

studera

till ssk

som jag alltid drömt om

men nu blev det som det blev

jag gjorde också fel

men tack vare min sk vän så fick jag inte en enda chans att ändra på mig, göra bot eller någonting

bara pang så var läkaren borta

det tog ca 5 sekunder

och nu sitter jag här

har slitit mer än vad någon kan förstå

genomgått värre helveten än vad som går att beskriva

och ändå förlorar jag

ändå är och förblir jag ett jävla psykfall i resten av mitt liv

jag hade kunnat anmäla henne för det hon gjorde

men jag har ingen självkänsla

och andra omkring mig på nätet gjorde inget

sa inget

tyckte inget

¨så här är jag nu

dagens visdomsord är att man aldrig kan veta vem eller vilka som kommer ha en förödande påverkan på ens liv

jag vill inte predika "trust noone" på internet

men var väldigt, väldigt försiktiga

är så snurrig av medicinabstinens idag så hag tar mig knappt ur sängen

läkaren har hört av sih till terpeuten - om att träffas alla 3, inte om min akuta situation

så nu vet jag att jag inte bara inbillar mig - läkaren skiter totalt i mig

grät igår tills jag kräktes

ringde terapeuten

hon förstår

men min läkare förstår ingenting

inte ett skit

men hon vill inte ens försöka förstå heller

och hon hör inte ens av sig

varken till mig eller terapeuten

har slutat med cymbalta

men har just tagit 30mg

bara för att kroppen inte ska slå bakut helt och hållet

mitt po kommer om 1½ timme

är helt genomsvett och mår totalt piss

gråter

sista dagen hon jobbar den här veckan

och terapeuten är ledig på fredag

kan inte bli bättre

undrar om jag överlever den här veckan

bara att le och gå under

min läkare har inte hört av sig

varken till mig eller min terapeut

varit på terapi nu

gick åt helvete som allt annat

terapeuten sa bara redan det jag vet; att det inte finns någon hjälp för mig

mitt PO har inte tid att träffas idag heller, så jag måste försöka ta mig ut själv

en sista gång innan abstinensen av cymbaltan kommer

sen ska jag bara vara här hemma

går inte utanför tröskeln om jag inte går ner i vikt

och tar det för lång tid gör jag slut på mig

det är ju inte som att min läkare bryr sig

jag orkar inte med det här

det går bara inte

allt blir bara fel

om ingen kan hjälpa mig IDAG så har jag tagit min sista cymbalta nu på morgonen

för det här går inte längre

jag tar mig inte utanför dörren för att jag är så fet

och jag har insett att jag kommer öka i vikt ännu mer för jag orkar inte träna och motionera 4 timmar per dag

jag HATAR träning och motion, det har jag alltid gjort

förut kunde jag äta chips och godis, OCH normal mat, och ändå inte gå upp 2kg på 2 dagar

jag mår illa

har sagt ifrån all sorts "aktivitet"

tänker gömma mig här hemma tills jag gått ner i vikt, eller dött

Jag har mailat till min terapeut och läkare idag och meddelat att jag slutar med Cymbalta. Min kropp orkar inte att bära upp 50% mer vikt än normalt. Jag är en liten ung kvinna på 157 cm, och jag ska inte väga 72 kg. Min kropp orkar inte bära det. Jag tränar och motionerar 4 timmar per dag och har inte gått ner i varken vikt eller omfång. Och nu efter att låtit bli i 2 dagar så har jag gått upp ytterligare 2 kg. Tidigare har jag kunna äta vad jag vill utan att gå upp mer än 5 kg som mest, men då har jag levt på chips och choklad. Nu kan jag inte ens äta BRA utan att gå upp i vikt. Och jag hatar att träna och motionera (kanske för att min förövare var träningsfreak och käkade anabola), och jag har aldrig gjort det förut. Men nu har jag försökt gå ner i vikt på ett hälsosamt och konstruktivt sätt för en gångs skull, men det går inte. Så jag måste sluta med Cymbalta innan jag tar mitt liv pga att min kropp får mig att må så dåligt. Jag har gråtit och varit väldigt nära att skära mig idag. Jag fick inte på mig mitt regnställ - som alltid varit så stort att det har sett ut som en säck på mig.

