de har inte haft något möte så det fanns inget svar idag heller

störtgrät och vrålade i ren panik och desperation så min kp satte sig bredvid mig och strök mig på armen

det märks att de haft utbildning och jag råkar av en händelse veta att det bla handlat om ptsd

min kp frågade mig om han fick fortsätta låna mina målarböcker, och jag fick känslan av att han förstår mer och mer djupet av de fult tecknade bilderna

sa till honom idag också att han har ett gyllene tillfälle att dra nu, bara lämna mig, det skulle vara ok

men gör han det inte nu så får han inte ändra sig sen

han säger att han stannar

och det skär så i hjärtat

det skär ännu mer när han säger att han är arg att jag varit med om det jag varit med om

och att jag inte kunde ha gjort något, att det inte hade spelat någon roll hur mycket jag kämpat emot, att "pojken" måste ha varit(/är) så störd att det kanske till och med blivit värre om jag sagt ordet nej

och idag frågade han återigen hur det blir när han rör vid mig, om det blir fel, jobbigt

jag svarar samma sak som alltid - att det bara känns som att någon är där och skyddar mig, tröstar mig, och jag inte är så ensam

och att jag inte känner mig lika smutsig, för vem vill röra vid en sådan som jag - en vandrande sophög

har inte vågat säga det än, men han känns som min själapappa

och när jag kryper ihop i hans kram precis innan vi går ut från samtalsrummet, så är jag så liten, så liten

"lilla" blir sedd, tröstad, skyddad

och det känns så varmt, så tryggt

den lilla flickan i mig gömmer sig från världen en stund

den lilla flickan suger åt sig all värme och omtanke som hon aldrig tidigare fått

när jag var barn läste jag torey haydens böcker, för det tröstade mig att hon verkligen såg och hjälpte barnen som mådde så dåligt

nu har jag en riktig torey hayden

behöver inte gömma mig i böckernas värld

men gud så rädd jag är att förlora det jag fått

jag klarar inte det här

inte en vecka till i det här helvetet

och eftersom jag inte hört av min kp så utgår jag från att det är omöjligt att få hjälp from måndag

jag dör

Ännu ett inlägg om min kp...

Kom till ÄS för att träffa sjukgymnasten. Pratade med henne och insåg att hon inte fattar ett skit. Tänkte gå därifrån, men stannade till slut. Blev väl ok, men mådde allt annat än bra efteråt.

Träffade min kp en kort stund efteråt. Bytte några ord. Sen träffade jag tjejen som var där när jag var där. Hon har 2 veckor kvar. Vi stod och pratade i över en timme. Sen kom min kp igen. Det skulle bara vara de två till middagen, så tjejen föreslog att jag skulle stanna på middag där på ÄS. Jag blev jätteledsen. Och fick panik. Sa blankt nej och hänvisade till regler och allt. Men tjejen frågade min kp om det inte var ok. Han frågade en annan i personalen, den andra som också är en av "de mina", och hon sa att det var ok. Jag fortsatte sträva emot. Plötsligt reser sig min kp och går och frågar chefen. Jag höll på att dö av skam - och rädsla för repressalier. Han kom tillbaka och sa att hon också sagt att det var ok.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Den lilla delen inom mig vill suga åt sig all hjälp som finns, men är så rädd för att det ska bli fel. Den stora delen ville hem och hetsäta och protesterade hej vilt. Till slut tog tjejen av mig ytterkläderna och satte mig ner vid bordet. Min kp såg nöjd ut och vi hann prata en hel del. Jag grät. Han tröstade. Strök över armen, ryggen, gav mig näsdukar. Tror att han är ganska orolig för mig. Jag är livrädd för att han ska få skit för det här, och det sa jag flera ggr, men han menade att han står för det, det är hans val och chefen har ju sagt ok.

Hade ångest så jag dog. Men jag åt i alla fall. Tårarna rann. Jag satt och svor tyst för mig själv för att jag tog emot "allmosor", och för att det är så sjukt att få sitta där vid matbordet och då det stöd och den hjälp jag behöver - men inte "officiellt" och som en "fullvärdig patient".

