Varit en tung dag idag. Låg kvar i sängen tills jag skulle till min kp på em. Hade gjort uppgiften och mailade den till honom, så det blev ett jobbigt samtal. Jobbigt, men bra. Pratade om att jag måste sluta fly, hitta strategier som fungerar, och att jag inte ska hålla på och sänka mig själv hela tiden. Han frågade mig om mina mål jag skrivit om, om jag vill ha barn, osv. Han frågade också hur jag tänker kring sexualitet. Svarade att det inte existerar överhuvudtaget i mig, och kommer aldrig att göra heller. Är så ledsen när jag tänker på vilket liv jag kommer gå miste om. För att jag inte sa nej. Tårarna rann, och de rinner nu också. Han försökte trösta mig och säga att det ju inte är alla som skaffar barn. Han är så fin. Så lätt att prata med. Det här var visserligen dödssvårt, men jag kan ju säga att jag ALDRIG skulle ha pratat ens med min t om det. Känns som att min kp ber mig lita på honom till 200%, och han kommer verkligen att finnas där om/när jag släpper taget. Det är så fint, så vackert, men samtidigt så himla otäckt. Vad händer om jag släpper allt och litar på honom helt och fullt. Tänk om han kommer sluta jobba, och jag blir kvar där ensam och trasig.

Så mycket att fundera på, så mycket jag känner, tänker... och jag orkar inte. Inte ensam.

Kl 8. Frukostdags. Ligger i sängen och biter ihop tänderna så det knakar. Kämpar, kämpar, kämpar. Känner nästan hur magen växer bara av tanken. Mår illa. Benen helspända. Misslyckas eller lyckas. Rabblar för mitt inre alla fördelar med att gå upp och äta frukost. Försöker övertala mig själv med alla medel, både konstruktiva och destruktiva. Peppar mig själv, tänker att "nu ska jag". Inget händer. Jag ligger som en stel pinne i sängen och biter ihop tänderna så hårt att käkarna börjar domna. Jag vet att om jag äter så kommer flasharna. Både just då och efteråt. Tänker att om jag bara kommer på fötter så är det ju ett steg i alla fall. Spänner mig ännu mer. Har inte råd att förlora en gång till, att resa mig upp och misslyckas, eller att till och med gå ut i köket och öppna kylen och sedan vända.

Mår ännu mer illa. Fötterna börjar domna för att jag slingrat ihop benen och är så spänd. Flasharna är ännu närmre nu. Känns som att tänderna ska komma ut genom skinnet. Försöker tänka på något annat. Fly. Till vad som helst. Drar bolltäcket ända upp till näsan för att få någon slags mur mellan mig och alla bilder i huvudet. Ligger där och tänker att jag måste äta frukost, heja och kom igen, kan känna hur "han" andas på min hals och trycker ner mig, jag spänner mig ännu mer, känner misslyckande och fel. Tiden går. Två timmar. Två timmars strid. Tänker "skit samma" för att överleva, och flyr bort i tanken med hjälp av dator och tv för att kunna lugna ner mig lite.

Astrid börjar gräva i sin bur. Hon vill ha frukost. Jag svär för mitt inre över hennes förbannade hundliknande beteende. Men egentligen är det bara att jag känner mig som världens sämsta djurägare. Allt börjar så om igen när jag försöker resa mig upp. Spänner mig om möjligt ännu mer. Gör ont överallt. Tiden går. För att orka med mig själv så bestämmer jag att kaninerna ska få frukost. Ligger i sängen en stund till innan jag klarar av att resa mig. Går upp, ger dem mat och säger godmorgon. Tittar in i köket i ögonvrån och bestämmerm mig för att gå på toa som någon slags "medelväg" - gå på toa måste man ju få göra. Saknar den uns av "renhet" - känslan av att inte vara fullpumpad av äckel av "honom" - som laxertabletterna ger mig. Mår ännu mer illa. Pulsen stiger igen. Tänker att nu jävlar måste jag ta mig samman, det är ju bara lite frukost. Tvättar händerna i iskallt vatten för att försöka tagga ner och bryta den här nedåtgående spiralen.

Går ut från toaletten och tittar in i köket. Snart kommer tänderna spricka av att jag biter ihop så hårt. Tar tag i handtaget på kylen. Stannar upp. Försöker andas. Öppnar kylen och mår ännu mer illa. Tittar på det som finns och känner hur det skulle kännas att ha det i magen. Känns som att jag inhalerar maten av att bara stå där. Kan känna hur "han" kryper närmre och närmre, mår ännu mer illa. Stänger kylen och går tillbaka till sängen och gömmer mig under bolltäcket. Konstaterar att jag misslyckades - igen. Förbannar mig själv för att jag inte kan känna någon hunger, att jag biter ihop så hårt att det smakar blod, att jag lät "det" hända, att jag är fet, ful, äcklig. Så jävla dålig som inte ens kan ta fram en tallrik och hälla upp lite fil. Och allt är mitt fel. Bara mitt fel.

