Tredje världskriget:

Vid kl 8 imorse ringde det på dörren. Jag hade inte gått upp ur sängen pga en hård natt, så jag tassade upp och stängde sovrumsdörren. Förstod att det var låssmeden som kom och skulle laga balkongdörren, och jag har gett min tillåtelse att använda huvudnyckel. Lägenheten ser ut som om den träffats av en atombomb - allt ligger överallt och man hittar inte ett skit. Disken står. Tvättmaskinen är full och bara står. Vardagsrumsgolvet fungerar som "liggande verktygs- och byggvägg"...........

Får inte tag i det jag behöver köpa heller. Kaoset är så massivt att jag inte orkar göra någonting. Jag bara skiter i allt. Tänker att jag orkar ändå inte göra klart, så varför börja med något...

Jag gick upp och duschade när låssmeden gått. Badkaret ser inte längre ut som en gigantisk amöba, så nu funkar det att använda. Skrev jag om när jag gjorde rent bakom det..? Drog fram härligheten och fann naturligtvis en kletig "matta" på väggar, kanter och golvet under hela karet. Insåg att jag inte skulle komma någonstans med min lilla skursvamp och flaska Jif. Så jag körde igång duschen och blötte på "mattan". Sen lekte lilla IQ-befriade Maria Bambi på hal is... eller kanske snarare på slemmigt golv..... Satte på mig ett par skor - vem vill stå barfota eller i strumpor på åratal av hudavlagringar och tvålrester - skulle kliva ner med ena foten bakom karet, men den halkade iväg så jag ramlade på badkarskanten med benen på var sida om kanten (tur att man inte är en man...). Det nya duschmunstycket är generöst med vatten, minst sagt, så det gick att duscha bort de största översta kakorna. Sen var det bara att böja sig ner fint och ta svampen och skura. Den åkte mest runt ovanpå alla avlagringar, men efter en halv flaska Jif började det komma fram en plastmatta - som till min stora förvåning såg ut som den resten av badrummet... Så ja, jag tycker att lägenheten förtjänar att kallas "tredje världskriget"........ Kan nämna att jag spritade händerna med 85% handsprit efteråt, i fall någon undrar...

Fjärde världskriget:

Tog med mina "läxor" till ÄS-t idag. Matdagboken och det papper med vad jag vill och vad jag har för mål. I sann Maria-stil gjorde jag såklart en "brainstorming" och skrev kors och tvärs med alla möjliga färger. Vad gör man inte för den estetiska touchen.....

Idag hade han med sig papper som han läste upp för mig - om inläggningen - och så försökte vi formulera en vårdplan. Det blev ganska rörigt, eftersom allt går in i varandra. Vad ska jag jobba med, hur ska jag jobba med det, hur kan de hjälpa mig.

Så nu har jag skrivit på papper och ska vara på ÄS kl 14 på måndag. Kommer vara inlagd i 3 veckor - minst - beroende på när de slår igen för sommaruppehåll. Men jag tror att OM det hjälper mig, men inte riktigt räcker till, så kanske jag får chansen i höst igen som komplettering...

15 års ätstörningar som ska brytas. Verkligen ett världskrig...

Jag förstår inte vad ÄS-t är för människa och varför det funkar så bra. Blir chockad varje gång. Har berättat att om en man kommer och tar tag i mig så får jag en blackout och följer bara med som en docka. ÄS-t räds verkligen inte orden, för han frågade vad jag skulle göra om någon skulle försöka utnyttja mig sexuellt. Och jag bara sa som det är - att jag skulle vara "död", inte prata, inte kämpa mot, slå, skrika... Bara vara tyst. Och sen.. sen skulle allt komma tillbaka till mig.. och jag skulle inte orka leva med mer smuts. Han frågade också hur jag ser på män i allmänhet. En ganska intressant fråga egentligen. Eller intressant svar snarare... Sa att jag ser alla som antingen människor (män, kvinnor, barn) och så de som magkänslan säger är "farliga män". Som mannen i hissen från Myrorna........