Middagen tog slut och jag började dra åt mig ytterkläderna för att fara hem. Men då säger min kp att han ju jobbar en timme till - och jag får gärna stanna och hålla honom sällskap. Jag bara satte mig ner igen. Grät som ett såll när han till sist erkände att det inte är särskilt sannolikt att jag får komma dit på måndag. Tårarna bara forsade och jag sa att jag inte orkar mer, orkar inte mer tidsspillan. Jag får alltid vänta, vänta, vänta - evinnerligen - medan andra bara glider förbi på en räkmacka. Han höll om mig och sa att han inte tänker låta det ta längre tid nu. Det är möte imorgon, och då ska det fattas beslut. Punkt. Han tänker inte acceptera ytterligare fördröjning. Och medan teamet SKA lösa det här så lovar han mig att han ska hjälpa mig orka överleva.

Jag ville inte fara hem. Ville inte lämna ÄS, eller honom för den delen. Jag orkar inte. Jag orkar bara inte.

Fattar inte att han tittat i mina målarblock och ändå vill ha med mig att göra, och till och med törs ta i mig. Jag fattar verkligen inte. Sa till honom med sprucken röst att jag ger honom chansen att dra, försvinna, lämna mig nu. Jag förstår om han inte orkar eller inte vill, och nu har han sin chans. Han lade armarna om mig försiktigt och kramade mig och sa att han inte tänker lämna mig. Han har sett bilderna och han tänker inte lämna mig. Ännu mer tårar.

Innan jag gick till bussen kramade han om mig länge och jag sa att jag vill adoptera honom... Tror att han blev rörd och samtidigt kunde se det komiska i det.

Nu sitter jag här hemma och undrar vad som egentligen hände idag. Om det var på riktigt eller bara en dröm. Är jag psykotisk. Och var det så smart att stanna där. Eller blev det bara som att strö salt i såren.

jag älskar min kp...... han är så jävla bra.

de hade ett extrainsatt möte idag - som han inte kunde gå på.. och därför kunde de ju natuuuuuurligtvis inte ta någon ny ställning till om jag ska få hjälp eller ej..........

gissar att min kp blev förbannad... för han vet ju vad jag har att slåss mot..... och hur bråttom det är att något händer.....

så han stövlade tydligen in hos chefen - som var den som begärt "ytterligare bedömning" av min situation för femtioelfte gången - och gjorde klart för henne att läget är detsamma som alla andra ggr tidigare och att han anser att han är KLAR med bedömningen....... han litar på att jag vet själv vad jag behöver för hjälp och han anser att det är rimligt...... punkt slut. och om någon var av annan åsikt så fick den göra en egen bedömning........ ..så han är nog ganska less på deras egna tjafs och onödiga tidsspillan............ "du vet, jag kan ju vara väldigt rak och tydlig", sa han och log.....

........så nu hoppas jag att ingen ska VÅGA ifrågasätta hans kompetens och vilja göra en egen, ny, bedömning... för det är ju en ganska stor förolämpning att ifrågasätta en kollegas arbete...........

så vad händer nu då??

jo, jag VÄNTAR................... igen........

ska träffa honom på fredag igen, och då hoppas jag att få ett klart besked...... ...att jag är välkommen dit på måndag.............. vårdplanen är ju redan klar.. den skrev jag ju innan jag lämnade/blev utslängd från behandlingen förra gången................

och min t........ ja, vad ska jag säga............. hon kan inte ens respektera att jag inte kommer på torsdag.....................

vi hade meningsskiljaktigheter idag - minst sagt - och till slut gick hon upp i falsett...... "du får ha din åsikt! och jag får ha min! jag har en annan åsikt! och jag får ha det! jag tycker inte som du!"......... jag satt bara där och stirrade ner i golvet och tänkte att.. hon behöver lite stesolid.............. jag skiter väl i att hon har en annan åsikt - hon får väl tycka vad fan hon vill...... orka bry sig..........

ridningen har löst sig..... ordföranden för ryttarföreningen har hört av sig och bett om ursäkt........ skrev ett jättegulligt mail.... så det känns mycket bättre nu......... planerar att fara och rida på fredag trots allt........ men vi får väl se hur länge det varar.............. som person är hon i alla fall toppen!

hejsvejs..... nu däckar jag i sängen.........