Försöker domna bort. Sysselsätta mig med både tv och dator samtidigt, så att jag kan slappna av. Tänker på vad jag skulle behöva för att bryta den här onda cirkeln, men det är så pinsamt, så jobbigt och risken är ganska överhängande att det går åt helvete. Och jag tror inte längre att det finns något hopp för mig. Ska jag stånga mig blodig gång på gång, när jag ändå kommer att dö i slutänden. Är det värt det. Vore det inte bättre att dö nu. Att dö för länge sedan. Jo. Det hade varit bättre, och jag vet inte varför jag var så dum att jag ville och hoppades på att saker och ting skulle bli bättre. Säger alltid till mig själv att "nu kan det ju ändå inte bli sämre", men vet att det visst kan det. Jag kostar bara pengar och är till besvär. För allt och alla. En parasit på samhället. Som borde vara död. Som aldrig borde ha fötts.

Så jag ligger i sängen. Gör ingenting - och allting. Gör ont i munnen. Benen är ihopsnurrade och jag kniper med alla krafter jag har. Håller hårt, hårt i bolltäcket. Tittar på tv'n och surfar på nätet, och tiden går............

Var hos min kp idag på em. Träffade en bekant(/fd vän) i väntrummet, och det var helt klart spänt mellan oss. Undrar dock om hon går på starka tabletter, för hon såg helt borta ut... Sådär "dimmig" och när hon blinkade så såg hon nästan berusad ut..

Min kp frågade hur det var och jag blir så... ja, jag vet inte.. det gör ont att han bryr sig så mycket - på riktigt. Han frågade hur det gått sedan vi sågs sist, och jag svarade lite flytande att det gått åt helvete. Han frågade mer om varför det gör det, vad det är som händer med mig.

Det är inte lätt att svara på varför det tar 4 timmar att äta frukost. Han lirkade till slut ur mig att mitt eviga illamående uppstår när jag tänker på mat, och att.. jag känner som vid övergreppen när jag äter.. känner magen fyllas..... Jag grät när han sa att jag inte är äcklig och att han verkligen önskar att jag hade det bättre. Det är så svårt att ta emot. Så svårt att bli tröstad, få hjälp, stöd. Kändes som jag skulle svimma, det svartnade för ögonen. Han frågade om jag fått höra att jag är värdefull, att jag är bra, tidigare överhuvudtaget. Tårarna rann när jag svarade att innan min t sa det så hade jag aldrig hört det. Det har hela tiden varit "ja, det var ju bra, men det skulle kunnat ha varit bättre".

Han säger så mycket fint och menar det. Det är så jobbigt. Han bad mig att "bara vila i det", men det är så svårt, det gör så ont. Han sa att han ändå tror att det känns bra att få bekräftelse, och det höll jag med om och tårarna rann. Berättade också att det är farligt att känna så, för ju högre man kommer desto hårdare blir fallet sen. Han förstod. Som vanligt.

Fick höra att jag är "modig" och har gjort "stora framsteg", men det är inte sant. Han menade på att jag haft honom som kp i över ett år och vågar öppna mig, och han är ju en man. Men jag tänker inte så. Sa att han är en av mina "tjej-killar", och att jag kan garantera att det fungerar så bra mellan oss pga hur han är som person - inte pga kön eller annat. Tror att han faktiskt blev glad att höra det. Hoppas det i alla fall.

Gav en del hintar om hur det känns inför hösten... och vad jag behöver behandlingsmässigt.. men ja, han fattade inte. Det är inte hans fel, utan mitt. Jag är för rädd för att säga det rakt ut. Varför offra pengar på mig - ett hopplöst fall. Kan ju inte gå deras behandlingsprogram 10 ggr. Skäms så in i helvete.

Fick samma saker att tänka på i "läxa" som så många ggr förut. Hur vill jag ha det, hur ska jag nå dit, och vad behöver jag hjälp med. Skrev en lista ikväll och mailade honom. Den kommer han säkert skriva ut tills på torsdag då vi ska ses igen. Han kramade mig länge, länge innan jag gick. Jag ville inte släppa. Känner mig så trygg med honom. Alla borde ha en sådan människa i sitt liv.

Snart finns du inte mer............................

