Känner mig lite uppmuntrad just nu... insåg inte förrän i princip nyss vad som har hänt idag..... Min handläggare på FK har beviljat mig ridterapi 2ggr/vecka tills jag måste övergå till sjukersättning!!! Jag hade inte läst och fattat det först, men självklart tackade jag henne. Skrev att om hon vore här nu så skulle jag krama henne - och hon svarade! "Kram tillbaka!"   

Hur många handläggare bryr sig så mycket om sina klienter...... måtte jag få behålla henne...... länge......... hon får inte dö.... eller lämna mig....... för då dör jag...............

Hittade den här alldeles nyss... garvar ihjäl mig!

Fått svar från kommunen och mailat tillbaka. Fundera på att skita i det. Den här människan vill ha ett intyg som också är en sammanfattning av mig och min problematik, av min terapeut. Saken är ju den att jag vill ha så lite med landstinget att göra som möjligt, men nu vill kommunen dra in vården ändå. Så jag tror att jag struntar i det faktiskt. Skitkul att man fått en sådan handläggare den här gången...

Sen har jag mailat PO-teamet och talat om att jag behöver ett PO efter måndag, pga att jag avslutar min kontakt med mitt nuvarande PO då. Har inte fått svar från chefen om hur eller vad man ska göra om ens ombud vägrar träffa sin klient tillsammans med sin chef... Är väl lite pinsamt kanske...

Så har jag sålt en bok till. För lite småpengar... men ändå - varje öre spelar roll.

Terapeuten har inte hört av sig. Funderade på att ringa, men valde att inte göra det. Mår för dåligt. Är för ensam. Risken finns att det bara blir fel.

Ligger i sängen. Snart får jag väl liggsår pga att jag bara ligger här och gråter hela tiden.

Ingen har svarat på något av mina mail. Dött överallt.

Och så "du vet, jag har ju sååå mycket på jobbet" eller "det är ju fullt upp med barnen nu"........... *spyr* Vad hände med vänner för alltid......... förstå varandra..... Är det nerspolat i toan så fort ljuset i tunneln närmar sig - eller??! Det går bra att dela mörker, men inte ljus eller ens vardag... för då är alla "ensamma" helt plötsligt fullbelamrade med vänner, familj och allt möjligt. Jag söker kontakt, gång på gång, men ändå blir det ingen skillnad. Är det försök att låta all kontakt rinna ut i sanden - precis som jag själv använt mig av i yngre år när jag inte vågat säga rakt ut att nu är det slut.

Känner bara att jag orkar inte mer. Om de inte vill höra av sig så fine. Då gör inte jag det heller. Det tragiska och komiska i det är att jag som vanligt finns här om någon behöver mig, men annars så är det bara bye bye. Den vanliga soptunnan. Undrar om det någonsin kommer bli annorlunda eller om hela mitt liv ska se ut såhär.

Missförstå mig rätt; det finns många som kan konsten att både ge och ta, men en del bara tar. Hur "rättvist" och "vänskapligt" är det att jag pressar mig till att fara ner på stan när det är lönehelg, för att bara gå runt och vara smakråd. Och när JAG väl ska titta på något så får jag bara höra gnäll om att "jag är hungrig", "jag är trött" - det är väl för faaan jag också! Jag är helt SLUT när jag kommer hem och gråter av skräcken som inte går att hålla tillbaka längre! Det finns fan ingen förståelse eller empati, trots att man försöker förklara!

Nu ska jag lägga mig och dö. Och vänta och se om någon hör av sig - kommunen, terapeuten, FK... Mina "kontakter". "Vännerna" hänger fortfarande på sin plats i affären. Vill inte skära mig, samtidigt som jag inte vill något annat heller.