Vaknade med halsont - på riktigt. Har pillat i mig min medicin och min vb-medicin. Har en känsla av att den behövs nu när jag ska till min t och börja på ett avslut. Hon har taggarna utåt - det vet jag. Och jag speglar väldigt lätt det jag ser hos den jag pratar med, så då verkar det som att jag också har det.

Har faktiskt ingen aning om vad jag ska säga till henne. Inte mer än att vi stryker hälften av tiderna i veckan, och att jag tycker att hon gjort ett oförlåtligt fel - igen.

Funderat mycket på om jag ska låna ut mina målarböcker till min kp. Så att han förstår mer. Men frågan är om han orkar... Jag är livrädd att han ska fly sin väg..... Har till kl 13 på mig att fundera mer. Men innerst inne har jag nog redan bestämt mig. Det får bära eller brista - känns det som.

Har märkt att jag blivit känsligare för laxtab. Det är väl bra, blir billigare. Låg i sängen imorse när det högg ända upp emot ryggen och eftersom jag inte kunde röra mig pga smärtan så hann jag inte på toa. "Skitkul". Var bara att slänga sig in i duschen igen. Duschade igår kväll. Så så fint och glamoröst är det att vara en fet bulimiker som bara ska runt och le och se glad ut - klara sig själv, bota sig själv.

Om någon som läser har problem eller misstänker att du har problem, så SÖK HJÄLP. Gå inte ner dig såhär djupt. Man ska inte ha en hink stå vid sängen i fall om att man vaknar och kräks av en överdos av laxtab - eller för att kräkas upp maten man ätit. Man ska inte ständigt ha ont i magen och må illa. Man ska inte läsa alla innehållsdeklarationer på livsmedel. Man ska inte behöva förtjäna maten - eller bestraffa sig med mat.

Kort sagt; det är inte meningen att det ska vara så svårt. Och ju tidigare du får hjälp, desto fortare vänder det, och ju lättare är det att "växa bort från ätstörningen".

Kan rekommendera boken "Mattillåtet", egentligen till alla - både de som tror sig ha eller vet med sig att de har problem med maten, men också de som vill förstå mer om ätstörningar.

Nu ska jag gå och skriva några rader till min kp. Han lät mig slippa matdagboken över helgen, så istället har jag skrivit ner lite tankar bara fritt. Sammanfattat dagarna om man vill kalla det så.

Önskar bara att den där snickaren kunde komma snart och fixa grejorna som det är problem med, för jag blir tokig av att inte veta när människan ska dyka upp. Har ju gått en vecka nu.

Tänkte skita i att fara till gården idag, men bestämde mig för att göra det ändå. Annars finns alltid någon störd överläkare som tolkar det som något tecken på omoget borderlinebeteende; om jag "inte får det jag vill" så "hotar" jag med saker och ting.

Hade jag tagit hand om mig själv så hade jag skitit i att fara dit, men nu gjorde jag som sagt det för alla andras skull...

Var lika intressant som vanligt.. Ingen säger vad jag ska göra, så jag gör det jag kommer på. Gör "grovgörat" medan de andra är ute och rider innan verksamheten drar igång. På det sättet kan de fara hem tidigare...