Har fått reda på horribla saker om en av gårdsfolket idag. Det var väl ingenting som jag inte redan visste, eftersom jag kände på mig att det var så. Men samtidigt hoppades och ville jag verkligen ha fel. Mår illa. Hon är en av de som trasar sönder "min ridskola" där jag red i våras. Hon har behandlat den finaste människan som skit och det har gått så långt att det är mobbing!! Min vän på ridskolan har därför varit sjukskriven sedan juni. Helvete. Hon har idag varnat mig för tjejen på gården, så det är allvar.

For till gården och red en sväng på banan. Gick riktigt bra (för att vara jag..) trots att vi hade sällskap av en ohyfsad häst, samt en mamma som stod mitt på spåret. Avbröt precis innan ponnyn blev trött och grinig, och så gick vi en promenad i repgrimma. Jag TROR att hon börjar lita lite mer på mig, för när hon blir rädd för något så ställer hon sig bakom mig och tittar på hur och vad jag gör. Om jag ska vara ärlig så tror jag att hon tycker om mig, för jag är inte varken feg eller går på för hårt. Min kollega är så himla hård att alla hästar sköter sig för att de är rädda för henne. Jag är mer följsam och vill ha respekt - inte något skräckvälde. För det håller aldrig när det blir skarpt läge. Att ställa en häst inför valet livsfarlig situation vs livsfarlig människa är fel - tycker jag. Jag vill att hästen ska förstå, tänka och vilja själv. Och alla hästar är såklart olika, och den lilla dam jag rider behöver en massa uppmuntran och beröm. Dvs INTE skäll, obehag och mer rädsla. Enligt mig...

"Min" fjording står där i sin grushage och väntar på att dö............ hon får inte ens gå i en gräshage för att få en bättre sista tid. Blir så jävla arg och ledsen. Den hästen har blivit sviken i hela sitt liv. Lämnad, ratad, hatad. Hon har aldrig haft ett riktigt hem, aldrig haft någon som verkligen brytt sig om henne, aldrig haft ett värdigt liv. Det har hon inte nu heller, så varför kan de inte släppa ut henne i en av gräshagarna. Jävla idioter. Har i alla fall sprayat henne med insektsmedel, för jag frågade eftersom det är karenstid på sådant. Tydligen var det ok, så om jag kan göra hennes lidande lite mindre genom att hon slipper bli ännu mer bromsbiten så gör jag självklart det. Älskade ponny...

Imorgon ska jag till min t. Vet inte hur det känns. Just nu känns det bara skit. Sista hösten med henne. Avslutavslutavslut. Önskar att jag var död.

Var på "kurs" igår.... min "kollega" hade dragit ihop 3 andra som skulle lära sig om NH.. plus jag....... Jag har ju dock redan pysslat med NH i ett flertal år typ 1-4 timmar per vecka........ Så jag kan nog mer än hon... Hon går på lite för fort på hästarna.. de hinner inte se hennes signaler och tänka innan hon skapar obehag.... Det är nästan läskigt att se att hästarna är rädda för henne... istället för att "erkänna" henne som ledare...... Tror att det kan skapa många problem av farlig karaktär........ inte minst för de som inte har något skräckvälde, och som inte är så vana vid hästhantering.......

Imorgon är min t tillbaka...... vet inte vad jag tycker eller känner om det............ Känner mest att det är 200 år tills på tisdag då jag har tid med min kp igen...... Hur fan ska jag komma någonstans.... komma vidare........... Jag har ingen som helst aning......... och just nu känner jag att det bästa vore att låsa in mig på en trygg plats med trygga människor och bara ta tag i saker.... men jag orkar inte.. och det finns ju ingen sådan plats heller... och bara ett fåtal trygga människor........

Ska till gården idag också en sväng har jag tänkt...... rida lite... och umgås med "min" häst som ska tas bort någon gång snart.........................................

..kp är i tjänst igen.... tack och lov. Han lever. Han finns. Han är kvar. Jag var så överväldigad idag att jag inte visste hur jag skulle vara i mig själv. Kramade honom länge, länge. Ville inte gå.

Tiden går så himla fort när jag är där, och jag har så lång "startsträcka". Känns som att vi aldrig hinner någonstans.

Berättade om maten, att jag haft flashar, om laxertabletterna........

Grät.... Berättade att mitt liv är slut... att jag aldrig kommer att uppnå något. Aldrig bli någon. Aldrig ha något eller någon. Kan lika gärna dö.

Kämpar och kämpar, men det blir ju aldrig bättre.

Ikväll bakade jag en mjuk pepparkaka - som nästan är slut. Tagit laxtab. Imorgon är det dagläger på gården så då behöver jag inte äta så mycket.

....................jag klarar verkligen inte det här.......