Tog mig till stallet.... och efter bara en stund där så struntar jag i alla problem och allt som hänger över mig....... Har skrattat minst lika mycket den här gången..... Fick fortsätta med horsemanship-övningarna och det gick bra till en början - man KAN lära gamla hundar (mig) att sitta.... Sen lyckades jag longera killen åt ena hållet... men han var sååååå seg.... han gick på lite sakta och jag tänkte klämma in en "halt" där han inte kunde förvänta sig det.... Det var bara det att han var så seg så han hann stanna precis innan jag hunnit till hans stopp-zon.... och eftersom jag är mig själv i stallet... så reagerade jag som mig själv också......... Vek ihop mig mitt på gårdsplanen och väste "Faaaaan!!! Han stannade innan jag sa till honom!!".... och ridterapeuten skrattade så jag trodde att hon höll på att trilla av bänken där hon satt och gav instruktioner....... Då först insåg jag att jag hade visat det jag kände inuti... och hur roligt det såg ut! Och jag skrattade så jag fick kramp i magen! Där står jag och tror att jag ska stanna en häst som är totalt uttråkad och knappt bryr sig om mig, och när han stannar till för att jag inte driver på så blir jag vansinnig på mig själv - på ett komiskt och icke-seriöst sätt! Så tiden i stallet var återigen GULD!
 
......men när jag kom hem så hade jag fått svar från plastikkirurgen......... mailade läkaren imorse och frågade om väntetiden......... och hon missuppfattade mig totalt........ Hon trodde att jag uppfattat det som att det bara behövs ett enda ingrepp och att det skulle trolla bort ärren......... och om "trolleriet" inte skulle ske före sommaren så skulle jag skära mig igen......... Det var inte alls så jag menade! Jag skrev bara för att tala om hur jobbigt det är om jag tvingas vänta med första steget i behandlingen över en sommar till - att gå i långärmat för att inte visa alla ärr i sommarhettan ännu en sommar - utan tillstymmelse till hopp om hjälp....... Mailade henne direkt och försökte förklara och bönföll henne att inte ställa in något.... utan istället försöka förstå min situation............. Så nu får jag se om hon svarar.... och i så fall vad........ hon kanske har ställt in hela projektet........................ och........ i så fall............. tar jag livet av mig.....................................
 
Fick en rejäl panikångestattack......... och ringde terapeuten....... som inte hade tid att prata med mig för att hon hade remissmottagnings-tid............. Jag förstår ju att hon måste ha det, så jag menar inte att hon borde ägna den tiden till mig..... men jag blev ändå ledsen............
Så det blev en väldigt kortvarig vistelse bland de rosa molnen som stallet ger.......... föll rakt ner i den bittra och hårda verkligheten direkt....................

Gråtit så jag nästan kräkits......................... för nu har jag väl förstört det här också...................... En fin läkare med ett fint bemötande, empatisk, och beredd att hjälpa mig........ som misstolkar allt jag skriver........... och ställer in allt..................

FAAAAAN !

Sen vet jag inte....... får så mycket stöd av min handläggare på FK så min hjärna klarar inte av att tro att det är sant.............. Hon har lovat mig att hjälpa mig med pappren i höst....... det ska inte behövas något PO........... hon ska fixa det tillsammans med mig..........

........bara gråter.....................

Jaha, och nyss fick jag reda på att det tar över ett halvår att få ett nytt PO. Tårarna bara rinner. Finns inget jag kan göra. Kommer vara helt ensam med allt och få klara papper och krig mot FK helt själv. Jag sparkade mitt PO för sent för att få hjälp av ett annat PO. Jag är så naiv och dum. Jag står inte ut längre. Som vanligt skulle jag ha lyssnat på mig själv, för jag känner mig själv bäst. Jag borde ha bytit ombud direkt, eftersom det aldrig har känts bra och aldrig har fungerat. Men dum som jag är så ger jag chans på chans på chans. Och så slutar det med att jag går under. Läkarna som gjort mig illa har verkligen förstört mitt liv. Jag har alltid gått på min magkänsla förut, men de har fått mig att tro att jag har fel om allt. Och nu går jag under pga att jag inte lyssnade på min intuition. Jag lär mig aldrig. Kanske ska jag inte ha något Personligt ombud. Det kanske är meningen att jag ska hanka mig fram själv tills den dag jag tar livet av mig. För nu är jag helt övertygad om att det kommer bli så. Jag kommer dö. "Vården" vill inte hjälpa mig. Ombudsteamet vill inte hjälpa mig. Och kommunen vill inte hjälpa mig.

Tårarna forsar. Och jag ska till stallet idag. Och har saker att hämta ut på posten.

Orkar inte leva längre. Det här var sista spiken i kistan.