Alltså, mina trygga kontakter ÄR just det - trygga. Vet att det låter helt galet, men jag ser inte kön. Skulle jag gå och titta och skilja ut män och kvinnor så skulle jag bli komplett galen! Jag har tillräckligt med saker att hålla reda på som det är. Och för att det inte ska bli några missförstånd; en trygg man (eller kvinna) är en person som ser mig som en person, så om jag svimmar i duschen så spelar det ingen roll vem som hittar mig, man som kvinna - skit samma. För jag vet att de aldrig skulle skada mig eller se på mig "sådär". Utan bara se en människa.

Som sagt - ätstörningskriget ÄR ett världskrig...

Femte världskriget:

Cyklade hem från ÄS. Njöt att inte behöva kasta mig iväg till stallet på stört. Vilade en liten stund istället. Passade på att posta mammas älsklingsplagg som hon glömt här - sin fleeceväst. Hon har inte frågat efter den, men jag vet att hon undrar var den är. Hon fick ett citrusträd som Morsdag-present när hon var här, men nu får hon ju ett litet paket ändå.

Busschauffören som körde till stallet körde som en IDIOT. Jag tänkte att jag inte skulle komma fram levande... Vaddå rött ljus, det är ju bara att trycka gasen i botten - en buss aktar sig folk för. Och ju fortare man kör, desto större G-krafter utsätts passagerarna för, vilket torde betyda att de sitter som klistrade i sätena; perfekt... Bad en stilla bön för att han åtminstone skulle sakta in vid bussöverfarterna och farthindren, men jag behövde inte vara orolig - vi flög över allihop...

Landade utanför stallet. Hade store S idag. Trivs med honom, och han har respekt för mig. Lyssnar på mig och verkar "intresserad av mig". Han skrapade med hoven 1 gång medan jag gjorde iordning honom, och då gav jag honom "blicken" och muttrade lite. Sen skötte han sig utmärkt. Ridningen gick som en dans - förutom när vi två och två skulle trava på två fyrkanter och jag hamnade tillsammans med P och den äldre kvinnan. Det går i slowmotion och S's vilja att följa hästen framför är så stark att han stannar om jag försöker göra en extra volt. Det stör mig. Han är i alla fall en DRÖM att sitta ner i trav på, för han har så bra steg. Mitt problem är att jag inte kan styra min kropp, så stigbyglarna åker in på fötterna när jag slappnar av i benen och bara sitter ner. Har ju ordentliga jodhpurs med klack, så det är ingen större fara men väldigt irriterande. Vi fick rida ut en snutt på vägen att avsluta med. Måste erkänna att det kändes lite småtöntigt att nästa ridgrupp gick och höll i hästarna med grimskaft. S som visar tendenser till att skena och bli orolig kan jag förstå, men de andra... ja... Visst, låt gå för att det var första gången de red ut för i år då, men jag känner ju om jag har koll på hästen eller ej. Store S är ju så hög att man måste tänka på att han är som en giraff och når upp i träden och häver sig halvt ut i diket för att nafsa på en halvutslagen rönn... men det är inget som jag inte kan reda upp själv.

Efteråt skulle store S ridas igen, så jag behövde inte göra något. Jag var så ledsen och förbannad på läkarstudenten - och till viss del också ridläraren, så jag drog därifrån så fort som möjligt. Innan tårarna kom. Kastade på mig kläderna och tog min lilla "kickbike" och for till närmsta busshållsplats. Folk får tycka vad de vill. Det går i alla fall fortare än om jag skulle gå.

Problemet - eller kanske snarare irritationsmomentet började när vi gjorde iordning hästarna inför lektionen. Det blev - ÄNTLIGEN - prat om när vi ska rida igen de tillfällen som ställts in. Jag vet inte vad det var, men något var väldigt fel med ridläraren idag. Hon har förlängt ridskolan med ett tillfälle, och det får vi såklart betala extra för. Men ändå tänker hon förmodligen använda det tillfället till att ta igen en missad lektion...?!?? Alltså får vi inte alla lektioner som vi betalat för då (och ja, jag räknade efter innan terminen började). Jag vet inte. Allt känns bara fel och dumt.

Den jävla läkarstudenten har tjatat om det här med att rida igen inställda lektioner sedan i februari, men han har tydligen inte sagt ett piss till ridläraren. Förrän IDAG! De kom då på den EMINENTA IDÉN att rida en extra gång på måndag kväll..! MÅNDAG FUCKING JÄVLA KVÄLL - NÄR JAG JUST BLIVIT INSKRIVEN PÅ ÄS! Vad fan skulle jag säga??? Sa att "jag har mycket som drar igång på måndag, så jag kan inte". Ingen lögn, men ett alltför dåligt och diffust argument för att INTE rida då - tolkade jag reaktionen som.

