min t borta idag också

har ingen aning om varför

for in till stan och satt och väntade på henne

på vägen hem såg jag att jag fått mail från hennes chef

hon "lämnade återbud" idag

jag dog

har haft tre tider sedan sommaruppehållet

första tiden hade hon bokat in en annan patient så att vi var tvungna att sluta tidigare

andra tiden var hon sjuk

och nu lämnar hon återbud - vad nu DET betyder

grät på bussen hem

vill dö

Det är fan inte konstigt att hästen är halt när ingen, verkligen ingen, ens kratsar hovarna på den!!! jag är den enda som borstar henne och gör det, men eftersom hon har haft ont så har jag låtit bli och lämnat det till någon som är duktigare. Vad upptäcker jag då idag?????? Jo, att INGEN har kratsat hovarna sedan jag gjorde det sist!! Jag tvivlar på att de ens gjorde det när veterinären var ute!!!!!!! Hon hade lerstyltor igen, och hovarna är MÖGLIGA under all lera, och det stinker RUTTET!!!!

Jävla sjuka människor!!!!!!!!! Helvete vad ARG jag blir!!!! Ska jag verkligen behöva göra ALLT  och ta hand om ALLA helt själv??!?!???

Red ut med sällskap igår igen, och precis som tidigare beter de sig som idioter. Jag som har jättedålig balans klarar inte av att trava längre sträckor barbacka när ponnyn snubblar på alla rötter! De själva är så jävla försiktiga och fega, men de gillar verkligen när JAG utsätter mig för livsfara. Som vanligt väntade de inte, så pigga ponnyn rusade på hemvägen. Jag försökte hoppa av i farten efter att ha hamnat i någons trädgård ett par gånger när vi snurrat. Det slutade med att jag kraschade på sidan på den hårda vägen. De jävlarna travade bara på. Brydde sig inte. Blev så arg!!!!!!! Och ledsen........

Sen fick jag prova att rida "läromästaren"... det var ju intressant.......... Han tvärnitade när vi travade, och så kom den ena idioten på att jag skulle galoppera - vilket jag inte gjort sedan i våras och då på storhäst. Problemet med idioternas hästar är att de driver bara på och slängtravar tills de börjar galoppera, så jag som då inte kan sitta ner på ett kontrollerat sätt i trav har ju ingen chans att fatta galopp på ett kontrollerat sätt. Hade ingen aning om att tjejen skulle sätta honom i galopp, så jag var inte alls beredd. Har inte ridit med sadel på hur länge som helst heller. Tur att vi var på ridbanan då i alla fall. Och att det stod folk vid utgången, för annars hade han aldrig stannat. Jag hade bara mantag och kunde inte göra något annat än att bara hålla i mig. Det är så jävla svårt att rida ponnyer! Rörelserna är så minismå att de är supersnabba, och då hinner man inte återfinna balansen mellan varje rörelse.

Idag har jag träningsvärk i armarna efter skogsturen. Höll in ponnyn så jävla hårt. En het fd elithoppare som springer i skogen med en blobb barbacka på ryggen. Det är tur att hon aldrig - än så länge i alla fall - bockar. Jag vet inte vad jag ska göra för att få kontroll på hästen när jag själv är ur balans. Tappar jag tyglarna helt så är det ju kört, och det blir inte bättre av att jag försöker knipa mig fast med benen heller, för det går bara fortare och fortare då ju. Känner av värk av det också, eller om det nu är från min misslyckade avhoppning.......

Gosade med "min" fjording igår också... vet inte vilken dag de ska ta bort henne....... Tog ut henne ur hagen så att hon fick beta lite... tycker så synd om henne............ älskade hästis......

Blev inbjuden på uteritt på fm idag av samma "gäng", men jag tackade nej. Vet att de skulle till det ställe som kallas "galopprundan", så jag förstår ju att det skulle bli samma sak idag igen. Och det tänker jag INTE utsätta mig för igen! Nu jävlar har jag fått nog!! Ska till gården och rida en KONTROLLERAD sväng på banan senare i eftermiddag, och jag hoppas att jag är ensam där då.

