Träffade B kl 10. Funderade innan på om jag behövde ta något lugnande och ångestdämpande, men kom fram till att jag inte behövde det. Kände mig ganska avstängd och dämpad. Men när jag kom dit och vi började prata, och hon tog upp frågan om vad nästa steg ska vara - då flippade jag totalt. Grät svallvågor av tårar och snyftade så jag tappade andan. Sa som jag känner. Precis som jag känner - och har känt. Att allt rasar samman. Igen.

Jag fick en trygg plats hos en trygg person - det blev helt åt helvete i och med deras flytt till hotellet.

Jag hade en trygg PAL - hon försvann.

Jag hade någonstans att ta vägen och köpa mig tid när jag var suicidal - den möjligheten är borta.

Jag hade jobbat för "nästa steg" med behandlingscentrum i åratal - nu sparas det in och det läggs ner.

ALLT jag jobbar för tas ifrån mig!! Och jag orkar inte mer!!!

JAG ORKAR INTE MER!!!!

Jag är så jävla misslyckad! Är snart 30 år och har INGET! Ingen att dela mitt liv med, så hela "familjesidan" är borta. Har ingen utbildning och inget jobb. Jag är ful och fet, i viss mån pga medicinerna jag äter. Jag har inget körkort och förstår inte hur fan jag ska kunna få ett heller, eftersom jag nästan får panikångest av att bara tänka tanken att sätta mig i en bil med en främling. I slutet av oktober måste jag lämna in ansökan till FK om förlängning - som egentligen inte ens finns längre.

Behöver jag fortsätta..?!?!!

Sa till B också att jag ständigt slåss för att bryta mig loss min familjs "mantra" om att vi har en förbannelse vilande över oss, men det är inte så lätt när allt alltid blir såhär.

Jag berättade för B att jag vill gå och ringa på på avdelningen och hälsa på personalen, men jag kan inte det nu för jag vill inte att de ska se mig eller fråga hur jag har det. Jag vill kunna le av glädje när de öppnar och säga att jag jobbar på framåt, och visa att jag förvaltar deras omtanke och omsorg väl.

Jag är en stor besvikelse för allt och alla, och jag är i mig själv ett monument för hur jävla misslyckad och fel jag är.

Avliva mig, tack!

Jag hatar den här jävla tropiska värmen och fukten! Hallåååååå!! Norrland!! Augusti!!! Det ska vara kyligt och snart dags för fingervantar på kvällarna! Jag får snart sova ute på balkongen! På dagtid går det inte att vistas där, eftersom den är i söderläge - precis som alla mina fönster. Det är vindstilla och jag dör av värmeslag!!!

Mår så jävla dåligt psykiskt också, men det får jag inte säga. Jag har ju kommit vidare med mig själv. Jag har förändrats. Min situation har förändrats. Eller....???

Begrav mig vid min syster.

Spela "Carrier of a Secret" med Sissel på min begravning.

Jag bär på en hemlighet som tar mitt liv ifrån mig.

lördag kväll

har suttit och hört tjejen ovanför och hennes kollegor/vänner prata

hon är tydligen ssk eller uska - precis som jag trodde

de lät så snobbiga och kalla att jag ryser

är det samma sak inom utbildningarna för vården som för civilingenjör

"mobbing" i form av utfrysning, skvaller, falska leenden, skratt bakom ryggen och skitprat

jag kommer ALDRIG passa in någonstans

jag HATAR mig själv

jag hatar ALLT med mig

allt är bara fel och jag orkar inte längre

JAG ORKAR INTEEEEEEEE

jag DÖR hellre än blir tvingad att gå på jävla V**** eller något annat som bara tar av min dyrbara tid

jag är snart 30 år

min biologiska klocka tickar - ja, trots att jag inte kan tänka mig något sådant!

men ska jag ha en chans till ett "liv" så måste det börja nu!!1

jag kan inte gå och vänta 3 eller 5 år till!

det här går helt åt helvete!!

jag vill bara dö så att jag slipper se allt kaos och allt som raserats

slippa smärtan efter de som jag tvingats skiljas åt från

och de som jag en dag i framtiden måste skiljas från

jag vill dö

jag vill verkligen dö

men jag tänker inte göra det

inte än i alla fall

men det är oerhört lockande när det nu är så jävla varmt att jag gråter för att jag lider av värmen så mycket

men jag ska vänta

lite till

blir det inte bättre så kan ingen komma och säga att jag inte gjort allt innan jag gjorde slut på det

och jag hoppas innerst inne att det verkligen blir bättre

men jag tror inte det

inte nu längre

det har hänt så mycket skit

jag vet att jag borde kunna hushålla med allt det jag fått i mitt hjärta av de änglar jag mött

men det läcker ut med smärtan av saknad

jag försöker tänka att det bästa sättet att tacka alla som hjälpt och hjälper mig, är att förvalta deras gåvor väl

och göra något konstruktivt och bra

men jag har inte styrkan

och allt rinner ut i sanden

och jag är så jävla ensam

jag har ingen

ingen

förlåt mig

Det är så varmt så jag gråter. Tropisk värme. Allt är klibbigt och varmt. Har ont i huvudet. Trodde att T skulle dö av värmeslag, men hon verkar ha hämtat sig lite. Måste klippa henne ikväll.