Man kan ju fråga sig varför det är så bråttom nu helt plötsligt..? Svaret är att läkarstudenten har SOMMARJOBB som börjar 1 juni!! DET ÄR FÖR FAN DEN 25 MAJ IDAG! IDAG!!! Efter deras svala och lågmälda respons på "jag kan inte på måndag" kom de istället på att de ska rida igen lektionen PÅ SÖNDAG!!! VILKEN UTMÄRKT IDÉ - dagen innan jag ska påbörja min behandling och kommer vara helt trasig! Jag försökte skylla på bussarna, men läkarstudenten och hans tjej "kan skjutsa till och från stan i alla fall".....

Jag tänker inte stå i ett stall med 5 andra människor och kratsa hovarna och bara nämna i förbifarten att jag ska påbörja behandling för ätstörning! Det har de inte med att göra!!

Sa att jag skulle smsa eller maila ridläraren, och jag har gjort det. Mailade och skickade sedan ett sms där jag skrev att jag mailat henne. Vet inte om hon läst än.

Vet att det är hårt, men såhär skrev jag:

Hej *namn*,

Jag vill förklara varför jag var så konstig ikväll när det pratades om när vi ska rida igen de missade tillfällena. Det är väldigt privat, så jag vill egentligen inte gå in på det - och allra helst inte inför de andra som hör.

Jag har, efter 15 år, bestämt mig för att ta tag i mina ätstörningar. Jag lider av bulimi och har träffat läkaren på *ÄS*, och efter det har jag träffat en
samtalskontakt en gång per vecka. Så jag har haft kontakt med dem i över en
månad nu. Helgen innan jag flyttade så hade jag en riktig svacka och bad om
handgriplig hjälp. Och det är den hjälpen som börjar på måndag. Jag kommer vara inlagd i minst 3 veckor, men kommer vara hemma under helgerna då *ÄS* är stängt.
Idag har jag varit där och gjort upp en vårdplan med min behandlare,
och han är hur bra som helst. Så jag har skrivit på papper om att jag tex lovar
att göra mitt bästa under min tid där. Har varit noga med att onsdagarna fått en
egen "klausul" eftersom det är ridskola då. För övrigt är det bara vårdkontakter
som går före.

På söndag kommer jag att vara helt förstörd, minst sagt. Eftersom det är "dagen innan det smäller". Så jag kan inte komma och rida då. Det är inte rättvist mot varken mig, hästarna, de andra eller dig, att ha mig där i ett så dåligt skick. Dessutom har jag ju lägenheten att ordna med. Jag kommer inte kunna syssla med "inflyttningen" mer än lite på helgerna men samtidigt ska jag "stå på egna ben" i min bulimi då och det "kostar" mer energi än vad som går att föreställa sig. I juli är jag inte här, så jag måste bli klar innan dess. Därför är PLANERING så viktigt i just det här fallet.

Vi har ju ställt in 2 ggr - *datum*. Eftersom du nu räknar med att du förlängt ridskolan med en vecka, och vill på något sätt använda den gången som ett missat ridpass (om jag förstått dig rätt, men jag förstår inte varför vi betalar extra i så
fall, om det ändå blir en gång mindre än vad det hade varit så som planeringen
var. Alltså, vi betalar ju för tiden 2011-01-12 tom 2011-06-08, inte mindre, så
då förstår jag inte hur man kan ersätta en "ordinarie lektion" med att rida in
en missad lektion...). Dessutom skriver du att igenridningen blir på helger -
inte vardagar som det var tal om ändå idag.

Men skit samma, jag fattar ingenting i alla fall... Förlåt om jag låter irriterad - jag ÄR det - men inte på dig. Tror att du inte hunnit tänka färdigt än och att vi missförstår varandra. Men jag blir riktigt förbannad på *läkarstudenten*. Han har tjatat om "igenridningen" sedan februari, men har tydligen inte tagit upp det med dig..! Och det borde väl vara den första han går till - och I TID. Inte komma nu när det bara är några dagar kvar. Vi andra har faktiskt också liv, åtaganden, saker som måste göras. Och jag anser att när man ska rida igen lektioner så ska ALLA ha samma möjlighet att närvara. Han har ett jobb som väntar på honom - JÄTTEKUL FÖR HONOM! Jag slåss för min överlevnad - inte lika kul, men betydligt viktigare än att bara ha ett sommarjobb. Om mitt liv nu är värt något.

