For till ÄS. Var nervös så jag trodde att jag skulle tuppa av. Han kom och sa hej och jag undrade hur det här skulle gå. Kommer in i rummet. Dörren stängs. Och luften gick ur mig fullständigt. Jag släppte nästan allt. Berättade saker, sa saker som jag aldrig tänkt säga. Saker som jag funderat över hur jag ska göra med på ÄS. Men det bara rinner ur mig som ett vattenfall. Berättade att jag varit nära att vråla rakt ut när jag gick till bussen förra veckan... för att han är för snäll... så snäll så att det gör ont, och jag har inte gjort något för att förtjäna det..... Han log sitt varma leende.. och sa att "Men Maria, alla har ett värde. Du också."

Gissa om jag bölade.... men log samtidigt.. Förklarade att jag har en sjuk försvarsmekanism... att jag ler när något är riktigt jobbigt som för att skona både mig själv och den jag pratar med... Berättade att jag inte törs gråta.. att om jag släpper taget där så tar jag mig inte hem..... Han frågade mig.. "Är du så ledsen Maria"....... Mer tårar......... han förstod..... Jag envisades med att svälja allt, INTE gråta... och så säger människan att "Man får gråta här. Du får gråta här"..... Ännu mer tårar............... "Är du rädd för att gråta, Maria"........ Med våta kinder svarade jag ja och såg honom rakt in i ögonen.......

Det gjorde SÅ JÄVLA ONT........... Jag SER och jag KÄNNER hans välvilja..... och det skär i mig så jag inte kan andas.......... för den är äkta...... Inget citerat terapisnack där inte............ Och det skrämmer skiten ur mig...... samtidigt som det värmer ända längst in i mitt hjärta................

Vill bara krama honom när jag går....... ett futtigt tack i ord räcker inte långt......... men... jag ska ju inte............. Det... gör också ont......

Kom hem och kastade på mig ridkläder. Vid det här laget hade det blivit ganska varmt ute.... så jag blev genomsvett med mina regnbyxor och min tunga ryggsäck... Kom till stallet och fick välja häst - igen. Den äldre kvinnan fick ta den största hästen som jag hade tänkt välja, och S fick jag inte ta för "en man" var tvungen att rida honom för att han "är så stark"....... men det är fan jag också.. och allt är inte kroppsstyrka.... *muttrar* Så jag fick H igen. Har inget emot honom alls, jag vill bara "vandra runt" och liksom lära mig ALLA hästar. Självklart skulle vi öva på att sitta ner i trav - precis som alla andra gånger då jag haft P eller H som är svårast att sitta ner på..... P är värre än en puckelpist och H travar i otakt så man blir lite "förvirrad"... Efter att alla skumpat fram ett tag så fick vi ÄNTLIGEN släppa stigbyglarna och rida utan dem. MYCKET lättare! Benen bara hänger och ger balans och det är SÅ MYCKET LÄTTARE att förstå rörelserna då! Sen tillbaka med stigbyglarna och göra samma sak. Kan någon förklara för mig VARFÖR jag lyfter händerna när jag lutar mig bakåt???

Sen fick vi rida lätt på fyrkanten och släppa på tygeln. Jag ÄLSKAR det! Vi skulle bara hålla i så lite som möjligt, så hela tygeln skulle hänga. Jag ville släppa taget och lyfta armarna och "flyga fram".... men gjorde inte det i fall om att någon skulle tycka att jag stilade........... Saken är ju den att när man har en häst som man är så trygg med så vill man passa på... bara NJUTA!  Men... en annan gång kanske.. Var intressant att se vilka som höll balansen genom att hänga i tyglarna. Hade ingen aning om att någon av de andra gjorde det. Jag är ju så rädd att vara för hårdhänt, så det går emot min natur. Jag får istället höra "Maria, KORTA tyglarna!!!"... "Maria, du har alldeles för långa tyglar!"....... "Korta tyglarna så att du får upp hans huvud i rätt position"........... Hoppas att de andra inte ser hur jag rider.. så som jag inte ser någon annan.... för jag vill inte verka som någon besserwisser............ Gissar att de andra inte kan korta tyglarna medan de rider lätt.....

Skyndade mig att borsta H, för jag såg att han var kissenödig. Var beredd på att gå till busshållsplatsen, men den där tysta läkarkillen hade bil och frågade om jag ville åka med. Satt fram med honom och tänkte att nu jävlar ska jag få honom att prata.... men han sa väl tre ord på hela vägen....................