Träffat B på förmiddagen och jag grät som ett barn. Allt tas ifrån mig precis när jag kunnat fatta tag om det. Hon håller med om det, och tycker att vi måste träffa min PAL snarast möjligt för att försöka finna någon lösning på någonting.

Jag hatar psykiatri-huset. HATAR. Har så många hemska minnen därifrån, men även fina minnen. Men det som är vackert att tänka på gör så ont, eftersom även det har tagits ifrån mig. Jag har inget mer att hämta i den byggnaden. Den kan inte erbjuda mig varken hjälp, stöd eller tröst. Jag HATAR verkligen den bygnaden.

jag orkar inte med den här fuktiga värmen

jag kommer bryta ihop och ta livet av mig

jag står inte ut

mår så jävla dåligt

sdk,fsdfsdf

af

f

adfad

FAN I HELVETES JÄVLA SKIT!!!!!!!

ingen sömn heller för jag fick ingen propavan i måndags pga en miss

får imorgon

om jag lever då

25 jävla pissgrader här inne!! trots att det är öppet ÖVERALLT

DÖDA MIG!!!!!!!!1

förlåt

jag orkar bara inte mer

Igår var det fullt upp i princip hela dagen. På morgonen var det strömavbrott till och från och det jagade upp mig så mycket att jag var tvungen att ta en Stesolid. Kl 10 var det terapidags för första gången efter semestern. Kramade B i evinnerlighet när jag träffade henne. Hade så mycket jag behövde prata om att allt bara blev en enda röra. Hon sa i alla fall att jag måste prata med läkaren om min vikt, för det är inte meningen att behöva motionera tills man stupar varje dag och ändå dras med 20kg övervikt. Läkaren har semester i 2 veckor till, men sen kommer jag prata med henne om det här. Får väl se om jag måste sluta med Cymbalta, eller om det finns något annat att göra. Min lilla kropp orkar inte bära upp all den här extra vikten. Det surrar och värker i benen och jag har ont i ryggen. Att vara 157cm lång och ha bh-storlek på 75D är ju inte "normalt". Hon sa också att jag måste sluta ta hand om allt och alla och försöka ta hand om mig själv. Hon tycker att jag har ett extremt behov av att ta hand om andra, säga "rätt" saker för att hjälpa, och klanka ner på mig själv så fort jag berättar något om mig själv för någon annan som den personen tycker låter "tungt". Hon menar att jag inte lägger den bördan på andra genom att berätta, utan det är de personerna som lägger den på sig själva. Självklart vill hon inte att jag inte ska bry mig eller berätta allt för alla, utan istället finna en balans. Jag förstår ju allt det, men hur det ska gå till i verkligheten och i känslans värld vet jag inte...

Cyklade ner på stan helt rödgråten efter terapin, men sket i att jag såg ut som det psykfall jag är. Köpte tyg till gardinkappor som jag sydde igår kväll Höll på från kl 17 till 21.30

Laddade busskortet också, i fall om att det kommer bli ännu dyrare när höst-tidtabellen träder i kraft. Kom hem vid halv två-tiden och åt frukost-lunch. Vid tre kom mitt PO och hjälpte mig tjafsa med Länsförsäkringar om autogirot som borde ha fungerat redan förra året. Och så ringde hon och beställde tid för klippning. Det blev den 13:e kl 15. Är så jävla nervös så jag dör. Men hon ska följa med mig dit, så jag hoppas att det går bra. Sen måste jag göra ett nytt ID-kort, för mitt går snart ut. Men jag skulle vilja klippa mig först...

Idag ska jag ut bland määängder av folk, och jag är jättenervös och har ångest. Det kommer krylla av folk och vara trångt. Önskar att jag var osynlig... Mitt PO ska vara med så jag hoppas att det hjälper.

Mamma får medicin idag. Pratade med henne igår. Hon måste gå och vaccinera sig mot svininfluensan, eftersom Tysabri slår ut hennes immunförsvar. Själv vet jag inte om jag ska göra det. Jag har inget kontaktnät och har aldrig ens ätit en penicillin-kur. Dessutom vet jag inte hur det är med biverkningar och om någon kan garantera att ingen av mina mediciner "krockar" med Tamiflu.

Det är så vackert i Norge att man tappar andan.

2009-07-13

T avlivades pga att hennes bukspottkörtel var slut.

Veterinärerna sa att det inte fanns något de kunde göra.

Sov gott hjärtat, jag älskar dig.

En dag tog jag en promenad till älven och försjönk i djupa tankar till vattnets dånande.

En annan dag gick jag upp på berget. Här är toppstugan och omgivningarna.

 Fikapaus

Västra delen av samhället

Jag gick ofta upp på berget där vår stuga ligger. Därifrån ser man tex de här fjällen.

Äntligen hemma igen! Det har varit underbart att vara i fjällen själv, men utan internet och det lilla sociala nätverk jag har så blir det tungt. Har fortfarande inte skurit mig, så snart har jag hållit upp ett år. Har inte gått ner ett endaste gram sedan jag skrevs ut från avdelningen, trots att jag har rört på mig och motionerat tills jag bokstavligt talat stupat. Så 20kg i extravikt måste bero på medicinen. Antingen får jag sluta med den eller så måste min läkare hjälpa mig med vikten, för jag kan inte leva såhär. Förutom att det sänker mig psykiskt så att jag vill ta livet av mig, så har jag ont i ryggen och benen/fötterna. Bysten är så stor att jag drar 75D nu, och jag är ju bara 1,57 m lång.