Ska snart fara till ridskolan för teoriundervisning. Vill inte, orkar inte, kan inte. Men jag missar ju allt så jag kan inte missa det här också. Tror att jag har räknat ut att det är 9 ridtillfällen kvar. Sen är det äntligen slut och jag ska inte fortsätta. Hade jag stannat i mitt gamla stall så hade jag aldrig ridit den här terminen heller, för det hade varit ännu jobbigare.

Panikar i princip hela tiden sedan besked från min kp igår. Men jag försöker hålla ihop mig genom att bara tänka på gården. Chattade med min kollega igår och sa precis som jag kände. Hon hävdar att hennes beteende berodde på en annan sak, men jag tror inte på det. Oavsett så har hon i alla fall lovat att hon ska säga till om det är något, för jag skrev att jag endast räknar ömsesidig osämja som "konflikt". Och jag är ju inte farlig att prata med (jag tar ju tom hellre emot kritik än beröm). Problemet är bara att hon själv är livrädd för allt vad konflikt heter, och att någon ska slå ner på henne och det hon gör. Men ja, jag är ju likadan. Samtidigt är det lättare när man är lite äldre tror jag, och särskilt då det gäller en förening och arbetet som föreningen gör. Det blir ju inte personligt på samma sätt som om man byggde allt på enbart vänskap. I alla fall så har vi nog rett ut det som hände i måndags, och det känns skönt.

Nu ska jag snart börja göra mig iordning.... jippi...... Hade det inte varit en så otroligt SUPERBRA instruktör så hade jag aldrig gått dit idag heller, så jag tänker att jag ska försöka ta till vara på det jag kan.

Elina - mina tankar går till dig idag...   

 

Hanna H

28 mars 2012 15:36

Jag har aldrig kommenterat här förut, men har läst ett tag. Jag lider också av PTSD och tycker du är jättestark..!
Men jag undrar, det där med din kp, kommer det påverka dig om han är borta en dag i veckan, träffas ni varje dag alltså?

En annan fråga: har du ridit hela livet eller har du lärt dig rida på "senare år"? Har alltid velat prova men jag vet inte om jag vågar om jag kanske är för gammal...

Maria

1 april 2012 22:09

Jag känner mig inte alls stark, snarare tvärtom... Vet inte riktigt vad jag håller på med just nu, har gått in i någon slags bubbla efter kraschen med min kp. Vi träffas inte varje dag, men då jag tycker helgerna är värst (hela Sverige stannar upp då typ..) så blir det ännu jobbigare att inte träffa honom på fredagarna. Min terapeut är också borta alla fredagar, så hela skithelgerna blir plötsligt 50% längre...

Kan säga att jag inte har ridit hela livet, utan bara några år. Jag började i ridterapi jan 2010 och det var inte med syftet att "lära mig rida". Men jag fastnade direkt :)
Man blir aldrig för gammal för att lära sig rida, det är det bästa med ridningen! Jag började när jag var 29, och på ridskolan är det ett väldigt brett åldersspann. Kan ju berätta att där jag gick i ridterapi red en söt gammal tant som opererat båda höftlederna, och hon skrek och vrålade på brandkåren när hon skulle sitta av - men hon dök nitiskt upp varenda vecka!
Hästar är underbara djur. Jag nästan ryser när jag tänker på hur det kändes att stå och andas med en stor kallblodstravare första gången; han blåste mjukt på mig och jag blundade, och så blåste jag försiktigt tillbaka och (jag vet att det här kanske låter dumt, men..) jag kände hur han "tog in mig". Som att han sa att "jag ser dig, du är inte ensam, du behöver inte vara rädd". Och första gången jag fick sitta upp på honom så kändes det som om han bar inte bara mig, utan även mina plågor - jag var fri för första gången någonsin.

Så ja, jag tycker att du ska prova på ridning, eller varför inte börja och se efter hur det känns att vara runt hästar. Vet ju inte var du bor så jag vet inte om det finns någon ridterapeut på mänskligt avstånd, men jag tänker att det kan finnas stall som är ganska små och mysiga, och kanske känner du någon som har en koppling till hästar och/eller stall. Tror att det viktiga är att inte se det som en uppgift, utan bara som ren kvalitetstid. Det tar bort stress och press. Det är så lätt att bli hård med sig själv om man "inte kan släppa taget", och då missar man så mycket.
Kan ju tillägga att jag aldrig ens ridit ponnyridning som barn, så jag hade verkligen ingen koll på något! Så som sagt; det är aldrig för sent :)

 

elina

28 mars 2012 20:47

finaste!! <3

Maria

1 april 2012 22:10

*kramar hårt*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...