Har spenderat resten av kvällen med en ensam mamma i telefon.... Pappa har varit i Göteborg med jobbet, och på vägen hem blev de strandsatta ute i urskogen söder om Skövde.... Båda var hysteriska. Är glad att jag inte PRATADE med pappa..... Han har inte kommit hem än... och skulle ha kommit hem vid åttasnåret ikväll..............

Skrivit i min känslodagbok.... berättade att jag börjat med det när jag var på ÄS idag......... Han blev såklart genast intresserad... sa att vi kan prata om det nästa gång... och så fick jag en extratid nästa fredag......... Känns djävulskt skönt..... hoppas bara att mina föräldrar har farit hem då.................. men jag tvivlar på det.

Gud vilken "snabb" uppdatering det här blev då..........   

Godnatt...

 

Susanna

12 maj 2011 10:15

Så skönt när han verkar förstå..
Samma sak med min nya psykolog. Tårarna rinner, säger saker jag egentligen inte vill..
Bara släpper allt. Hatar att prata när jag gråter..
Men med henne fungerar det.. På sätt och vis.

Tänkte på det där med att du höjer händerna när du lutar dig bakåt..
Kan ju vara så att du är lite stel i armarna, kan ju vara omedvetet, och då hänger armarna med när du lutar dig bakåt.
Slappna av och sänk armarna samtidigt som du lutar dig bakåt :)
Älskar att rida utan stigbyglar, är så skönt!
Förutom om man har en häst som har så stort steg att man flyger en halvmeter ur sadeln..
Hålla fast sig i sadeln vill man ju inte heller.
Man vill ju ha den där frihetskänslan.

åh.. Gud vad ridsugen man blev nu.. :(

Du borde gå i westernridskola istället ;)
Där slipper man höra "KOOORTAAA TYYYGLAARNAAA" hela tiden :)

Hoppas att din pappa kom säkert hem, aldrig kul när man "fastnar" :/

Kram till bästa Maria <3

http://Mortemvis.bloggplatsen.se

Maria

12 maj 2011 13:30

Ja, jag tror att jag är så spänd i mitt "grundtillstånd" så att jag inte hinner "mjuka upp mig under" den korta tid som en ridlektion är...
Stigbyglar är bara bra till en sak - att rida lätt. Annars är de bara i vägen. Man (jag) spänner benen om jag tar stigbyglarna, benen blir kortare och jag kan inte ge skänkelhjälper lika bra, kan inte sitta på rätt sittben heller, osv. Jag vet inte, jag tycker bara att man förstår bättre om man rider utan stigbyglar... känner rörelserna mer än om man har fötterna i fejk-stöd-öglor...... Men vad jag har läst så är det många som inte kan rida utan stigbyglar, just pga balansproblem. Jag har väl inga direkta balansproblem, men koordinationsproblem så det heter duga! ;)

Min pappa kom hem inatt runt midnatt... tydligen körde de tågen i snigelfart för att signalsystemet inte fungerade........ Känns ju j*vligt tryggt.... :|

KRAM!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har idag lämnat in nycklarna till min slitna fallfärdiga lägenhet, så nu är jag utflyttad. Men fy fan vad ledsamt, grät när jag stängde dörren och låste för allra sista gången. Den må ha varit ful och skruttig, men perfekt läge, planlösning, stor mys...

Månaderna har gått. Jag har det så bra här i fjällen att tiden rusar iväg. Men det är skönt med tanke på det här "paus-året" pga Covid-19. Kan inte minnas när jag senast hade såhär lite panikångest och ångest. Ingen direkt stress över något. Nu är ja...

Det mesta har kört ihop sig. Men jag hoppas att det ordnar sig ändå till slut. Jag hade läkarsamtal och var mer eller mindre beredd på att få höra att jag är dum i huvet som tror att jag ska klara mig utan att fara till psyk en gång i veckan. Men l...

väntar fortfarande på offert från den "bästa" flyttfirman har handlat lite och skickat paket till mamma för hon fyller snart år gått riktig långpromenad med vovven så nu sover han gott på soffan känner mig så rastlös allt vara snurrar runt på...

allt bara snurrar kan inte förstå att jag ska flytta känns som jag bara hittar på kommer bli mer verkligt när jag får tillbaka nya kontraktet och bekräftelsen på uppsägningen och när själva flytten är bokad   ska på samtal idag har inge...