Äntligen. Äntligen jobbar P igen efter utlandssemestern. Berättade att jag måste få sova och bad honom kolla vad jag får och att jag tar ALLT jag får. Så jag har nu fått propavan, stilnoct och kanske en stesolid. Vet inte, men det var 3 tabletter och jag frågade inte. Har redan fått mina stesolid för idag, men någon kan ha missat att signera, och då har jag rätt att få en till eftersom han måste gå efter listan.

Jag älskar honom. Inte på det sättet. Jag älskar tryggheten med honom. Att veta att man är skyddad, att han bryr sig, ordnar upp saker, går att prata om övergreppen med, han dömer ingen, han ser mig som vem som helst och inte stans största psykfall.

AP kom in till mig imorse så fort hon fått rapport. Hon hämtade en Stesolid och morgonmedicinen. Kunde inte svälja något för jag mådde så illa av all ångest. AJ kom sen och då lugnade jag ner mig lite så jag kunde ta stesoliden. Halv tio kom narkosläkaren Siv. En halvtimme för sent, men ändå. Hon var jättejättesnäll och förstod att jag var skiträdd. Minns inte så mycket av vad hon sa och frågade, men det känns faktiskt lite bättre efteråt. Hon sa med lugn och varm röst att jag inte behövde titta på henne det första hon sa, så redan då kändes det bättre. Svetten rann om hela mig och jag skakade så sängen skallrade. AJ satt och höll och smekte mig på vristen så att jag skulle känna att hon var där, och när jag inte kunde svara så svarade hon åt mig.

Från och med i helgen kommer jag ha vak för att inte göra något dumt. Stesoliden är höjd till 3 x 10mg per dag, och jag ska nu få Stilnoct till natten, eftersom jag inte har sovit på snart en vecka. AJ jobbar i helgen, och AP likaså. AJ kommer hit så tidigt hon kan på tisdag. Jag får inte äta något efter kl 2 och inte dricka något efter kl 6. Ska ha patientskjorta så de kan sätta EKG, och sportbh, trosor, patientbyxor och strumpor. Kl 7:45 får jag premedicineringen. AP sa att hon aldrig har gett så hög dos, absolut maxdos, till någon någonsin. Så jag hoppas att det ska räcka...

Kl 8:10 ska AJ rulla mig till anestesin. Där sätter de på pulsoxymeter, sätter 2 nålar, dropp, blodtrycksmanchett. Kommer "bara" vara narkosläkaren Siv, en ssk, AJ och jag. Sen poff så ska jag sova, och då sätter de EKG. Efter det rullas jag iväg till gyn och kläs av på underkroppen, vilket känns fruktansvärt, och sedan gör de alla de undersökningar de kan. De klär på mig, sätter syrgasmask, blodtryck, EKG-elektroder och jag vaknar och ser AJ.

Enkelt? Nej.

Har ångest så jag dör. Rädd att skada mig. Rädd att vägra. Livrädd för resultatet.

En vuxen kvinna som inte klarar av att ta ansvar för sig själv utan som behöver någon som sitter hos henne hela jävla tiden och ser till så att hon inte flippar ur och kör in vassa föremål i underlivet eller tar livet av sig.

AJ jobbar kväll imorgon. Jag förstår inte varför hon for 14 mil idag för att vara med när jag skulle träffa läkaren. Eller varför hon ställer in sin fjällsemester för att vara med mig på tisdag. Ingen har någonsin gjort något sådant för mig, och inte ens någon av mina föräldrar skulle göra det.

Och det värsta är att människan inte ens är medveten om hur underbar hon är.