MH har just varit här. Hon är bakjour och kom med en patient till avdelningen. Jag rår inte för det men jag tycker att hon är så jävla underbar. Så snäll, varm, empatisk... Vill bara krama henne när jag ser henne. Hade ju önskat henne som PAL, men hon hade för mycket att göra.

Har bara prat-pratat med henne en enda gång, men ändå minns hon mitt namn, hälsar och stannar upp och tar sig tid att prata när vi möts.

Hon är så fin att det värker i hjärtat. En saknad och tomhet som inte är fyllt sedan KA övergav mig. Och det får jag nog leva med i resten av mitt liv.

Ja, karusellen bara fortsätter snurra och jag bara står och tittar på medan allt går i tusen bitar. Vaknade efter att knappt ha kunnat somna igår natt. Duschade och gick på terapi vid kl 10. Grät och var helt hysterisk över att kvinnokliniken inte verkar vilja slutföra det som är påbörjat. Straxt efter kl 11 träffade jag min läkare. Hon hade bråttom som vanligt så jag hann inte ens ta upp allt jag behövde och ville prata med henne om. Men så är det alltid. Det enda hon sa var i princip att hon vill skriva ut mig för att jag har varit här för länge. Jag håller med om att jag varit här för länge, men det är fan i mig inte mitt fel att allt har tagit så lång tid. Jag har bara som släpats efter en tågvagn. Sa som det var - igen - till henne. Att om jag går hem nu så tar jag livet av mig. Berättade återigen hur viktigt det är för mig att få det här gjort nu - det gäller liv eller död. Förklarade att jag inte varken kan eller orkar leva med det här. Därför tar jag livet av mig om jag inte får hjälp, utan då far jag hem och tar en sekatör och klipper bort helvetet och stoppar in en massa rakblad. Så då fixar jag det på mitt egna sätt - så det så!