Det är sorgligt, för Cymbalta har verkligen hjälpt mig. Jag har mer skinn på näsan och är inte lika skakis. Har kunnat halvera Stesolid-dosen. Men nu när jag ser mig själv och känner hur stor jag är och hur mycket det sliter på min kropp, så orkar jag inte mer. Min kropp klarar inte det här, och jag mår så jävla psykiskt dåligt av min övervikt att jag inte tar mig utanför dörren längre. Så jag har inget val.

Jag trodde - dum som jag är - att jag skulle kunna bli någonting. Cymbaltan vände mitt liv på rätt köl. Men efter nästan 2 månaders svettande, utan mätningar och vägningar, så har jag inte gått ner ett endaste gram. Och som sagt; missar jag en dag med 4 timmars träning så går jag upp ett kilo. Det gör att jag vill skära mig. Det kliar så in i helvete i fingrarna att jag blir tokig. Jag som skulle fira i oktober att jag varit fri från skärandet i ett år. Men nu vill jag ärligt talat bara ta mitt liv. Jag har kämpat och försökt, satsat ALLT, men det räcker inte. Och jag orkar inte mer. Därför vill jag bara dö. Och jag har bestämt mig för att ta mitt liv om det fortsätter såhär eller blir värre. Jag har ingen avdelning att komma till mer, och behandlingscentret läggs ner, så jag har ingen framtid heller. Min enda tröst är att jag slipper tacka nej till allt som jag hade planerat att göra. Ridterapin, gruppterapin, bassängbad, avslappning, massage, kroppskännedom osv. Jag kommer inte visa mig utanför lägenheten innan jag gått ner 20 kg - förutom när jag har terapi. Men det är slut på mina shoppingrundor och utflykter. Nu kommer jag stänga in mig här hemma i lägenheten tills dess att jag antingen gått ner minst 20kg eller är död.

Det sliter för mycket på kroppen. Jag har så jävla ont i ryggen för att bysten blivit så stor. Min kroppsvikt sliter tex på benen och fötterna med tillhörande leder.

Jag har en nära vän som vill ge upp det sk "livet". Flyger hon till Nangijala så följer jag med henne. För det här går inte.

jag orkar inte

håller på och plockar, sorterar och städar i lägenheten

jag vet att jag gör så för att det är så rörigt och jobbigt i tankevärlden, det är rena skolboksexemplet

funderar på att fara till biblioteket

eller hyra en bredbandsfilm

eller fara iväg någonstans med cykeln (men det ska tydligen bli regn om några timmar)

funderar på ALLT

vill stoppa i mig en förpackning laxertabletter

vill dö

jag vill inte att han rör mig
jag är så jävla äcklig
jag orkar onte
han kladdar på mig ich jag vill bara resa mih upp och springa min väg
håller up mina byxor mjukisbyxor
men jag är bara tyst och försöker få honom at sluta
men han slutar inte
han är starkare
hag dör
han tar på mig överalt
händer
fingrar
och han tar på sih själv
jag mår illa
vil bli liten och osynlig och krypa iväg
han komer slå mig gul och blå om hag inte uppför mig
jag vet att han slår med knytnävarna
han flåsar och hag skakar
ögonejn tittar på mig vandrar över mih
munnen ler bestämt
jag komer inte undan den här gåmgen heller
han gör vad han vill
ontontontotntotntotnotn
så smutsig
tiden står still vet inte hur lång tid som fölrflutit
sen går vi ner
mama och pappa är där
soitter i deras tv-rum
jag ler och ingentimg har hänt
jag finns imte
 
 
 
nu spyr jagh