En sak som gör mig lite ledsen är att de inte tror att de kan lära gamla hästar att bete sig bättre, eller i alla fall på annat sätt i olika situationer. Det blev jag verkligen varse idag... Barnen hade kommit och ena tjejen skulle sadla ponnyn. Jag såg på honom att han blev skogstokig när sadelgjorden skulle dras åt. Men jag stod där framme och höll honom i grimman. Han sparkade bakut och blev helvild, började stegra sig och råkade nästan träffa mig med hovarna. Men eftersom jag är grundligt skolad - om än bara lite i ren "kunskap" - så vet jag ju att man ska stå NÄRA hästen. Och bakom mig stod barngruppen. Så när han stegrade sig så höll jag kvar i grimman och flyttade ungarna som stod bakom mig, och tack vare att jag stod så nära och därför hade kontroll så hann jag ju dra mig år sidan innan jag träffades av hovarna. Tjejen gick ut med honom direkt, och jag hade gett vad som helst för att få hjälpa till att lugna ner honom. Men nej, då skulle den andra tjejen göra det och så fick jag stå och se på medan barnen borstade en annan häst... Guuuuuuud vad mycket jag lär mig och vad delaktig jag känner mig när de alltid går undan för att prata om vad de ska göra.........

Hann vara både rörd, stolt och förbannad innan dagen var över. Rörd över den lilla, lilla, jätteblyga flickan som knappt aldrig sagt ett ord tidigare men som nu babblar lika mycket som alla andra - DET värmer att se hur hon öppnar sig och tar för sig, VÅGAR och tror på sig själv! Var stolt att jag fick förtroendet att lämna gården sist av alla - men å andra sidan är det ju aldrig låst. Förbannad över att jag jobbat röven av mig med alla tunga sysslor, och fick stanna kvar för att mocka och vattna innan jag kunde cykla hem i hällregnet utan regnkläder - medan tjejerna tog bilen och bara stack....... Menmen.. jag försöker tänka att de är unga, så de tänker inte, förstår inte.

För övrigt har det varit en skitdag - igen. Vet inte vad jag gör om jag inte får beskedet av ÄS imorgon att jag får hjälp. Först är det min störda t - som jag ska börjar avsluta med för jag tål henne inte längre, inte sedan hon började trappa ner i arbetstid. Sen är det ÄS, och där har jag mitt sista hopp...........

som sagt - det kan alltid bli värre!!!!!!!!

"Hej,

Jag har just lyssnat av mitt mobilsvar där en *namn* säger att jag ska sälja minst 7 paket *skräp*. Det är INTE vad jag har anmält mig till och betalat för som ridelev!

Jag förstår och vet om ryttarföreningens ekonomiska problem, och har - trots att jag är ny och svårt sjuk - redan anmält mig till att hjälpa till på en tävling (vilket jag redan mailat om ..och frågat men inte fått något svar om såklart... och skrivit upp mig på listan i stallet). Och jag kan baka till cafeterian, hjälpa till med stallsysslor och annat, men det här går bara inte.

Jag är X år och har sjukersättning pga att jag är så sjuk att jag inte kan arbeta alls, jag bor ensam och har ingen familj, inga vänner eller bekanta på hundra mils avstånd. Förutom mina andra sjukdomar - som jag inte vill gå in på pga att det redan är för personlig info - så lider jag dessutom av sjukdomen Social fobi. Så varje dag är en strid för mig, varje ridlektion är en strid för mig innan jag kommer upp på hästryggen, och jag är så enormt tacksam för att jag klarat av att byta ridskola och har börjat hos er - utan att gå under. Min Sociala fobi gör det också i princip omöjligt för mig att tala i telefon, så det är också ett stort hinder. Därför föredrar jag mailkommunikation.

Så för mig är det OMÖJLIGT att gå runt och sälja plastpåsar, korv eller vad det nu är för *skit*.
Hurdan människa måste man vara för att få rida hos er? Får man vara sjuk och göra så gott man kan, eller räcker inte det??? Har ni speciella ridgrupper för de som kan och vill utveckla sin ridning, men inte extraknäcka som säljare?? Tvivlar dessutom på att min handläggare på Försäkringskassan skulle godkänna om jag sprang runt och sålde saker.
Jag vill veta hur det kommer bli redan NU, så att jag hinner säga upp min plats på ridskolan inför våren så att jag slipper betala för vårterminen också - om det nu ska vara såhär.

Jag går dessutom i behandling ALLA veckodagar förutom då jag har ridskola på fredagarna, så det här är helt omöjligt.

