Ingen har svarat på något av mina mail. Dött överallt.

Och så "du vet, jag har ju sååå mycket på jobbet" eller "det är ju fullt upp med barnen nu"........... *spyr* Vad hände med vänner för alltid......... förstå varandra..... Är det nerspolat i toan så fort ljuset i tunneln närmar sig - eller??! Det går bra att dela mörker, men inte ljus eller ens vardag... för då är alla "ensamma" helt plötsligt fullbelamrade med vänner, familj och allt möjligt. Jag söker kontakt, gång på gång, men ändå blir det ingen skillnad. Är det försök att låta all kontakt rinna ut i sanden - precis som jag själv använt mig av i yngre år när jag inte vågat säga rakt ut att nu är det slut.

Känner bara att jag orkar inte mer. Om de inte vill höra av sig så fine. Då gör inte jag det heller. Det tragiska och komiska i det är att jag som vanligt finns här om någon behöver mig, men annars så är det bara bye bye. Den vanliga soptunnan. Undrar om det någonsin kommer bli annorlunda eller om hela mitt liv ska se ut såhär.

Missförstå mig rätt; det finns många som kan konsten att både ge och ta, men en del bara tar. Hur "rättvist" och "vänskapligt" är det att jag pressar mig till att fara ner på stan när det är lönehelg, för att bara gå runt och vara smakråd. Och när JAG väl ska titta på något så får jag bara höra gnäll om att "jag är hungrig", "jag är trött" - det är väl för faaan jag också! Jag är helt SLUT när jag kommer hem och gråter av skräcken som inte går att hålla tillbaka längre! Det finns fan ingen förståelse eller empati, trots att man försöker förklara!

Nu ska jag lägga mig och dö. Och vänta och se om någon hör av sig - kommunen, terapeuten, FK... Mina "kontakter". "Vännerna" hänger fortfarande på sin plats i affären. Vill inte skära mig, samtidigt som jag inte vill något annat heller.

 

Micha

7 april 2010 21:26

Hej vännen,

Ditt inlägg väcker många tankar, men jag har svårt för att formulera dem. När man är i olika stadier i livet eller i sitt tillfrisknande så tror jag att det är lätt hänt att man växer ifrån varandra och många vänner försvinner. De som "följer" en genom livet kan man nog räkna på ett par ynka fingrar... en hand om man har tur.

Detta med att ta och ge är svårt. Jag tror att det är lätt hänt, allra helst när man mår dåligt, att man går in i symbiosförhållanden som, på lång sikt, är destruktiva för bägge personerna. Det är så lätt att "gå in i" den andra personen och försöka "reparera" den andra, samtidigt som man försummar sig själv och sina egna behov - och sedan så förväntar man sig att den andra ska göra likadant. Jag har fungerat på det sättet under många, många år.

När man mår bättre så tror jag att det hör till att man också blir mer "egoistisk" ur ett positivt perspektiv. Man måste tänka på sig själv och sätta sina egna behov i första hand - det finns ingen annan i världen som kan göra just det åt en.

Själv så har jag slutat både att ta och ge på det sättet jag tror du menar. Jag tar inte längre, jag _tar emot_ och enbart det jag vill ta emot, och jag ger inte pga den andra personens eventuella behov utan enbart om och när jag själv vill, kan och orkar och i den mängd som känns bra för mig.

Det är egoistiskt, ja, men det är att visa sig själv respekt att sätta gränser och agera för sitt eget välmående. Ju bättre jag behandlar mig själv, desto bättre blir jag behandlad av andra.

Jag har också känt mig som en soptunna många, många gånger, men nu känner jag mig mer som en blomkruka - full med lera men också lite frön som gror ;)

Försök att ta hand om dig och gör saker som du mår bra av och som är positiva för dig (som ridterapin t.ex !). Det kommer att avspegla sig i dina relationer med tiden. Helt plötsligt kommer du att känna att du inte bara fylls av skit utan även av fina saker.

Äsch, jag svamlar. Hoppas att du förstår vad jag menar. Jag blev iaf väldigt berörd av ditt inlägg.

Värme !
M

http://pieceofcake.webblogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...