Maten går åt helvete. Har berättat en av de vidrigaste sakerna för min kp, och han verkar vara kvar ändå.. så det är ett stort plus..... men... jag har inte orken att fixa det här.......... Vad ska jag göra, be om att få gå deras förbannade program igen........ Nej, jag önskar att jag bara kunde få vara på en trygg plats där jag får hjälp med mig själv så att jag kan orka övervinna det här. För jag klarar det inte ensam.

han är bäst

pratat med honom nu på em

han är så snäll

så himla snäll

det gör mig så varm i hjärtat

men rädd

Ja, den ordningen är det. Kan inte fatta att hästen snart ska sluta leva. Och jag blir arg på min "kollega" som säger att hästen inte ska stå i en gräshage sina sista dagar. Var på gården och borstade och pussade på den lilla sötisen. Försökte hålla tårarna borta, till och med genom att ta lugnande. Men det gick inte. Som tur var så såg ingen.

Struntade i att rida. Kändes inte rätt att åka omkring på en annan häst och vara ledsen. Jag förstår verkligen inte de andra människorna där. Ok att barnen som rider där inte bryr sig och säger att "jag känner inte henne", men de andra vuxna. Det är otäckt att se hur lite de bryr sig.

....älskade lilla knasboll....... 

Veterinären har varit och tittat på "min" fjording.......... och hon är "så halt som hon kan bli".................. så efter helgen någon gång...... ska hon tas bort............................ Fick reda på det när jag satt på bussen hem från stan......... tårarna bara rann............ kunde inte andas....... och snart ska jag till gården med slang som jag köpt åt dem...........

Jag HATAR verkligen den här jävla världen..... hatar att allt ska vara så orättvist hela tiden.......... Allt är bara ett enda stort lidande..... ingen är skonad.. varken djur eller människor.............

Önskar att jag var död...........................

Haft ridläger för barn med min "kollega" fredag till söndag. Är helt slut och less. Känner bara att jag inte orkar mer. Förstår inte hur det här ska gå. Min t är sjuk idag. Fick mail från sekreteraren på morgonen. Har ingen aning om min t är dödssjuk eller om det är något annat. Hon som alltid brukar höra av sig själv.......

Ska till min kp i eftermiddag. Bävar, samtidigt som jag ju vet att jag måste ta tag i det här. Men det är så jobbigt. Och jag är så ledsen. För allt.

Ikväll ska jag till gården och rida. Tänker att jag förhoppningsvis får vara själv på banan.

.........mår illa.... har hetsätit för en stund sedan.....................

jag funderar mycket på om jag ska våga släppa allt. Våga göra modet lite större än rädslan. Berätta, för första gången någonsin, vad som hände. Utan att "försköna" något. Men det är så svårt. Tänk om jag blir lämnad. Tänk om min kp ser mig som den barnahora jag är, och tar avstånd från mig. Vad ska jag då göra. Kan man verkligen säga som det är till någon. Är det verkligen möjligt. Kan jag berätta hur jag plågat mig själv, år ut och år in, vad jag håller på med, varför jag fortfarande är kvar nere under ytan. Det är en kittlande känsla att tänka tanken. Särskilt då min kp jobbar på ätstörningsenheten, och inte någon klinik med annan inriktning. Visst, det hänger såklart ihop, men det gör det inte mer lämpligt. Min t kan jag inte säga något till. Vi har ju påbörjat vårt avslut. Så där "har jag inget att hämta".

Funderar på att skriva. Skriva först och sedan prata, när jag känner mig redo. Frågan är om han tycker att det är ok. Jag tror det, men jag vill ju inte att han ska känna sig pressad att lyssna, eller veta. Eller att göra allt på mina villkor.

Ridläger med en massa barn.... och jag stänger av.. samtidigt som allt lever sitt eget liv........