Vad kostar ett sådant där paket som man MÅSTE sälja 7 st av?
Jag lever på existensminimum och får pengar av anhöriga för att kunna gå och rida och ha NÅGOT positivt i mitt miserabla och totalt isolerade liv. Men jag får väl låta bli att handla mat så att jag kan betala för de där 7 *paketen skit*. Ni kan behålla dem - vad det nu än är - utan i så fall så betalar jag bara allt, så kan ni göra vad ni vill med dem och så att jag slipper kånka hem dem och ha dem liggandes här som ett slags monument över hur misslyckad jag är. Kanske kan ni "sälja dem en gång till" - vad vet jag.
Så hur mycket pengar ska ni ha? Maila bara över en summa och vilket bank/plusgiro eller bankkonto ni vill ha dem till, så fixar jag det. Men då ska ni veta att om jag måste göra det här så är detta min sista termin som jag rider hos er.

För att förtydliga; jag kommer INTE att hämta ut något hos er på måndag!

Jag som trivdes så bra - bättre än jag någonsin kunde tänka mig - hos er. Och så ska det behöva bli såhär.
Har läst att många inte betalat sina gamla fakturor, och jag betalade in min SAMMA DAG som jag fick fakturan - och det här är tacken! Påtvingad att komma och hämta en massa grejor som man måste sälja!

Nu har ni verkligen förstört min helg(/termin?) totalt, och jag vill verkligen inte skylta med att jag är sjuk för jag hatar att känna mig begränsad och svag. Så frågan är om jag klarar av att ta mig till nästa ridlektion med all skam efter det här!? För jag förstår ju att det är en förhållandevis liten ryttarförening, och folk pratar och skvallrar. Det tillsammans med min sjukdom gör att allt nu kommer bli ÄNNU svårare.

//Oerhört besviken och ledsen Maria"

har mailat min gamla ridlärare och anmält intresse till vårterminen, för inte fan tänker jag stanna på ett sådant här jävla ställe!!! det är ingen insamling till klassresa som när man gick i skolan!!

så nu vet jag ärligt talat inte om jag törs ta mig mer till det där stallet - förutom att hämta mina saker! det kommer skvallras som faaaaaaaaan!!!!!!

JÄVLA SKIT!!!!!!!!!! NU HAR JAG INGENTING KVAR ATT LEVA FÖR ALLS!!! INGENTING SOM INTE ALLTID GÖR ONT!!!!

varit på äs

skrikit och gråtit ut min förtvivlan

min kp kom till slut och satte sig bredvid mig för att jag var i upplösningstillstånd

vrålade rakt ut

storgrät

jävla idioter

jävla sega störda idioter

min kp förstår - så mycket som man nu kan förstå - men det är ju inte han som bestämmer

så nu har jag ställt in allt

ridningen i em

ska inte fara till gården på söndag

inte träffa en kompis från äs

ska bara träffa min t på måndag för att dra upp nya riktlinjer och ramar för vårt avslut

och min kp för att höra hur mycket han hunnit lobba för att jag ändå, trots allt, ska få ett ja

får se hur jag gör med gruppen på tisdag - där finns inget tvång att komma dit och säga att man slutar

sjukgymnastiken ställer jag också in, ska maila henne och säga att jag behöver ta en paus pga allt kaos som råder

torsdagens gruppsamtal måste jag gå på, för där måste jag säga att jag ska sluta

kommer stryka alla mina torsdagstider hos min t redan på måndag, så det slipper jag också då

slutet har börjat

och ingen har någon förklaring

ingen kan säga vad jag gjort för fel, vad som inte räckt eller vad jag gjort misstag

alla har bara sagt att jag jobbat på stenhårt och jättebra, så vad fan förväntar de sig mer

de måste ju SÄGA något om vad som saknas - för uppenbarligen gör det ju det

jag vill bara dö

min kp höll om mig

jag var tvungen att stänga av  för att inte benen skulle ge vika

kunde inte klara av att känna tryggheten, lugnet

för det är bara falskt, konstgjort

det finns bara inför de där fyra väggarna

gråter ihjäl mig