Har fått höra av både terapeut, läkare, ätstörningsläkaren och ätstörningskontakten att jag måste börja sätta gränser, säga ifrån, säga NEJ, stå upp för mig själv, våga vara jag - och framförallt inse att jag har ett värde. Ett värde precis som alla andra. Men det känns verkligen inte så. Inte alls. Och eftersom jag inte kommit längre med mig själv än - det börjar ju på måndag - så gör jag samma sak nu som jag alltid gjort i hela mitt liv. Jag hamnar i ett hörn som en skitig använd disktrasa, för det är allt jag är i den här världen.

Så jag säger såhär; rid igen en missad lektion på söndag för en läkarstudents skull som inte haft någon som helst framförhållning eller planering. Jag kan inte komma, men ni klarar er säkerligen utan mig. Så - jag sätter ingen gräns, säger inte nej, står inte upp för mig själv, vågar inte vara jag, och inser att jag saknar varje litet uns människovärde.
Egentligen är det ganska komiskt; just när jag ska ta tag i en av de största och svåraste striderna i mitt liv så ska allt annat gå i kras - pga att en kille inte kan planera mer än 4 dagar i förväg. Trots att jag har infört ett speciellt undantag för onsdagarna, och har kollat upp att helgerna är fria.
Så vem ska vika sig, ge efter, duka under? Jo - självklart jag. Varför? Jag är van och kan ta det. Han har ett värde till skillnad från mig, han är inte van. Han är FRISK - eller i alla fall tillräckligt "frisk" för att kunna studera, ha en partner och sommarjobb.

Jag ber verkligen om ursäkt för det här mailet, men jag orkar inte hålla tyst. Ville bara komma hem idag så att jag inte skulle börja gråta innan jag kom innanför dörren. Man säger inte inför 5 andra personer i ett stall att "jag har en ätstörning och blir inlagd på måndag". Och som du märker så bör jag nog inte vistas i ett stall
tillsammans med min grupp nu på söndag.

Ville stanna och borsta *lillen - som ska till veterinären imorgon för att han haltar så igen*... är så rädd att han snart inte finns längre och att jag inte får säga hejdå... Men hade jag borstat honom - eller någon annan häst - så hade tårarna börjat forsa precis som under ridterapin som jag saknar sååå mycket, och därför valde jag att inte ens gå in i stallet efter lektionen utan att bara fara därifrån så fort som möjligt.

Förlåt för det här mailet, men jag måste förklara mig och jag orkar inte prata om det. Vill inte prata om det. Jag skäms tillräckligt att jag är psykpatient - utan att ha en ätstörning också. Det här är min sista chans att bli frisk - ta mig igenom skiten och komma ut på andra sidan - och jag måste ta den chansen. Hade jag vetat om det här senast kl 11:15 idag så hade jag kanske kunnat göra något åt det, men nu kan jag inte det. Jag har skrivit under papper. Planeringen är klar för minst tre veckor framöver - inte bara fram tills på söndag.........

Maria

Det var väl världskrig så det heter duga.. eller...?

Har tagit 1 timme och 45 min att skriva.. så där rök rullgardinsuppsättningen i vardagsrummet....

förlåt att jag är så dålig på att uppdatera bloggen och läsa andras bloggar... sanningen är den att jag är hyperstressad över att hinna få färdigt här i min nya lägenhet innan jag läggs in... för jag gissar att jag kommer vara inlagd upp till en månad.. och sen far jag förmodligen till fjällen........ och det är inte roligt att lämna allt vind för våg och komma hem till världens röra........

jag hoppas kunna få lite "fritid" i helgen..... får lägga på ett kol.........

bär, skruvar, skrubbar, och håller på så mycket så jag ser inte mina egna fingeravtryck längre....... de är liksom "nedslipade"..........

kikar in senare - som sagt... dags för ÄS nu och sen fara till ridskolan........ *PUUUUUUH*